Vi har ingen spjälsäng längre
Så vi åkte till ikea, för idag när jag vaknade halvfem bestämde jag mig för att jag skulle duscha, klä på mig kläder som inte börjar på p och slutar på yjamas och kanske till och med gå ut i solen lite. Och rätt vad det var när T stigit upp, så hade vi satt oss i bilen och kört till Älmhult utan att liksom riktigt tänka igenom det. Och det var okej, det var det - tills vi kom till barnens avdelning och jag såg gravida vagga omkring och välja mellan spjälskydd, små mjuka nallar och babygym. Och så jag då, som har kvar en liten vaggning och en ballongmage med daller och inga kläder som ser riktigt värdiga ut. Jag smög omkring med tårar i ögonen och låtsades titta på Duktig servis och Barnslig rand matta. Fastän jag i själva verket dolde mitt grönögda, avundsjuka demonansikte och försökte låta bli att gråta.
Sen kom vi hem och då grät jag när June kom hem och sen när jag skruvade isär spjälsängen och sen när jag blev så trött att jag knappast orkade sitta upp och ändå var tvungen att fortsätta skala ägg, hälla upp hostmedicin, borsta tänder och sånt.
Och om en stund ska jag gå med jes. Det blir fint.
Åh, promenera är bra. Var avundsjuk, arg och rasa, det är också bra. Och gråt. Jag kommer med kläder imorgon!
Min lilla gumma, STORA STORA kramar till dig och hela familjen! Puss och kram. /Jonna
<3
Jag hoppas att du får utlopp för alla de känslor som kommer... ibland passar det sig kanske inte att ställa sig o skrika mitt bland folk. Men det är skitsamma egentligen. För det är mycket som inte passar sig alls som inträffar ändå. Att barn dör tex...
Men promenera är jättebra, brukar rensa huvudet en aning.
Kram på dig!
Åh det är klart att det känns för jävligt! Förlorade min första son för 17 år sen, död i v 21. Minns hur det kändes efteråt, och jag såg gravida kvinnor och bebisar överallt. Värst var en kollega som sa "det var bäst det som skedde, naturen har sing gång". Vadå bäst? Jag ville ju ha min lilla bebiskille! Låt sorgen få vara där, hur mycket som helst!
Bara gråt Cilla :(
Maria - jag längtar efter dig!
Och ja, jag är arg som ett bi. Ibland iallafall, fast det kan jag ju inte vara på helt oskyldiga så då är jag det på T och sånt.
Åh, jag var karatearg på hela världen i den perioden när vi försökte få syskon, men det gick över (i mitt fall gick ju både det ilskna och bebislängtan över och nu är jag tvärtom sååå glad att det inte blev någon mer, men det är ju en annan femma). Livet är så jäkla konstigt. Och det jag egentligen vill säga är väl att det nog fan är bra att vara demonarg emellanåt, oavsett orsak. Kram
Åhh..var du ledsen,arg och avundsjuk.Det bara är så.En del av livet att vara det.
Sen om ett tag så blir du glad igen,någongång.
Stor kram.
Bra du gråter. Det gör jag också. Det lättar på trycket, lite grann. Du är världens finaste mamma till dina små och så full av humor trots din sorg. Du är fantastisk Cilia!
Massor av kärlek från mig och min familj till dig och din familj
