Sen kom han hem


och sen var det bara precis glory day (minus att Lisa tydligen har en ökningsperiod så jag har sovit på ett ungefär en nanosekund inatt, men ävafan).

Jag har gråtit som fan

de här veckorna för att T är i jävla kukanorge. Nu är han hemma prick när som helst, och nu är jag tårögd för det.
Vad, exakt vad, hände med världens ballaste brud som för nåt år sen vägde kanske tretton kilo, rökte jämtjämt, drack vin som en.. ja fyllekaja och tillsammans med K skickade roliga mms till utvalda polisaspiranter (det här hände nog för ännu längre sen förvisso, men principen va)? Detta hände, plopp träffade jag mitt livs kärlek och blev 33. 32 är jag förresten, men rätt vad det är vaknar jag upp och har håret klippt i en blondsvart, praktisk (lättskött) frisyr.

Oh, well.

Sölvesborgdofter

som funnits sen jag var liten: barrträdsdoft (från tallar och så från kommunala planteringar) och så såna där nyponrosors doft. Ihop med stekande sol är det det äckligaste som finns.

Obehaglig insikt:

jag var för fan en bättre förälder innan jag fick barn. Helt tålmodig var jag och helt så mild och bra.
Nu är jag en jävla drake, med irritationen precis under ytan, mutor i bakfickan och ingen tid what so ever för min stora unge.

Synd för kaminerna då. Eller barnen menar jag.

Jag kanske egentligen bara vill ligga?

Alltså, inte bli gravid utan bara ha sex. Kvalitetssex var det längesen jag hade. Faktum är att sist vi åg med varandra var det en färdknäpp och T behövde typ gå i terapi efter  (detta var efter slemproppsprat osv, och ja, han blev tvingad).

Jaja, men okej då ser jag fram emot ett sexliv om en sisådär fem, sex månader.

Frukost:

en nattsvart kopp kaffe, inte mindre än tre bajsblöjor och en stor lädda kattspy i soffan (sedermera trampade jag även i en som låg i trappan. Diaboliska Britta Katt.) Sen en stapplande prommis till stan (helvete vad ont i ryggen jag har och det har bara gått en månad) för inköp av matvaror och blöjor. Åt en banan, kastade längtansfulla blickar på de boulespelande pensionärerna: de har ingen bebis som VÄGRAR ligga i vagnen.
Å andra sidan har de åderbrock (brock? bråck?) och är jätterynkiga på brsötet, de ser ut som plastpåsar allihop.

Hormonerna har gjort mig sinnessjuk:

jag längtar efter att vara gravid igen. Och alltså att få föda och ha en bebis.
Detta sagt medan jag bär Lisa Bebis i selen, där hon hänger 18 timmar om dygnet. 2 hänger hon vid bröstet och 4 på min arm, när vi sover (blir det 24?).



EFIT

betyder Ett Foto I Timmen, och inte EeeehFitta som jag tycker det låter som. Iallafall, det gjorde jag inte igår, men jag tog några bilder för att liksom illustrera lite.

Okej. Here goes:


Jag köpte en tidning med bilga och allt. Så när den här bilden togs var jag full av optimism - här ska drickas hö och läsas Aftonhoran (så kallas den på nätet vafan). Tidningen är fortfarande bara frambläddrad till mittuppslaget (där fanns en färgglad bild så där stannade jag) och teet fick jag ösa kokande vatten i ett par timmar senare. Och sen dricka kallt iallafall.


För såhär blev det. Lisa vägrade (vägrar iofs) sova någon annastans än på mig. Boy, gissa om jag har ont i ryggen? Och gissa om mitt närhetsbehov är påfyllt för X antal år framöver? Jäpp.


Och June var VARM och håret KLIADE och ÅÅÅÅHHH!!
Som vanligt. Kaminbarn.


Och Britta Katt sov tills hon blev helt suddig i konturerna.

Såäremere.

När man föder barn

så finns det inga lukter. Eller, inte för mig iallafall, och i normala fall har jag ett väderkorn (luktkorn?) som en blodhund. Men när jag ska till att föda, då bara plopp hejdå luktsinnet. Det är kanske tur?
Jag tänker att det kanske handlar om nån slags overload på sinnena, så kroppen rationaliserar bort en massa trams som till exempel doftsinne, hövlighet, förmåg att svara folk och framföralt förmågan att vara ärlig (jag försökte ljuga upp alla i rummet för när de sa: är du lite påverkad av lustgasen? så var det som om det viktigaste i livet var att jag absolut inte avslöjade att jag var så sinnessjukt full så jag bara: Nesch, jag känner ingenting. Nejmen ååkej sa sköterskan och klappade mig på axeln. Jag kunde höra hur hon blinkade åt de andra i rummet).

Så om jag bajsade ner mig (jag misstänker starkt att det är omöjligt att INTE bajsa på sig när man krystar som jag gjorde. Dessutom var hon hon och torkade i lompisen (barnspråk ja) och det var nog inte svett hon torkade bort om man säger) så är det inget jag vet. Inte något jag vet luktvägen iallafall.

Haja hur lite kontroll

man har över sin tillvaro om man bloggar om att vi faktiskt kom till dagis i TID imorse. Och nästan helt utan tandagnisslan och arghet, helt smidigt så bara plopp var vi där. Detta kan vara den bästa morgonen i mitt liv. Jag överdriver för fan inte alls det.

Lisa och Sid Vicious..


har samma frisör.

Vi har sovmorgnat oss

jag och Lisan. Mkt välbehövligt efter gårdagen som var några timmars himmel och sen en jävla massa helvete. Såhär blev det. Lisa bara Okej, jag spårar ur nu här på eftermiddagen och sen slutar jag inte förrän vid kanske halvtolv. Så då skrek hon som ett litet svin, somnade, vaknade och skrek precis när jag började känna mig lättad, skrek och skrek och vägrade ta bröstet och skrek och till slut fick jag sparka på soffan (Britta Katt blev typ sådär nöjd för hon låg och sov i den) och skrika lite jag med.
Alltså det är på allvar lugnt att vara själv med bebisen - tills hon börjar skrika och då känns plötsligt ALLT jobbigt, även de här lugna stundern känns som om de ska kväva mig märkligt nog. Så då fick jag smsa T och bara: hallå när du kommer hem ska jag sova och sova och sova och amma och resten får du ta. Och han svarade typ: Haha, men jag då?
Och då, istället för att förklara hur det låg till här hemma just då och att jag egentligen inte alls menade det där utan menade att vaskönt när du är hemma och vi kan dela, ja då fick vi iallafall bli ovänner. Via sms. Oerhört pubertalt och idag ångrar jag mig, för vafan ska han göra från Norge? Alltså, mitt tips till mig är såhär: mäh, ring någon. En lördagkväll särskilt så är ju de flesta vakna runt elva, är det så desperat kan nog nån komma faktiskt.

Och hur som helst, till slut åt hon och DET var en lättnad som inte går att jämföra ens med att bajsa när man är riktigt bajsig. Den som aldrig haft ett knöligt (äckligt!) och varmt bröst som bebisen vägrar äta ur, den kan inte förstå lättnaden när bebisen äntligen äntligen tar det.

Fö rövrigt tycker jag att mina grannar som håller på att flytta ut nu, att de borde ha såhär öppet hus och bara: här, ta vad du vill ha för vi ska ändå flytta. De har så fina saker!

Doftande trosskydd

har jag. Jo, allvar! De är parfymerade och inte liksom lite så diskretens. De bara vrålstinker parfym så innitahelvete. Så, tips: om du vill ligga och inte vill verka helt suspekt - köp ICKE parfymtrosskydd. För de luktar av sig på fjaset.

Så jäla ARRRRG.

Och jag kör inte den där prylen att: Nähäää, inte kan man bli arg på sitt barn i jösse namn nähäddu INTE jag.
Utan jag blir arg som ett bi och bara: Faktiskt Lisa, faktiskt ska man SOVA på nätterna så bara ta bröstet här nu eller håll flabben.
Och Lisa bara: Uäh, uäh, uäh (magont, har jag fattat lite senare).
Och jag bara: Men det var ju själve jävelen (fatta hur ont det gör i bröstvårtorna som redan är rätt ömma, om hon tar tag och suger och sen släpper och då alltid alltid lyckas få upp en liten näve som grabbar tag i vårtan och kniper, alltså kniper i bröstvårtan), nu blir det ingen mer mat för dig.
Och Lisa: Uäh, uäh, uäh.
Mitt i natten! VEM har magknip mitt i natten?! Och i liksom säkert en timme dessutom. Och jag är så jävla enkelspårig, jag bara trugade och trugade med den satans patten och Lisa bara: Jamen vill INTE HA och jag bara: Jo, men ta här nu. ta här.

Fast det fina är att jag nog fick henne att ta nappen inatt. Jag dundrade ner och bara: Jaha, Lisa. Nu är det bara såhär förstår du att du får lov att ta nappen här nu för annars blir det till att ligga och skrika halsen av sig förstår du förstår du.
Och då tog hon den! Leadership by fear osv.


Sen går det föstås inte att vara arg på nån som ser ut såhär.


Dagens mesta fadäs:

Jag ramlade ner i toastolen. Jaja, med ena armen dådå. Men ändå.
Inga konstigheter.

Det räddaste jag blivit

det blev jag inatt vid pass tresnåret nåt sånt. Jo, för då bjöd britta Katt in sin kattkompis i vardagsrummet och sen slogs de så innitahelvete. Alla som hört katter slåss vet hur högt och hemskt det låter. Om man gångar det med en miljon så var det SÅ otäckt det ljudet var, mitt i natten och inomhus. Satans dårkatt.
Jag blev så rädd att jag inte ens kände igen min egen röst när jag ropade UT FÖRIHELVETE! nästan i sömnen och sen fick jag vingla ner med Lisan på armen och se om jag skulle behöva jaga ut Church ur vardagsrummet eller vafan som hände.
Sen darrade jag en lång lång stund. Och förundrades över det faktumet att Lisa knppt ens vaknade. Det säger mig att jag kanske borde se över mitt röstläge, typ.


Den här zombiekatten trodde jag lurade under trappan inatt. Kattjävelsfanskap.

Och just det, sens moral: stäng balkongdörren om nätterna, Britta Katt får väl jama då när hon vill in. Och ut. Och sen in igen. Och ut. Och ha mat. Och så.

sweetpea


Lyssna nu på mitt gnäll:

Satans soljävel. Och värmen, förihelvete försvinn.
Ge mig regn och rusk och dagar som är skymning hela dagen. Ge mig stickade koftor, strumpbyxor, doften av ruttnande löv och vind som får skinnet att knottra sig.

Och sen såg jag på väderprognosen att det sk abli FINT väder i flera dagar. Fint väder som i tvåhundratusen grader varmt, solsatan, shorts och linne och fan och hans moster. Fy vale. När, näär ska det bli stormvarning?

Fast annars är det fint; tvätten snurrar i maskinen, bebisen sover i vagnen, det blåser rätt mycket och jag har ätit gröt (just det senare är ju inte liksom hoppa-upp-och-slå-ihop-klackarna-roligt men vafan) och, och druckit TVÅ koppar kaffe. Hett kaffe. Och T komme rhem om en sisådär en och en halv vecka eller så.

Jag saknar T

så jag går sönder. Så ligger landet.

Magbild, Lisa 16 dagar

(tror jag, tydligen kan jag inte räkna?).


Och då måste jag uppa mig själv: även om jag väger 70 fortfarande (min värsta vikt efter june, av nån anledning), så är jag stark och vacker och liksom duglig på nåt sätt. Världens bästa jävla känsla är det iallafall.

Sen har jag sett på andra nybliven-morsa-bloggar, alla är så ambitiösa så jag ryser: de grillar, är på STRANDEN, har tusen besök, är helt bruna! och har folk över på trerättersmiddagar som de dessutom tar foton av. Okej, dagens lunch i mitt slott:


Havregrynsgröt, ett glas röd saft och två kokostoppar. Lagat och uppätet med hjälp av en styck hand. Den andra var upptagen med att bära bebis och bida sin tid innan en satans muskelinflammation ska bryta ut.

Man kan gå bananas

för mindre: Lisa Bebis tycker att detta är det bästa: att bli buren. Vilket är okej fast inom rimliga gränser. Man skulle ju önska att det gick att lägga ner henne nånstans i iallafall fem minuter. Jag har bönat och bett henne om en litenliten respit men icke. Hon ska bli buren, antingen vid bröstet elle ri selen då. Och ryggen, den ser ut som Zeldas rygg (vet man inte vem zelda är bör man titta på jurtjyrkogården) och så mager som hon är, så känner jag mig också, helt utsugen.

Och det här, det här visste jag skulle vara det som fick mig att klara mig igenom T:s jobbveckor: mitt martyrskap. Tack snälla belsebub för martyskapet som får mig att med helt helig min amma Lisa Bebis och samtidigt göra middag (obs, stänkfri) till June Femåring och tvätta och diska och dammsuga (helt onödigt för övrigt, man ska ju aldrig städa innan kalas min jävla idiot och så mycket energi har jag verkligen inte så jag orkar snabeldraka en gång till, särskilt som den står på ovanvåningen) och plockaplockaplocka och knappt få äta. Och nu är det ju bara sisådär en vecka kvar, det ska jag väl klara vafan.

För övrigt har jag bajsat med Lisa i selen idag. Stackars stackars barn. Eller såhär; som jag sa till henne: Jaha, skyll sig själv faktiskt.

Sen har jag världens

världen finaste ungar och bara det att det är TVÅ, fan vasjukt. Jag har feffan TVÅ ungar, tänk att om jag ville kunde jag odla en hel kull inuti mig, bara spruta ur mig bebisar på löpande band tills vi hade kanske femton (fast det hann vi förstås kanske inte med eftersom jag är 32). Jaja, det är ballt iallafall.
Och en annan sak är att jag är tusen uppslukad av bebis och det är såhära bubbla och allt, och samtidigt är jag ännu mer kär i T, för tänk att det blev en sånhär fin unge av oss två, vilken jävla grej! Kanske ska jag komma ihåg att tala om det för honom också, även om han lärt sig läsa tankar kanske det är svårt att få styr på det som är i huvet på mig.

Kolla nu då:


Nån dag kanske jag ska skriva nåt som inte handlar om ungar och familjeliv, men kanske får man vänta i en sisådär fem, sex sju månader innan det blir så.

Jo, såhär är det i huvudet

att det liksom är kaos och bara halvfärdiga tankar. Kanske kystade jag av tusen såna synapser eller vafan det heter så det bara ligger en massa trasigt kablage i huvet och sprakar och fräser och får mig att bli helt radiostyrd?
Exempel på hur jag tänker om jag ska resa mig från soffan och gå ut i köket och bre en smacka:

Mm, jag är hungrig jag ska åh kolla in han på tv, fan vaäckligt att dricka piss alltså undrar om jag skulle kunna, kan man amma om man dricker sitt pink, går det över i bröstmjöundrar om den där löken jag åt innan gör så lisa får ont i mag fan vad ofta jag tänker på henne jag borde tänka på june också. June june june. Hur fan ska det gå med inskolningen brukar man skola in femåringar undrar när Lisa åt sist gud vad hungrig jag är. (här reser jag mig ur soffan och ser helt dimmig ut. Intentionen är nu att faktiskt bre en macka.) Kolla nu är soffkuddejävlarna rufsiga igen här ligger ju en tia woho städpengar fan jag vill jobba och tjäna pengar hur ska det bli med skolan jag tar med den här burken ut i köket också usch vi borde verkligen städa men skitidet åh vad söt lesan är hur ska T klara sig så länge utan henne och nu kommer ju June imorgon hur ska det bli med hennes läggning, jag undrar om det går att lura henne att äta mjölkfritt men  vemihelvete har lagt ett tuggummi här på bordet äsch jag tar och sopar lite kanske ska jag diska nu när jag ändå står upp vad var det nu jag skulle göra?

Det värsta är att det är precis såhär att föra ett samtal med mig också. Jag öppnar munnen och sen spyr jag ur mig allt om finns längst fram i huvudet och så tror jag det är konversation.

Jag vågar knappt säga det,

men det verkar gå bättre med skriklisa och med amning och sovande och så. Hon är 13 dagar och bara två veckor kvar av den vidriga första månaden. Den vidriga, ljuvliga första månaden.
Och imorgon ska vi till bvc och extraväga henne och jag har laddat lite i helgen och känner mig rätt förbannad faktiskt över det. Inte över själva vägningen per se, men det faktumet att sköterskan genast började prata ersättning och visade att hon blev helt orolig när jag inte alls var det. Skärp sig och var snäll tycker jag och är inte alls överkänslig. 


Och kolla bara här! I vagnen, helt sjukt vafan!

Alltså, kroppsvätskor

som samtalsämne har nått en egen status här hemma i det ahleniusiska/badenhovska residenset (nu när ni vet vad vi heter i efternamn: skicka inga bomber eller anthrax (möjligen sådana skivor förresten), send some lööööv istället om ni måste). Bajs, kräks, mens, vuxenbajs, kiss, hur det känns när man kissar, vem som bajsat, om någon i hushållet månne fått hemmisar, vuxenspyor, avslag, snor.. ja. Har du det i din kropp så har vi förmodligen pratat om det de senaste dagarna.

Och igår skrikbråkade vi så June blev helt ledsen och rädd den stackaren. Vafan, skrikbråk? När fan skrikbråkade du själv sist? Nej just det, för ingen jag känner (jo några) är 19 längre, och då brukar bråken vara mer av den arten att man väser mellan sammanbitna tänder och sprutar bitterhet omkring sig så det stinker i flera dagar. Eller ja, jag är ju socionom så jag t a l a r, men det är ju ungefär samma sak bara att jag artikulerar.
Nåja, det jag ville ha sagt: tröttheten börjar ta ut sin rätt och det är ju inget konstigt. Synd bara att man inte vill ha sånt make up-ligg när iallafall några av tidigare nämnda kroppsvätskor är en realitet hos en av parterna. Sex plus avslag, not so much.


Syskontjarlejk.


Okej, dagens magbild.


Eller morgonens outfit, om man hellre vill det: sladdriga gravidbyxor, pyjamastisha som slutar under brösten (mkt praktiskt vid amning), bebis över axeln. Sömnsvullet huve och håret i tofs.
Dessutom luktar jag hund, för jag svettas kopiösa mängder. Alltså, jag svettas så mycket att jag, när jag reste mig från soffan innan, halkade på golvet i min egen fotsvett! Vafan, det är nästan så jag är stolt över min ymniga svettning, den är liksom helt exceptionell.

Nå, magbildsförklaring: i min ankomstgrupp pratade vi om att lägga ut efter-bilder också, för man ska vara stolt även då. Som man kan se på min min är jag ev inte riktigt sådär lysande glad över den här kroppen som jag var över den som Lisa låg inuti. Men skitidet faktiskt.

Ett axplock

av de senaste sömnernas drömmar: jag ha åkt helikopter med min syster M, sett henne inreda ett rum i ett sinnessjukt stort garage. Rummet hade en slags scandinavian style goes bordell. Sen har jag drömt om en skitstor äcklig jävla mal, helt lurvig i huvet som skulle på mig hela tiden, den liksom dunsade mot mitt ansikte om och om igen. Ja, sen har jag glömt resten så ett axplock var kanske att ta i, förvisso.

Just nu:

Lisa äter så hon storknar. Och bajsar så det smattrar i blöjan.
Inkomster och utgifter i sin renaste (eh..) form.

Varannan dag

är en riktigt bra dag. Eller vänta, dagarna är egentligen rätt sköna - det är nog kvällarna som ä rlite varannan. På måndag åker T och jobbar och harregud vad nervös jag är. För på måndag är det även Junevecka och jag fasar, nej jag FASAR för att det ska bi skriklisa runt sju - hur fan gör jag då? Jag tycker redan synd om June, fast vi ordnar det ju. Vi får väl bädda ner oss och hoppas på att bebisen kan vara tyst under sagan. Eller så.

Det löser sig. Det löser sig. Det löser sig. Det gör det!

Och på tal om att blotta sig

så är det en sån sak man (läs: jag) liksom plötsligt vänjer sig vid. På en vecka har jag visat fjaset för en fem sex olika främmande kvinnor, jag har kissat ner mig inför T (jamen det är väl för i fan ett trauma att pinka i sängen när man är vuxen), för att inte tala om hur många som sett mina bröst: pappa, styvpap, grannarna, alla alla som råkat befinna ig i närheten av vårt kvarter typ.

Men skit i det, det kan jag skämmas för sen när jag är ungefär 45 och inte har nåt annat för mig.

Kanske åskar det i Kina

för så lite hörs det av mullret här. Mesmuller.

Såhär är det varenda dag. Jag stiger upp på morgnarna och är så käck så jag vill spy på mig själv. Tills jag ska klä på mig och inser att jag fan inte alls är så snygg som jag känner mig. Alltså i min hjärna är jag helt smal och len och fast som en sylfid och kan ha exakt vad jag vill på mig. I spegeln ser jag att jag mest ser ut som en liten trött tant med bukfetma och knappnavel (åh vad äckligt med knappnavel, ryyys) och sladder på insidan av låren. Det är inte direkt mammabyxläge, men jag kan såklart inte ha mina vanliga tonårssmaljeans heller (alltså frågan är väl om jag nånsin kommer ha storlek 27 igen, orkar nån banta så mycket igen? Tveksamt, plus att jag ju knappast bantade, jag tror det kallas svält faktiskt).
Tur det är sommar, jag har tjurat ihjäl mig om jag varit tvungen att köpa byxor. Jag kan sträcka mig till att köpa tights, fast vad ska jag använda dem till? Klänning? För det kan jag ju ha om jag vill blotta hela nykalvningskroppen. Och det vill jag typ inte så mycket.


Ljuvligt, ja.


Efteråt har jag tänkt på detta,

att en av de bästa sakerna med att föda barn är att se hur kär pappan blir i bebisen. Jag skulle kunna föda hundra barn bara för att få se det där ljuset tändas i hans ögon, för att se hur förvånat förälskad han blev omedelbart. Det fanns liksom ingen startsträcka utan som ett lokomotiv träffade kärleken honom rätt in i honom, prick där kärleken bor.

Annars skulle jag vilja skriva en förlossningsberättelse men jag vet inte hur man beskriver det riktigt, det som händer när man föder barn. Det gör ont som fan och jag kissade i sängen, javisst. Efteråt masserades min livmoder och då fanns koagulerat blod inuti, jamen ni fattar det guckiga och vidriga.
Men känslan liksom, och det låter så himla rymdblomma och månstråle och delfinmnniska om det här, men känslan av ett barn som gör sin förlossnmingsgrej, alltså jag vetifan. Det är så fantastiskt, det är det här som skulle kunna bli min religion.

Och då vill jag, govänner, påpeka att Lisa är fem dagar gammal idag. Och såhär tänkte jag redan dagen, helt fånigt och utflippad men tja. Det går inte beskriva sånt här utan att vinna klyschbingo, så är det bara.

RSS 2.0