men vill göra. Eller borde, för jag vill ju inte men vill fast inte så att jag vill för det känns lustfyllt utan för att ha det gjort. Mycket i mitt liv är sånt, som jag Vill Ha Gjort. Eller mycket, en del iallafall.

Iallafall, detta:

* besöka minneslunden.
* diskutera psykiska funktionshindrades vardag
* skriva en självreflektion
* cykla till jobbet imorgon (om jag kommer att jobba, blöjstatusen talar mot det)

Sen vet jag inte om det var mer, skitisamma. Skicka tillbaka ett par skor, det borde jag göra också. Innan de spricker av ålder.

Nej så är det kanske, ingen vet. Jag ska bara stirra på hjärndöda program på tv och inte klippa tånaglarna och inte vika tvätten, sen ska jag gå och sova och sen gå upp och jobba och sen stirra på helt hjärndöda program på tv och inte klippa tånaglarna och inte vika tvätten och så äremäre.
Imorgon ska jag förvisso plugga, det är verkligen på tiden. VERKLIGEN.

verkar faktiskt bara sådär. Det verkar inte beige, utan svartvitt och det kan mycket väl vara så att 98% av dem som sitter på de värsta anstalterna är bindgalna. Men vem fan hade inte blivit det av det där klimatet. Tänk att alltid få gå runt med en gammal bäver snodd runt huvudet, vilken o-fest.
Iallafall. Trist.

Avafan, jag hade nog inget att berätta egentligen.

Amen sluta, alla vet att på söndagen när man vaknar är det som om fulpåken bara bankat järnet på en hela nattan. Jag brukar gå och spegla mig med jämna mellanrum och liksom fnittra förtjust åt att jag är så innitahelvetes ofräsch just på söndagmorgnar. Jag misstänker att inget av mina barn blivit gjorda innan söndagsduschen iallafall. Amen glo här då:


Jag håller även med om att nån borde Rensa i Röran, som det heter. Eller köpa hem färre paket mjölkkaffepepparkakorsockergrynananasburkarmajskornlasagneplattorbrödlimpormakaronerplåtburkarmedhavrekakori. Sånt.
Nu ska jag slabba av mig, det blir nog trevligast så.

Ingen vet hur mycket hår jag har på ställen där de inte ska bo. Jesus gud, jag bara plock plock plock och det är liksom lite skönt?
Såärmäre.

En mens till, inte än men den kommer för jag har gjort ett test. Eller jag trodde faktiskt inte att jag var gravid men kunde inte hålla mig för testet var så sjukt ballt. Men sluta, det var digitalt! Det vägde helt mycket och när jag aktiverade det (alltså pinkade på det), då kom det ett sånt där timglas som blinkade! Det var som att pinka på en mycket liten dator, och sen stod det i displayen: nej du är inte gravid din idiot.

Iallafall, vilken vecka! Föreläsning med Annika Östberg, begravning, en helt lugn kväll på badhuset med M och andra vuxna och inte ett enda barn, sjukhusbesök där jag fick bra besked och ett lugn, jobb som varit bra fastän jag trodde det skulle bli åh så dåligt, färdigt och inlämnat paper och liksom. Bra saker. Det är bra saker och det är jag glad för, väldigt glad.

Så skulle Astrid Lindgren sagt om hon ringt upp mig nu. Inte bara för att hon är stendö, utan för att hon sa så till sin syrra, när de pratades vid. Eller de ringde upp och skulle prata banan eller tvättmedel och så började de samtalet med att säga så. Döden, döden, döden.
Det har varit en märklig vecka, en bra och ganska dålig men mest bra. Det har varit nästintill-spa-kväll med fina M, cykelturer och bra besked. Och begravning och renstädad lägenhet och jag har fräst åt alla som finns och varit glad och ledsen om glad och ledsen och sen lite arg och småningom en smula euforisk och sen fick jag nypa mig för att inte avlida i skrattparoxysmer (även om det för all del vore en rolig, fast ganska plågsam, död).
Det var begravning för min morbror idag, och det är märkligt det här med sorg. Vi människor (eller jag iallafall) smittas av andras sorg, och det gjorde mig ledsen att se andra ledsna. Fast det var bra också, jag bestämde mig för att jag måste MÅSTE besöka minneslunden där lille bebisen är begravd. Och det blev bra också för att det var så fint att se hur många det var som sörjde honom. Han var speciell, K. På både det bra och det lite dåliga sättet, och det är väl kanske det som är en skön blandning, vad vet jag.

i världshistorien ser du här:


Portömning alltså, fy satan. Fy. Sate. Och kolla brynen! Jag måste dricka massa vatten idag pga den massiva blodförlusten - mina ögonbrynshår går att jämföra med storleken på mina lår. Och de där låren är ju, som bekant, saftiga.

vi kom försent, naturligtvis. Antagligen mest för att jag inte inte inte ville åka dit och väcka sorgen igen och få höra att det var listeria eller cykling eller sparkar i magen eller nån genetisk defekt som haft ihjäl lilla bebisen. Det var det inte. Bebisen var perfekt, jag är som jag ska och T är alldeles i sin ordning: det var slumpen. Det var navelsträngen som fäst för långt ner på moderkakan. Det var inget som någon kunde anat skulle hända, inget som jag kunde avvärjt. Det var ingens fel. Det var inte plötsligt spädbarnsdöd.
Jag är så oerhört lättad och så tacksam för att det fanns ett svar. Och att det var ett bra svar.


Så jag har köpt blommor, de första sen.. ingen vet ens när. Men jag tror att någonstans runt 5 juli.
Och nu ska jag på ansiktsbehandling.

som liksom fastnat i huvudet på mig. Idag har ordet varit ångest och då har jag till exempel städat hela hemmet och bäddat allas sängar (amen hur ofta händer det? Jag vet att det finns folk som lägger tusen guld på överkast och sånt. Vi ordnade ovanvåning istället, så nu kan alla kvalster sola magen hela dan), reciterat Pär Lagerqvist: ångest ångest är min arvedel och så har jag lagat nyttig mat som enligt T luktade liksaft vilket ju inte var så trevligt sagt (fast sant).
Ja och sen bildgooglade jag och jösses ja vad folk har ångest. Som inte alls liknar min, min är ju kanske nästan mer liknande typ nervositet eller så - riktigt blodisande ångest har jag inte tackskajagha. Och nu jinxade jag kanske det, så ingen vet hur det ser ut om nåt år eller så.

Men ångesten då, den handlar om att jag idag ska åka till doktorn och hon ska få berätta för mig vad som hände med bebisen. Vad det var som gjorde att han dog och att mitt liv bara plopp hejdå nu ska allt bli upp och ner och göra ont och det blir väl roligt att se vad du kan göra åt dig själv när du nu slitits i tusen hundra bitar?

Iallafall, bildgooglade gjorde jag ju sa jag ju (alltså och på fredag ska jag på begravning, vilken sjuk vecka):




Och sen var det tusen hundra bilder på skitsnygga, nakna brudar som krupit ihop och spretade med fingrarna och höll in magen (för att de skulle visa hur ångest liksom kan manifestera sig, gissar jag på fast den jag sett har ju inte sett sådär tjusig ut, no siry bob). Efter det googlade jag bantningstips och hittade den här bilden:


och då blev det så konstigt att jag vek tvätten istället.

här bara kämpar jag järnet för att få komma till och få prata med doktorn om Vad Som Måhända Hände? och när jag väl får en tid är det på månadsdagen av ultraljudet from hell. Alltså som i tremånadersmånadsdagen. Det är en månad kvar, plus några dagar, tills jag skulle fött barn. Jag skulle vankat runt nu, helt svettig och skitfet och gropig överallt och idag skulle jag ha ätit två bullar sådär officiellt, men sju i garderoben. Jag skulle haft svårt att andas, noll skor som passade, inga brallor som satt normalt, inga trosor som var sköna (nåja, sådär är det ju nu med iofs). Jag skulle haft gravidnäsa och haft nån sån matnoja - förstås ingen nyttig.
Jag har mått krampaktigt bra i nån vecka nu, för jag vet att jag imorgon kommer känna mig som om en stor maskin plockat upp mig, tuggat tuggat tuggat och sen spottat ut mig gatan. Och pissat på mig. Så. Så kommer det vara.

Och jag är inte ens gravid igen. Jag är inte ens det, bara gravidflobbig fast inte så mycket längre.