Ja, detta är i sanning en glädjens dag (minus naturen kanske inte tycker det pga gifter i brallorna?)! Såhär händedet sig att jag aldrig i mitt liv köpt några dyra jeans plopp från hyllan i en affär. Har jag händelsevis burit dyra jeans, så har de köpts begagnade helt billigt. Utom idag, då jag lurade i Lisa att det var en genväg att gå genom MQ. Och så hängde de där: Levi's curves. Med 70 % rabatt, i en storlek som kaaaanske skulle passa. Skitsamma nåjävulskt! tänkte jag och köpte dem för ett par hundralappar.

Och när jag kom hem, då satt de som en smäck. Världens jävla äppelarsle fick jag, jag ville daska den själv för den var så fin och uppnosig och härlig.

 

Och då blev det såhär iallafall att jag tänkte på att jag köpt ett par jeans i min friskstorlek. Alltså pre ätstörningar och all ångest i hela världen som jag haft. Den storleken jag hade i ett liv där en potatis var en potatis och kalorier var lika främmande för mig som kvantmekanik.

Jag funderade på det hela dagen idag, för jag har gjort en resa efter att vi förlorade bebisen och jag sprang som besatt och så fick jag Erik och så skulle jag DIREKT banta och det gick ju inte - jag kan faktiskt inte.

Och så bara precis var det som att hjärnan bara: Vänta förisatan! Här: ät mat. Träna. Kolla på dig, du är ju skitbra!

Så då har jag gjort det. Och blivit stark, kanske inte så jävla snabb men uthållig.

Och så bläddrade jag i bloggen idag, för jag visste att det fanns bilder från när jag var tusen sjuk. Sist jag bläddrade fick jag ångest och började banta (sant), nu sparade jag bilderna och tycker mycket mycket synd om mig som glömde bort att njuta av att jag äntligen bodde i ett eget hem, jag glömde litegrann att njuta av June.
Det viktigaste var att vara smal, att ha smala lår. Och hur jag än gjorde så blev de aldrig smala. Men kolla här: