Innan, när jag hade kanske ett litet barn, kanske två som det var rätt stor åldersskillnad på. Då bara: va! MASK!? Amäh fyfaaan tvätta röva och sluta äta snö (och tidningspapper).

Nu: Ja okej, jag luskammar Lisa så får du avmaska Erik och så tar du fästingarna på katten och June får hålla koll så vi inte har skabb.

ALLT äckligt en kan tänka sig kan krypa in i en människa och bo där så länge att det blir ett helt släktkalas den dagen man råkar snubbla över dem. MASK! Det går inte vänja sig vid att det kan finnas mask i kroppen på en, plus förstå hur mycket tvättande det blir. Tre barns grisiga vardagskläder (och då är största barnet i den åldern där ett provat plagg = ett smutsigt plagg), alla miljarder nallar som ev kan ha blivit gosade (men mest troligt ej, för barn skiter i nallar om de har nåt annat välja (obs gäller ej om de lyckats lägga vantarna på en sax, då går vilken leksak som helst bra)), exakt allt som någon kan ha vidrört ens i tanken. Allt ska tvättas VARENDA DAG i örti veckor, skyddas från att någons maskiga fingrar ska komma och smitta ner dem igen, tvätta dem igen för att någon nakenfis plumsar ner i soffan och kanske maskäggar ner den. Allt allt allt ska tvättas och sen ska det tvättas igen och sen ska man ta medicin igen som färgar bajset rött, sen ska man tvätta igen. Plus städa, allt ska torkas, dammas, dammsugas, dammsugas igen och dammas ytterligare för maskäggen är mikroskopiska och kan finnas var som helst och rätt vad det är har man varit nånstans med sin nyfikna snok och sugit in maskäggen i en särskilt stor suck. Medicin igen, tvätt plus städ.

Och sen får man löss.

Och sen får katten ringorm.

Och Sisyfos skrattar och skrattar och skrattar.

 

alltså VÅR, som i att björken börjar slå ut och i skogen är det som ljusljusgröna skyar på de nedersta grenarna och en matta av vitsippor som doftar ljuvligt.

Denna söndagsmåndag har bjudit på träning (ben), havrekakor, trädgårdslek med barnen och nu är det nån kungadokumentär på tv, och kronprinsessan och hennes snubbe har hopp och lek med sitt barn, han i nystruken kostym och vaxat hår. Det jag funderar på mest är hur alla andras barn kan vara så RENA jämt? Helt osnoriga, välkammade, glada och utan minsta lilla jordrest runt munnen.

Mina ungar har nog inte varit rena en dag i sitt liv. Alltså inte ens jag är välkammad, jag ser antingen ut som Hedvig i håret, eller som Helge. Ugglan alltså, han hade en frisyr som var så ful att den var kränkande. Precis som jag har.

 

 

Det är som att gladmusklerna förlamats, och ansiktet bara kan se ut på ett vis. Jag pratar med Droopys röst och minspel och jag kan liksom inte sluta fastän jag verkligen verkligen försöker vara glad det allra värsta jag kan. Så går det inte, jag är inte glad utan ledsen och tvär och irriterad på barnen som skriker gladtjut så det skorrar som en trasig högtalare i öronen. 

Jag vill sova och sova och städa, bara städa fast jag orkar inte och jag är gråtfärdig hela tiden fast ändå inte liksom gråtledsen utan mera som i tycka-synd-om-mig-klump i halsen. Och så är jag tjock, åh som en julagris väller jag ut över byxlinningar och magen putar på ett särskilt ohämmat vis och ansiktet, när jag böjer mig fram hänger det liksom ner mot marken alldeles flottigt, blossande och tjockt. Fast i spegeln ser jag ut som igår, idag igen! konstaterar jag förvånat dag efter dag.

 

Snart ska allt bli bra, och ljust och snällt mot mig.