blr det ingen här va. För i år har det bara varit såhär att det sugit så sjukt mycket pung, nästan allt. Tusen miljarder tårar och två sövningar och förhoppningar som grusats och jävligt jobb och ägg med skal som fastnar så det går sönder och skitömma benhinnor när det finns spring i hela kroppen.

Bra saker (ändå):
June blev stor och gjorde hål i öronen och började smälla i dörrar och pussa på Erik Saade-planschen hon under stort jubel fick en dag. Hon fick en cykel och slutade cykla, började kunna gå längre sträckor utan att bryta ihop och vilja ringa ambulans. Hon blev under 2011 medveten om uttrycket bad hair day och så fick hon smink och parfym i julklapp så hennes rum har ändrat lukt.
Lisa då, hon började prata och blev ett litet snille. Ett argt sådant, och roligt.
Och jag började springa. Och idag när jag körde 30 mil tur och retur för att byta en tv så insåg jag att jag i flera MÅNADER tyckt om mig själv liksom riktigt mycket. Kroppswise då alltså, jag tycker nog fortfarande jag är rätt dum i huvet. Men jag jobbar på det med.

2011, stick!

Den lilla minsta hitlern har pga bajsdags kastat ut mig i köket, så här sitter jag en bit från avträdet (som är vardagsrumsbordet och ja hon har blöja) och dricker kaffe i skitlukten.
Jag har sovit som en sten i natt, det är jag verkligen glad för.
Iallafall. God jul. God jul!


Nu är det fler klappar under den. Och färre barr på den.

och griljerar skinka. Jag har idag jobbat, och plötsligt förstått hur man menar när man säger att vi arbetar med oss själva som redskap - detta är mitt mesta slut på ingen vet hur länge.
Sen har jag varit på systemet och även på maxi och skällt och gormat på osten som var så dyr (tvåkilosost för 115 spänn kilot!) och köpt konstiga grejer jag inte alls skulle ha plus somligt jag skulle ha och så körde jag hem och var en inte särskilt bra förälder men det får vara förlåtet för imorgon är jag uppe på hästen och hästen på banan och ingen ko på isen och. Sånt.

Det finns ingen snö, så är det ju faktiskt allra oftast i Blekinge om vintern. Och för övrigt är jag en smula känslosam. Men det är faktiskt helt i sin ordning.

God jul!

Men varför lägger man ut hela sitt liv på facebook (jag antar att denne menade liksom bloggen och så)?
Jag sa: Det vet jag inte, gör någon det?
Och han sa: Är det för att du vill att folk ska tycka synd om dig?

Ja, det vet jag inte. Är det det? Kanske skriver jag om min sorg och mina missfall för att jag vill bli lite ömkad på nåt sätt? Jag vet inte hur ska jag tänka kring det, om det är liksom fel att göra så isåfall. Ingen vet, som en klok man en gång sa. Eller kvinna. Eller nån sa det. Nån enstaka gång.


Eller som främlingslegionärerna skulle sagt: Köp en fånig hatt så blir allt bra sen.

jag skulle haft en bebis nu, som skulle varit ungefär en och en halv månad gammal. Igår på luciatåget i stallet när barnen sjöng och mina egna ungar tittade storögt på de ljuvliga små ponnysarna så fick jag titta ner länge, fippla med telefonen och blinka tusen gånger för att blinka bort tårarna - det slog mig plötsligt att om allt vore annorlunda kanske jag inte alls varit med och sett lucia utan suttit hemma med skrikbebis och låtit mormorn ta med barnen till Karlshamn.

Det har varit en mycket fin morgon med julkänsla och gott kaffe och en liten prommis till dagis och solsken och det är så vackert i den här stan med vattnet och gamla hus och liksom hela småstadscharmen. Jag längtar bara efter snö men får hålla till godo med lite is på vattenpölarna så länge.
Det är den 19, allaredan! Helt vansinnigt.


Eller hur är det fint!

RAAAAH!

Och sen städade jag, skickade irrimail, åt gröt, pluggade inte (än), duschade inte (än), var inte på gymmet. Men tittade på jultomtens verkstad ihop med Lisa typ elva gånger, försökte övertyga henne att kissa, försökte övertyga mig om att äta lussebulle/inte äta lussebulle.

Och nu är det lurre, jag harredan ätit och nu ska jag vika tvätt och titta på Gremlins. Jag skulle behövt jobba idag, det hör ju jag det.

helt upprörd av äckel och pratade in på telefonsvararen: Här luktar äckligt igen, gör nåt!
Sen kom helgen och ingen hörde av sig såklart och jag städade och sånt och då. Försvann lukten.
Såatteh när hyresvärden ringde upp mig idag fick jag säga, som värsta jävla looneyn: nej alltså jag tog ut soporna men tack iallafall.

Så nu är jag 1. irriterande och 2. en äckelpadda och 3. hysterisk. Gött. Jag har hajfajvat mig själv hela dagen.

Alltså en disclaimer här dåva: jag trodde det var luftvärmepumpen som luktade äckligt. Jag misstänker iofs fortfarande att den luktar en smula funky, men det är inte så att det är den som osar utdaterad filmjölk.

Efter en intensiv (håhåjaja) jobbvecka är det tomt i kylen (men VAD köper jag i affärjävelndå!?) och kaos i varendaste vrå. Som i disk, smulor på golvet, kläder och sån skit överallt.
Så idag tog jag lite bilder, blev helt förskräckt över mayhemet men tyckte det blev fint efter så då blir det såhär nuva:


Såhär såg det ut när jag druckit två koppar kaffe och tänkt pepptankar.


Och då blev det såhär.
Amen herregud, hur kan det ens bli så?

Och duken? Jamen sluta, det är INTE jag som har valt den. June står för den trivsamheten här i mina hoods. Såäremäre.

i ens lördagsgodispåse: man doppar ner handen i blindo, rafsar runt efter nån god godis och fiskar upp en slabbig, halväten hallonlakritsskalle med en dammtuss fastklistrad på hela ena sidan: Mamma kan äta den, säger Lisa med sin mest förtroliga röst.
June gör aldrig så! Å andra sidan brukar det sällan finnas kvar godis alls att äta om hon smygätit.

här igen och det bara blååsblås tusen hundra och regnar och jävlas och har sig. Och så lille blåsen som ska värma upp allt här hemma avstängd, för den luktar som havet (om havet hade spytt, dött och ruttnat) när den är igång och det är äckligt och då gråter Lisa och försöker att inte andas.
Iallafall, det blåser som helvete och nånting där ute har liksom jag vet inte, lossnat kanske? Och brakar i min eller grannens vägg då och då. Och här är det fina med mig nu: jag vågar inte gå ut och titta. Som i att jag vågar inte gläntapå bakdörren för att kika ut om det blåst in en ko eller så på tomten. För det KAN ju vara så att alla där ute har dött och så är jag själv kvar som normal och så är det ett gäng zombie flesh-eaters som hasar runt där ute och brakar in i nåt för att locka ut mig. Jävla sneaky zombies.
Så jag tände ficklampan i telefonen och lös liksom ut i trädgården fast då blev jag rädd att det skulle stå nån där ute och bara stirra rätt in med helt uttryckslöst ansikte och hängande armar och sån blick som han gomer pyle när han går bananas i full metal jacket.

Så hur som helst. Ingen vet vad det är som brakar. Men jag låtsas att det är åska och förresten är tvätten klar nu så jag kan få gå och sova lalalala.


Exakt. Han vill man ju som inte bjuda in på en skål glass.

Jamen jag har jobbat, det är ju inga konstigheter va. Sen var jag hemma och skulle icke göra nånting: bara springa, inget mer. Fast sen ryckte jag upp mig och körde ändå till gynkan och tog ett cellprov. Och sen pratade jag med psykologen där, på utsatt tid och allt.
Om detta kan jag skriva detta: ingenting. Utom att vafin hon var, och snäll och jag grät och tittade på hennes helt helt fina pulsvärmare.
Sen tränade jag inte då heller utan körde hem och åt en jätteäcklig sallad som jag köpte i förmiddags.

Jepp. Så är det. Såatteh.

egentligen men jag beter mig lite underligt. Eller jag beter mig som om jag inte känner mig själv riktigt, och det är väl egentligen helt rimligt när jag tänker efter. För litegrann är jag liksom ny, det är svårt att gå genom kriser och inte bli annorlunda.
Jag undrar bara så himla mycket att varför? Vafan, vad har jag gjort för att bli näsknäppt på det här viset? Och så tänker jag att det värsta är att det har jag ju inte. Jag har inte gjort nåt för att förtjäna det här, det finns inget jättestort troll som heter Ödet som har miljarder stearinljus att blåsa ut för att hämnas eller jämna ut eller bränna på näsan eller så. Det är bara som det är: somliga drabbas av sånt som de inte förtjänat och jag tror jag är där just nu. För faktiskt, jag har inte förtjänat det här att bebisarna dör i min mage så att jag måste bli någon annan, en som slarvar med pengar och har ångest om nätterna och skäller på sina levande ungar fastän det borde vara tvärtom.
Jag är arg överallt för att jag tycker det är så jävla taskigt och orättvist att jag ska känna mig som fejk och fasad och jag är ledsen för att jag inte vet var jag är för det märks överallt. På jobbet, inte minst.

Och idag upptäckte jag såhär, att jag går runt och ångrar mig. En helt konstig känsla: jag ångrar att jag fick missfall och fick skrapas i förra veckan. Jag ångrar det. Är jag inte klok? Ingen vet.
Fy dan vad jag längtar efter att sluta vara missfalls-cilia, jag vill inte vara hur-är-det-nu-cilia, jag är trött på att vara nej-det-blev-inget, -men-jag-är-okej-nu-cilia. Blä, bajs.

och jag har pratat med skolsköterskan, sprungit, tvingat june på karate. Handlat på netto, varit på personalkonferens, haft kaosutedag med jobbdagis, funderat massvis på psykoser och ångestat över de där jädrans kurserna jag måste färda. Och så har jag funderat på att om jag hade hunnit bli gravid innan årets slut innebär det att jag varit gravid inte mindre än tre gånger i år. Som en jävla hamster.
Och anmält mig som frivilligjobbare några timmar på julafton! Vaijössenamn?

Nu ska alla barn sova och jag ska duscha och vika tvätt och det här. Det måste vara min tradigaste blogg på länge.