på kinahak i Kstad. Fick inga popcorn, kanske var det fel forum?

Är mkt trött nu, och det finns detta att se på tv: Ingenting, oförvånande nog. Och sen köpte jag förresten Marabou Vinter och trots att det är rent vidrigt så har jag snart ätit upp en hel sån stor chokladkaka. Vilket ju är typ samma sak som att begå harakiri, eftersom Lisa får ont i magen av choklad.

var Lisa såhär glad. Eftråt var hon typ inte alls lika glad.
Iallafall har hon gått upp ett kilo på en månad och jag blev så stolt över mig själv och henne och brösten (de sorteras tydligen inte under kategorien "mig själv"). Och så är jag helt glad över att jag fått två sorters bebisar: en mastodontbebis i June och en liten fis i Lisa.
Fast 5,6 kilo och 57 cm är ju inte så illa, det heller.

stort misstag att mata dem med bröd. Alltså, jag och June skulle ta vårt gamla bröd och mata änderna innan viu skulle köpa korv till vår grillning. Vi stoppade bebisen i vagnen och la brödet på henne och sen gick vi. Vid slottet där fåglarna bor började jag känna mig en smula tveksam - det såg ut att vara en hel del änder p ålats. En hel del.
Och det var det: så fort de hörde första prasslet från brödpåsen tog det en nanosekund och så var vi omringade av säkert en miljon änder och såna där konstiga dinga fåglar som ser ut som den där rufsige ankan i kalle nka, han i grön blazer med munkfrippe, vahan nu heter. Såna iallafall, tusen såna, miljoner vanliga ankor och änder och alla, ALLA gapade och stod typ en centimeter från oss.
Ja och så ska man ju som förädler helst vara såhär cool och bara nämen det är ingen fara June, de är bara hungriga och ge dem nu brödet, de bits inte neejdå.

Det slutade med att gapade som en furie på June: Men SLÄNG brödet då, i VATTNET, locka ner dem i vattnet! samtidigt somjag viftade med brödpåsarna (dålig idé, de blev inte ett dugg rädda, bara döglada över att det kanske fanns mer bröd) och körde runt runt i cirklar med vagnen för den var de rädda. På allvar, jag körde så Lisa somnade. Jag körde över rumpan på en fågel och väste: Hähähä, skyll dig själv jävla motherloverfågel.

Sen grillade vi när vi kom hem. Det var mycket lugnare, minus att det där giftiga pappret som liksom tänder eld på kolet, det fastnade på korven och gav den en ganska pikant smak.

Note to self: inga fåglar for the love of god. Inga mer fåglar.

att hon sitter upp bara för att hon inte lutar huvudet mot mina ben eller mot babysitterns nackstöd. Hon gör som en liten situp och grymtar och flåsar och jobbar ja jävlaridet. Klart, bra att nån i hushållet tränar. Eller ja, häromdagen blev jag väckt av att det dunsade och brölades precis utanför sovrummet och det visade sig vara june som tränade kl halvsju mitt i natten. Så lisa och june då, hurtbullarna i familjen.

i sölve och femåringar är ju på femåringars vis små dramaqueens. Så på en promenad till affären hann hon vara gladgladirriteradgladirriteradirriteraduttråkadgladargledsengladirriteradgladgladförtvivladargglad plus några känslor till. Samma på vägen hem, samma hemma, samma hos mormor.
Dessutom skulle jag köpa mazariner (som jag i detta nu kom ihåg ligger i bilen - why god whyyy? Nu får jag ju fika skorpor vafan) och ville inte släpa ut lisa för att ta in henne i kiosken i två sekunder, så då mutade jag june med glass för att hon skulle sitta kvar. Alltså, mutade henne som i att jag sa: Snälla, sitt här för det tar en minut (ja, det tog mindre än en minut så du kan sluta moralpanika över det på en gång) och när June sa att nej så sa jag: Okej, men jag mutar dig - du får en glass.
Sen gjorde vi önskelistor till tomten. Barnet önskade sig plånbok, hello kittygrejer och sånt, bebisen ville ha gosedjur och mamman ville ha snälla barn, en ny dammsugare och tålamod (mest det).

Imorgon är en ny Junedag (mammaledighet plus varannveckaboende gör att junisen ju kan vara här på pappaveckorna = det bästa av två världar blablabla) och då ska vi elda mat utomhus nånstans. Förhoppningsvis med lånebarn, jag orkar inte hänga med i femårssvängarna när jag är vaken tjugotvå miljoner gånger per natt.

okej, ska det flaskas måste jag ju pumpa ur, eller iallafall veta att jag kan få ut mjölk om dagarna innan pattarna fattar vad som är upp. Jag kokade och donade och läste på och tvättade händer och bröst och tänkte på Lisa och att amma och sen pumpade jag några tag, väntade och tänkte att nu. NU ska det väl rinna mjölk i en aldrig sinande ström, en fontän av bröstmjölk rätt ner i flaskan, hurra!
Detta fick jag ut: ett par, tre droppar. Som helt sorgligt rann nerför mina fingrar, in mellan fingrarna och ner på jeanslåret. Så nu luktar jag (återigen) sur mjölk och dessutom stinker jag nederlag.

En annan dag ska jag ta tag i det där. Och om en månad är det dags för smakisar och då är vi ju nästan framme vid gröt = ett mål utbytt. Håhå. Jaja.

kan man bara göra som jag: flytta från stan i en sisådär tio år och så kom tillbaka och förfäras över hur janserade alla hus har blivit. Och hur många hus som plopp bara vuxit upp ur jorden.
För övrigt inser jag att jag tror att alla bor kvar där de bodde när jag flyttade från stan. Och ändå är det som att nåt säger mig att de som gift sig och fått barn, de bor nog inte kvar hos mamma längre.

så jag smäller av. Jaja, det är helt praktiskt och ett jättebra skydd mot förkylningar och what not och det är coolt som fan att nåt som jag poducerar med min kropp kan få bebisen att bli helt tjock och sådär.
Men det är så jobbigt att jag inte vet om det är värt det - jag är feffan helt isolerad. För allvar, bebisar som tar bröstet och äter och tar det lugnt, det är klart som fan att man kan amma dem i hundra år. En bebis som Lisa som släpper och skriker HELA tiden och spottar mjölk och vrålar och som jag måste ställa upp var femte sekund - det är fan inte värt det. 
Äh, nu låter jag ju helt gnällig och det är jag kanske, men den enda gången jag bara plopp kan lägga till henne och så äter hon helt lugnt, det är på nätterna. Och det är ju liksom mer dagar än nätter om man säger, och så är det ju det där med att det inte är så kul att amma bland folk. För det är ju sin sak att visa litegrann av svalboet, men att behöva blotta sig var femte sekund är inte min bit kaka.

Jag vet inte, jag har svårt att bestämma mig. Jag har ju ammat så länge osm jag bestämt mig för att jag skulle och egentligen kvittar det ju, klart jag kan pumpa (haha, jo förmodligen) eller ge ersättning (mest troligt dårå) men så är jag helt så bara: jobbigt med flaskor, dyrt, opraktiskt i jämförelse, lättare att bli smittad av sjukdomar (svinisen tex), jag kommer kanske sakna de mysiga amningarna. Ja, för att inte tala om risken för allergier då och om inte det så iallafall magknipet hon skulle kunna få av ersättning.
Å ndra sidan skulle det om hon inte får ont i magen bli väldigt mkt lugnare att ge mat. Jag skulle vilja amma på kvällar och morgnar och kanske nätterna och så ge ersättning på dagarna. Kan man få det tack?

stod just på trappan och rökte länge och väl och grundligt. Och jag, jag är tydligen moralens väktare som har lust att slita med mig lisa, hålla bebisen framför henne sögon och säga att: Jaha, tycker du hon också ska röka va tycker du det va tycker du de jo det tycker du ju visst det det ser jag ju, det SER jag ju!

Och jag då. Jag som knarkar socker. Jag äter till och med bananer för att de är söta, inte för att det är nyttigt.

när jag läser Mini Oreos. Men det står faktiskt så på burken.

Okej, T kommer hem den 9 november. Han åkte i måndags. Fastän det var ett jävla kukabesked är jag glad över att vi har två bilar, att bebisen är större och mer lätthanterlig, att det kommer bli sinnessjukt gött när han kommer hem.

Jag hade annat att prata om också men eftersom jag lömde det kan det ju varit minusviktigt typ.

är det man borde säga till tjuvar och mördare att de inte ska få om de inte tar och kammar till sig. För allvar, hot om fängelse är blablabla i jämförelse med hotet att inte få äta fler av de här alldeles ljuvligt goda kakorna.

Se, ett gratis tipselitips från mig till nån justitiemänniska.

När jag ammar, då sätter Lisa i halsen. Och då släpper hon bröstet och viker bak sig och bölar och hostar (i den ordningen, ja). Då händer det ganska ofta att bröstet inte vet att hon släppt, utan fortsätter blåsa på med mjölken som man ju aldrig vet var tar vägen liksom. Så häromdagen tyckte jag tryckarren såg konstig ut och häpp! Nu vet vi iallafall var en del av mjölken tagit vägen.

tror jag, eller har förresten haft det hela helgen. Jag vet inte riktigt vad det är jag ångestar för, eller om det är nån slags ptss (nejmen så heter det väl feffan inte? PostTraumatisktStress.. jakanske?) eller så är det bara hösten eller så är det bara så det är, att jag har grubblat den här helgen och så finns det inte nåt på grund av, utan bara ett stort Därför.

är jag, kanske båda. Igår sa T att han saknar sin sambo som kunde flera stycken olika ord. Detta efter att jag inte kunde förklara var toapappret låg: i skåpet bredvid tvättmaskinen, istället lät jag såhär: I.. i.. där du vet eh, under vasken eller inte i köket utan eeh i.. i den lille lådan där vid kranen där man tvättar kläder.

och jag hinner ingenting. Innan har jag aldrig fattat det där med folk som säger att de har händerna fulla med barn, för june har aldrig varit sådär att jag inte kunnat surfa eller läsa tidningen eller om jag bara gjort det ändå.

att göra det där jag prioriterar bort när Lisa skriker: duscha, bajsa, kissa, sånt. Då sätter jag mig och surfar istället. Och dessutom stressurfar jag sådär maniskt bara måste hinna kolla fäjsbukk måste hinna kolla mailen.

Fan vad jag saknar June. 

 

så hårt i rumpan att jag ibland tänker att hon inte somnat utan hamnat i koma.

Min tv-dag (helgerna är vidriga, det finns INGET att se): 15.00: tyra banks, 16.00: top model, 17.00: hells kitchen -paus- 18.30: unga mödrar, 19.00: dr phil, 20.00: skitiga jobb eller dödlig fångst.
Sen går jag och lägger mig och när jag vakna för att amma så läser jag antingen veckans nu eller in touch eller misstänkt.

Ingen kommer någonsin vilja anställa mig om de råkar läsa den här bloggen. I sanning.

Jo, idag skulle jag och Lisa vara sociala med andra mammor och bebisar. Vi skulle planka in på kyrkans kafferep och dricka kaffe och prata bajsblöjor och oduschar och amning med andra mammor (jag har myyyycket svårt för att föreställa mig att det var särskilt många pappor där, men vad vet jag?). Så tidigt imorse började förbredelserna: amning, kaffe för mig, ny blöja, amning, dusch, amning, ny blöja, ny blöja, ny blöja, påklädning, amning, ny blöja, ny blöja, halvamning, sov, en halvamning till med avbrott för ny blöja.. Till slut sms:ade jag vännen T och frågade hur länge de var kvar för vi skulle nog bli sena (ja, eftersom vi skulle ses 10 och klockan då var 10 över 10 typ). Hon bara: Lääänge till, kom när ni är klara.

Jaha, vi är klara nu.
Någon borde i sanning komma hit med varm mat, mackorna är slut och förresten är jag spytrött på smörgåsar med skinka. Även sådana med jättesalt smör, spytrött säger jag.

Eller jo, det ÄR faktiskt lite konstigt att jag håller fingrarna liksom på det stället jag var på i tidningen. Liksom så jag inte skulle tappa bort mig.

och det är ju konstigt förstås.

Nu ska jag och lilla lisa (junes namn på henne) gå till stan (vilket är typ fem steg) och köpa en blomma att ha i vardagsrummet. För det är osexigt att ha ett tomt fönster tycker jag. Osexigt och knarkigt och DET ska man ju akta sig för.

Och för övrigt blir jag knäpp på Ts jobb. Påminn mig om att aldrig ALDRIG ge mig in i byggbranschen, för den verkar ju vara fylld till brädden av hästskojare. 

Varför, varför finns det getingar nu? Ska inte de vara döa i oktober? Jag mosade en med flygsmällan så det var getingarsplatt över hela fösntret. Det är så man vet att man är livrädd för nåt - man dödar med all kraft.

För övrigt luktar jag som en uteliggare. Eller nej, som en knarkare på kall kalkon, så luktar jag. Jag menar allvar, jag tror att jag är liksom rutten inombords, och ruttet kommer ut genom svettkörtlarna i armhålorna. Så nu har jag engagerat mamma som duschbarnvakt för jag tycker det är så tradigt när lisan skriker sig igenom min morgontoalett.

här satt jag i soffan och fnissade åt fyllona på färjan och tänkte att Gud, man kan ju se att de luktar - de luktar feffan så jag känner det HIT!
Sen förstod jag att det var jag: bröstmjölk surnar ju.

Örk.

är jag, med en bebis som sover så lätt så jag tror det får kallas slummer. Jag viskar åt henne att Så går det - vänj dig vid ljud lilla bebis. Men hon verkar inte alls ta mina råd till sig. Och det är väl som det ska, det är så det är ordnat med mammor och barn och råd och sådär.
Och jag och junisen tittar på americas got talent eller pratar egentligen mest om de på programmet, om jag är snäll och hur snällhet isåfall yttrar sig (nej mamma, du är inte snäll - pappa är snäll, han köper saker till mig och du gör bara det ibland).

Så nu har jag mutat henne. Det blir våfflor till lunch.

men liksom inget har hänt. Mer än migrän ensam med två ungar, att syrran kom och ville ha kaffe och då stod jag på toa och hängde tvätt och grät med bebisen i selen. June är sinnessjukt uppmärksamhetssjuk precis som bebisen är. Och jag balanserar vissa dagar på vansinnets rand.
Fast mest är det helt bra, med honey hemma, en galet klok femåring som idag hittat en ny kompis och en bebis som skrattar och pratar med hela kroppen.

Och just det ja. Kanske löss också. Ingen vet, men det finns på dagis och det kliar intensivt överallt. Väldigt intensivt.

det jag sa, det fick jag: Lisa har icke velat vara ensam en sekund sen jag skrev att hon är helt bra på att ligga själv.
Så går det, Cilia. Så går det.

hon tittar på på tv, så det är liksom bara smarta grejer hon tar in va. Det är bra, då blir hon som jag. Fullproppad med smarthet.

Fast i sanninges namn kan hon faktiskt ligga rätt långa stunder i vagnen och sitta i babysittern och titta på saker som rör sig också. Det är så häftigt, jag som trodde att bärandet aldrig aldrig skulle ta slut.
Fast eftersom jag skrev det nu kommer hon ju vilja bäras in i evigheten såklart. För så är bebisar, de känner liksom på sig att man andas ut och då får de styra upp det.
Hur som helst: den där ensamkvällen verkar närma sig. Ensam som i att båda armarna kommer vara mina att göra vad jag vill med. Arslet är tyvärr fastklistrat i soffan, så där blir det liksom ingen skillnad.

alltså inuti. Jag sitter i köket och fiser så mjölken surnar.

Men vafan, det är klart att NÅN undrade.
För övrigt har Lisa sovit i en och en halv timme nu, jag saknar henne. Plus det var helt i onödan hon sov så länge eftersom jag var upptagen med att tjura, så för mig blev det ingen vila.

och frusen och jävligt irriterad. Nej inte irriterad utan snarare sårad elle rinte det heller. Jag är förolämpad å det grövsta, det är det jag är. För det värsta jag vet är när jag är trevlig och får ett otrevligt bemötande tillbaka, och är det då dessutom -synnerligen- otrevligt så är inte jag den som är den. Utan nu ska jag ha surfest galore tills jag får en jävligt ödmjuk ursäkt.

Såjävladetså.

det är min nya karriär. Eller nya, jag har väl knappast haft nån lysande arbetskarriär fram till nu så det här får väl ses som mitt mest lyckade avancemang då. För från att ha sovit väldigt hårt om nätterna så är skillnaden enorm - jag vaknar av att lisa ändrar från sovandning till vakendito. Och i övrigt är klockan kvart i tre och allt är lugnt.

att jag äter, och då får jag nästan alltid ont i magen efteråt. Alltså även om jag bara äter en helt modest portion och helt oberoende om det är nyttig mat eller om jag dricker gräddsås. Tradigt, för det onda är fisar och jag tänker att liksom vafan, en sketen pära och lite kött. Hur kan det generera så jävla mycket gas på liksom nollkommaåtta sekunder?

Förresten har vi varit på barnavårdscentralen (det är så härligt sjuttiotaligt (joho, det är ett ord visst det), centralen - man bara ser brun manchester och snibbskjortor framför sig) och inspekterat ljuvliga Lisa Bebis idag. Hon är 55 cm lång och väger hela 4,7 kilo. Och så är hon 2 månader (det visste vi redan, det var inte så att bvc behövde besiktiga henne och tala om just det för oss) och alla ben sitter där de ska, sugreflexer finnes och sån där slå-ut-med-armarna-reflex också.
Vafint, tycker jag. Och fint också att läkarmänskan sa att hon är en helt vanlig svenssonbebis (hon ville säga svenne banan, det fattar ju vem som helst). Många gånger vill man (läs: jag) inte vara sådär jävla svensson precis, men i fråga om bebisen kan jag gärna ta svenssonhet, tackskajagha.


svenne banan-bebisen Lisa Bebis. Och hennes storesyrra som utbrister: kolla mamma - NU ser hon ut som en riktig flicka!

och jag är lycklig i hela kroppen. Höst är mitt bästa. Mitt bästa! säger jag.


June och T körde 4-hjuling till Junes oerhörda förtjusning (hon har längtat ihjäl sig efter det).


Lisa låg i vagnen och tittade på träd. Tills hon blev hungrig. Skogen suger, precis som sjön tydligen:


Jag har en signalröd jacka så ingen ska tro jag är en älg. Jo, jag menar fan allvar. Ingen får skjuta mig.