Detta betyder att jag ska stiga upp, duscha, klä på mig nåt (ingen vet vad), dricka kaffe, sminka ögonen. Kamma håret. Ta på skorna. Gå ut till cykeln. Gå in och hämta nyckeln till jobbet. Vinka hejdå till lillungen och T. Cykla till Grödby.

Låsa upp dörren till kontoret (här drar jag ett djupt andetag). Och träffa mina arbetskamrater.
Jag vill inte. Jag vill inte gå dit, för jag kommer vara ledsen och jag vill inte vara ledsen. Jag vill ha detta: milslånga prommisar, blomkål till middag (men sluta, inte bara det alltså), en cykeltur nånstans bara sådär. Dricka kaffe vid köksbordet fastän det skiner tusen sol ute, muta Lis amed glass fastän det är middagsdags. Undra när Junisen kommer hem från kompisen, pussa hennes varma lilla smutskind när hon sover. Bomullslivet, det vill jag.
Jag vill inte peta på sorgen, vill inte grotta ner mig i den och böka runt och vara ledsen och ha ångest så jag svettas till och med om smalbenen. Jag vill inte, sa jag.

Fast det ska bli lite skönt också, ja det ska det.

duscha innan kläderna smälter in i kroppen på mig
byta sängkläder till mindre insvettade sådana
umgås med min snubbe
sova

Gör jag det? Nesch förihelvete.

Så jävla sorgligt så det liknar ingenting.
Och så fort jag satte på mina träningskläder började det regna nåt så innitahelvete. Och nej, det regnar inte syra och ja man kan gå i regn. Men det är ju trevligare när det är uppehåll.

En annan sak som jag har ultradåligt samvete för: sånt som är bekvämt att göra utan mage. Typ vända sig i sängen, typ ligga, typ böja sig ner. Typ slippa lårskav och bli smal igen. Sånt är skönt och det känns så jävla dåligt att vara helt ytlig när min bebis är död. Jag ska egentligen ju faktiskt bara tänka såhär: döden ve och fasa ack och ve vojne vojne.
Inte: kolla vilken snygg polis, fan vad jag är bra på att laborera med min vikt, härregud ska ungen ALDRIG somna, om inte T håller flabben snart boxar jag honom skithårt i magen (det sista är okej att tänka, det heter att i krishantering har man en arg-fas (eller det heter nog nåt annat på akademiskt språk)).

Och idag blev Lisa getingstucken och då åkte vi hem. Och nu går jag snart i regnet ändå.

och jag gick på kvällsprommis vid tio på kvällen. I linne. Trots att det regnat exakt exakt hela dagen.
Det blev jag lyrisk över, så jag tog en bild. Bara att när jag tar bilder utomhus där alla kan se så känns det liksom helt friggin rubbat, så det blir väldigt, väldigt hastiga rörelser och alltså helt rubbade bilder, inte rubbade som andy warhol som ju iofs inte ens var rubbad utan autistisk men ni hajar liksom prylen va.
Här är bilden:


Och då blev det en bild på min patte. Så hej till den.

min lilla miniunge. Min lilla Ente såva! Bumma mamma! Ischa älka pappa. Min stora: Heja mamma! Heja Hunä! och Jaa äta makaHOOON!
Lilla kruppunge, badkruka, biltokiga "Ente mamma pussa Ischa" med håret i ögonen och myggbett på kinden och plosch på benen så myggbetten ska sluta klia.

Två år, att man kan vara så kär i så många. Man kan ju bara ösa in folk i hjärtat och ändå älska ännu fler.

Den sista, den lilla lilla miniatyrbilden. Det är Junes älsklingsapp i hela världen - den RÖR sig mamma, kolla nu när den BITER mamma!
Idag kommer hon hem! Älskade lilla fisebarnet:

om att jag bajsade sån där geggig jävla äckelbajs, med majs i. Och sen gick icke att spola ner. Det bara kom tillbaka och tillbaka.
Och sen drömde jag en sexdröm om onämnbara personer, minus plural för det var bara en (mäh sluta, hur avancerade drömmar tror ni jag har? Jag har aldrig ens lyckats ligga med en tjej i drömmen heller) och nu känns det som om min hjärna är en casu marzu, så himla läskigt är allt.

Men bajs då, det betyder att man gör sig av med saker och vill man skoja lite svart så är ju DET sant på många olika plan. Och ja, att bajset kom tillbaka betyder väl egentligen att det här kommer jaga mig. Äh, vafan drömmer jag symboldrömmar om det för, det vet jag för fan redan. Men jag undrar vad majsen betyder.

Livet, det bara tick tick (men inget boom, för de flesta alltså) med gunga i trägården till Lisa som blir två år om en vecka. Två år av skrik skrik skrik och sen bara världen ljuvligaste jädrans unge som älskar vagnar och bilar och att gunga.
Och om ungefär två veckor och lite till fyller June sju år. När jag fyllde sju år minns jag att jag fick min första cykel, en blå och jag hade flätor tror jag men ingen hjälm äh vaskamanhadettill för du KAN väl cykla? Och jag fick rosor av grannen, röda rosor och ett litet kärleksbrev för han var pedofil, sann historia, men man visste inget då typ eller var väldigt naiv vafan vet jag (plus inget hände. Mig.). Och June är världens känsligaste lilla unge och världens tuffaste och smartaste och roligaste och vackraste barn med hela sitt rum fullt av hemligheter och som hellre vill ha barnkalaset hos pappa för annars kanske det blir väldigt jobbigt om alla måste vara ute när lillsyrran ska sova, har hon tänkt på.

Jag behöver massage. I nacken, på ryggen och fötterna och hjärtat.

ELLER så har jag brutit foten, ingen vet.
Igår var världens största och längsta sämst-dag, idag har varit ganska bra. Jag har till och med duschat redan och allt.

Även har jag en väldigt blommig kjol på mig, och inget att säga. Mer än att jag har ångest, nattsvart angst för att sjukskrivningen är slut på söndag.

Han är jag. Fast min såriga näsa sitter inuti kroppen.

Idag grät jag i skogen och hoppades på att slippa träffa på nån jävla turistfjant som ville veta vägen. Jag slapp. Sen kissade jag två gånger, obs på mina skor. Jag kastar dem nu.

för mina syrror att min svårighet att kasta skor är i det närmaste patologiskt. Mina ecco är helt slut. Helt. Slut. Alltså lyssna, att när jag tvåtusen mil en vår så hade jag de där dojorna varenda dag. Det yr skogummibitar runt mig nä rjag går - och ÄNDÅ kan jag inte kasta dem. För de har ju varit väldigt bra och nu är de typ sådär.. som om jag köpt dem på Rusta eller Ö&B eller så.
Iallafall, jag har inte haft hjärta att kasta dem.
Idag hände det sig såhär att jag gick en lång runda, tusen mil lång och blev kissigare och kissigare och satte mig till slut på huk och kissade en sån räserpinkstråle på asfalten. Låt oss inte gå på fler detaljer än såhär: jag har nu alldeles fullgoda skäl att kasta mina skor. Och ja, fötterna är tvättade. Två gånger, kan man nästan säga. Hohoho.

* långprommis med systrar
* jag ska fundera vidare på punkt nummer två

Dåliga saker

* att det med full kraft slog mig att det inte blir nån föräldraledighet. För jag ska bara fortsätta jobba helt som om inget hänt; måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag lalala inget har hänt inget vi ska gröta och grotta i iallafall så mycket.
* jag är jätteful, som en tant typ och inget passar och jag är helt vit som en heminredningsmatörs väggar och lika gropig också (om man tänker sig strukturtapeter dåva).
* ens har jag inga pengar, så jävla lökigt.
* jag fick tillbaka avslaget, också lökigt. Så jävla.

Och en lamineringsmaskin, vill inte alla ha denna på väggen? Jag vill.

prommis ut till tinajes och där helt intressant prat plus kaffe. Och sen kom T och Lisa och hämtade mig och så körde vi till Hällevik för där var det kultuuuurdag. Det mest kulturiga var damerna med Gudrun Sjödénkläder och halsband med glasberlocker.
Och sen var det förstås lite loppis och så fanns det marknadskarameller så det köpte jag, åt nåjääävulskt och fick naturligtvis magknipen från helvetet.
Och sen körde vi hem och då blev allt sådär konstigt att jag bara kunde tänka på en sak: rensa och kasta, kasta ALLT (fast jag har sansat mig eftersom jag var i barnens rum och det verkar skittaskigt att kasta allt deras bara för att jag har angst).

Äsch. Detta längtar jag efter idag att skriva en blogg helt utan att bli gråtfärdig. Och helt utan att känna ett behov att skriva det.

Det undrar jag verkligen. När ska jag sluta vara såhär overkligt anal och låta bli att rensa lådor, vimma golv, vika kläder, sortera småsmåsmå köksbord ringar kritstumpar snören bollar formade som grodor lerkonstverk miniatyrnystan plastapelsiner formgjutna grisar kor får getter hönor pyttesmå barbietrosor tusentals klämmor hårsnoddar plastkammar sönderbitna nappar färdigmålade målarböcker?
Det är inget roligt (minus att det är roligt när det blir fint, fast det blir det ju aldrig eftersom jag i typiskt depparanda gör lite där, lite här, en smula ovan och lite åt sidan - och inget blir klart för jag kan inte slutföra) för det kommer ändå ingen ny liten människa som ändå hade gett fan i precis allt utom att plira upp i sin mammas rödmosiga tröttansikte.

Jävla kukfansskit.

min braiga grej.
En dålig grej är till exempel vin, jag vill ha tusen liter vin - bada i det. Eller sprit. Heck, jag hade kunnat dricka pisang ambon med mjölk om så vore. Jag längtar efter att röka, efter att få vingla hem från krogen i Hbg, jag längtar efter sorglöshet och jag saknar den där känslan av att vara oövervinnelig. Jag saknar smala lår, till och med jobbet på köttclownen. Jag saknar tammejfan Snaps till och med.

Fast det gör jag ju inte, jag bara längtar bort från sorgen. Det vet jag ju, jag vill ju bara springa ifrån mig själv och ropa Nejmen gråt inte, vi ses sen! Jag ska bara..
Synd att det inte går. Och bra. Och synd. Mest synd, tycker jag förstås. Att det blev såhär.

utlämnande jag ska vara. Jag är väl redan ganska byxlös men somligt kanske det är bäst att hålla för sig själv? Eller så är det tvärtom, att ut med det och vädra den där byken så det inte bits i hemlighet. Jag vet inte.
Byk kan väl för övrigt för fan inte bitas? Byk = tvätt vafan. Det skulle väl vara trosera då, de kanske kan nafsas lite.

så vi kammade håret och packade in oss i röda bilen och åkte dit.
Och det här är så konstigt, att jag liksom blir helt.. som att jag gör fel på nåt sätt. Nej jag vet att man inte kan sörja fel, men liksom det känns underligt och en smula rubbat att jag å ena sidan sitter och skämtar och skrattar och så, å andra sidan, har en sida av mig som sitter helt rak i ryggen, med både stel mun och stel blick som inte ens hör vad de andra säger. Som ser barnens munnar röra sig, men som bara får försöka tolka ansiktsuttryck för det går inte att förstå vad de säger.

Jag satt på läkarens kontor idag med fina kläder (här är vad mina godhjärtade vänner hjälpt mig med: mat när jag trodde jag skulle få svälta ihjäl och kläder när jag trodde jag skulle få gå naken) och knäna ihop och hon frågade: Hur är det? och jag svarade att Jotack, eller nej det är inte så bra? och direkt började munnen darra men det gick att få bort. Tills hon frågade vilken vecka jag varit i och nu gråter jag nu igen, vecka 20. Halva tiden. Safe side, nu är det bara raka spåret, nu går det snabbt till november hej och hå. Ridå.

Två veckors sjukskrivning iallafall, och ett recept på stilnoct och ingen vet, jag tar dem om de behövs. Men nu ska jag istället för sömntabletter cykla hem till mamma och hämta en film. Mördare istället för mardrömmar. Det är min melodi.

för sen jag gick och la mig igår har jag vaknat och fäktat efter luft och slagits med odöda och blivit opererad men inte blivit intuberad och därför inte kunnat andas och vaknat flera gånger av att det prasslar i sovrummet - vem är där?
Ska jag få mylingar på hjärnan?

Fast i dagsljus sprack alla troll, och Lisa är lycklig över sitt alldeles egna påslakan med bilar på; Titta mamma! Takto! Mamma, bilen sover!

sen, är det idag. Alltså sen ultraljudet, sen: Jag kan inte se hjärtat!? En vecka sen jag trevade efter Ts hand, höll den hårt och visste för jag hörde på henne, ultraljudstantan och jag såg på veckouträkningen att det var olika för benen och för huvudet och jag såg ju, jag såg att bebisen låg alldeles alldeles stilla. Inte en rörelse. Inte ett liv.

Jag har börjat gå, jag har upptäckt att det är smärtsamt i kroppen att gå - jag är ju nyförlöst så det gör ont som satan efter ett tag. Och det är gott, att plåga kroppen känns skönt för då behöver jag inte grubbla så mycket på om tänk om det händer igen eller om jag inte blir gravid eller om jag blir gravid eller om det är mitt fel att bebisen dog - jag har ätit brieost eller om vi aldrig får veta vad som hände eller om jag någonsin ska våga träffa folk igen eller om jag ska vara arg som ett bi varenda morgon och förstöra mina tjejers frukost varenda dag genom att inte orka prata, inte orka lyssna.

Nu ska jag duscha.

här hemma. Eller, vi äger den fortfarande, men idag har jag skruvat ner den och tvättat det som hör till. Båda mina barn har stora sängar nu. Och bebisen som skulle haft spjälsängen dröjer en smula.

Så vi åkte till ikea, för idag när jag vaknade halvfem bestämde jag mig för att jag skulle duscha, klä på mig kläder som inte börjar på p och slutar på yjamas och kanske till och med gå ut i solen lite. Och rätt vad det var när T stigit upp, så hade vi satt oss i bilen och kört till Älmhult utan att liksom riktigt tänka igenom det. Och det var okej, det var det - tills vi kom till barnens avdelning och jag såg gravida vagga omkring och välja mellan spjälskydd, små mjuka nallar och babygym. Och så jag då, som har kvar en liten vaggning och en ballongmage med daller och inga kläder som ser riktigt värdiga ut. Jag smög omkring med tårar i ögonen och låtsades titta på Duktig servis och Barnslig rand matta. Fastän jag i själva verket dolde mitt grönögda, avundsjuka demonansikte och försökte låta bli att gråta.
Sen kom vi hem och då grät jag när June kom hem och sen när jag skruvade isär spjälsängen och sen när jag blev så trött att jag knappast orkade sitta upp och ändå var tvungen att fortsätta skala ägg, hälla upp hostmedicin, borsta tänder och sånt.

Och om en stund ska jag gå med jes. Det blir fint.

och därför vill jag inte ens duscha och alltså sitter jag i soffan och luktar unk.
Jag har fullt av gravidkläder, men skulle hellre sticka en morot i ögat och röra runt än jag tar på mig något gravidrelaterat. Jag har mest av allt lust att slänga alltihop på grillen och göra ett klädbål, så känns det.
T säger: men du har ju fullt av klänningar, ta en sån?
Men jag vill inte ha något som smiter åt runt magen, inget sånt. Allt ska sitta löst och jag vill ha jeans men inga passar och plus det är alldeles för varmt. Klänning är ju helt rätt, vet jag väl.
Idag är hela garderoben full, på riktigt, av inget-att-ha-på-mig. 

Och så är jag döv på ena örat, men vågar mig inte ner på stan för att gå på vc.

För era tankar och er vilja att liksom göra något, lindra för oss. Tack, jag är innerligt tacksam och känner jag känner mig värmd av er.

Inga fler detaljer än så, men där tog det slut och efter det spelar det andra inte så stor roll, skrapning med sövning och blåmärken på armarna och en sönderrepad hals. Klonk, det tog slut där och jag har ingen liten gosse längre. Det gjorde inte ens ont. Jo, värkarna gjorde ont och jag grät och sa till T att jag nu vet, jag VET att det finns bra och dåliga smärtor och det här, det här var den värsta sortens.
Klonk. Hejdå, jag är tom. Och jag ser inte ens nyförlöst ut.

är klockan och mina levande barn är bortlämnade så att jag ska kunna föda ut det döda. I lugn och ro, så att säga. Jag känner alla såna där känslor som är jättefula och förbjudna; bitterhet och skam och avundsjuka och jag vill slåss eller springa i tusen mil det allra fortaste jag kan. Men inget av det gör jag ju, jag hänger istället tvätt. Diskar, tömmer sopor. Som för en lång resa förbereder jag mig, och det är ju på sitt sätt sant.
Jag bäddade sängen innan och tänkte att en gravid bäddar sängen, en ogravid kommer sova i de här lakanen. Som om jag bäddade för en annan människa. Och det ju också sant. På sitt sätt.

Jag har läst någonstans att det är meditativt att måla mandalas. Jag önskar jag hade världens största hög med såna, och med tusen helt bra färgpennor.
Och snart åker vi. Jag vet inte hur jag ska avsluta det jag skrivit, skitisamma bara.

att ha en ren toalett: jag städar med både vim och ajax och lite klorin, gnuggar väggar med skarpt medel som nästan tar med sig färgen från plasttapeten, städar golvet med vim och en liten svamp, trycker in mig bredvid toan och värmeberedaren eller vad det heter och försöker göra armen smal, platt och pytteliten så jag når att städa under bredvid på omöjliga ställen. Jag luktar unket av sovsvett och när T är snäll börjar jag gråta och tänker att det svider i ögonen och att jag luktar äckligt fastän jag duschade innan (jag duschade  dessutom länge, för jag var tvungen att gråta. Då också.).

Imorgon klockan 11.


Två världsfina; en nyklippt och en med snornäsa.

liksom. Jag vaknade innan och krånglade mig upp ur sängen och sen gick ner på toan och grät tills jag inte fick luft och jag tänker att vafan ska jag ha denna magen för? Varför ska ryggen göra ont, det ska ju inte ens bli nåt?
Det är så stilla inuti.

Eller, hur beskriver man känslan när det på ultraljudet står klart att något är galet? Det går inte beskriva förstås, och det är ju tur. På sitt sätt.
För ungefär två timmar sen, i det dunkla rummet på gyn-mottagningen, sa doktorn: Nej. Det är ett missfall det här.
Hur misstolkar man det? Det går inte, fastän jag ville.
Och sen; prat om tabletter och mottagningar om att blöda ut fostret, att såhär kan det bli och har ni några frågor? Nej, nej, nej. Jag kan ta tabletten nu, tack. Tack och hejdå och ja jag beklagar också.

Jag är hemma nu och min bebis kommer aldrig att få bli.

först fick Lisa krupphosta och då fick vi ha nattvak. Nattvak i ordets riktiga bemärkelse, hon och jag satt i soffan i mörka natten mellan ett på natten och sex på morgonen (eller fem kanske det var iofs) och det var hett som under hatten på en ortodox jude med mycket hår en mkt varm julidag. Sen var dagen rätt lugn tills vi skulle åka hem från Hbg där vi varit på besök, för då spårade Lisa ur och ville alls icke åka bil och sista biten blev det hysteri i gråten och det är ju sällan kul om man har krupp.
Och hemma sen sov hon ganska bra och vaknade lite då och då, som man gör med krupp och jag fick huvudvärk som ett brev på posten men tänkte att äh imorgon kommer T.
Och T kommer för all del idag, men nu har Lisa fått feber och jag har fått ta migränmedicin för jag är ju en känslig själ. Alltså vafan?

Ja det var väl lite för att gnälla då.

Jag har inatt drömt att det liksom ligger till såhär va, att jag bär på Frälsaren. Jomen vaddå, det är väl inga konstigheter, när jag var på scoutträff inatt och drack mig full och träffade en kille som var Mannen i Mitt Liv och samtidigt jordens drama queen. Ja då förstod jag det. Att jorden ska gå under, eller om det bara var New York (jag antar att det var lite svårt att få ihop den där prylen med undergången jord och sen en Frälsare på det, för vafan ska Frälsaren frälsa om det inte ens finns nåt kvar?). Så jag födde barnet mitt när det började bli såhär att husen skakade och det regnade och sånt och vi som var i våningen där i NY (men lägg av nu, det är inget konstigt alls att vi hamnade där direkt efter scoutträffen (som nog heter jamboree kanske? Eller om det är en maträtt.)). Bebisen var jättefin, och vi la den i en spann som vi öst vin i och sen gjorde vi såhär: vi gömde oss under vardagsrumsbordet.

Så mitt recept för att klara sig undan apokalypsen är således följande: vin, helst så man kan bada i det. Vardagsrumsbord som kan lägga sig under. Ett glatt humör.