och klockan har inte ens slagit beräknat förlossningsdatum. Det enda jag gör hela dagarna är att dricka kaffe, elda i spisen och lyssna inåt i kroppen. För plötsligt händer det, och det vill man ju inte missa (as if).

 

Fast den här gången är jag faktiskt ganska rädd. Och inte alls så förberedd och moder jord:ig som jag var med Lisa. Jag minns inte precis hur värkarna kändes, men jag är nu efter tre förlossningar övertygad iallafall om ATT de kändes (tom de värkarna som värkte ut lille lille Anton gjorde liksom helt ont (fysiskt också alltså)). Jag har svårt att föreställa mig att jag kommer vara där mentalt sådär att jag kommer våga dyka och jag funderar på smärtstillande nu (fast är rädd för det också, iallafall för edan) och om jag ens kommer klara det - tänk om de får ta till sugklocka eller snitt eller så, nåt läbbigt.

Och samtidigt, jag vet ju att kroppen kan och att den är stark och frisk och redo och att den vill detta, så det är klart det kommer gå bra. Det är nog mest avslappning så det hänger på, tror jag.

 

Och under tiden så väntar vi och väntaroch väntar. Och jag lyssnar inåt när jag inte tjabbar med ungarna på utanpåsidan.

Nä, inga barn har blivit gjorda, eller alltså födda. Gjorda är de ju, och ett väntar bara på sin tur om man liksom säger va. I flytten har plötsligt tusen hundra böcker om mammor, graviditeter, bebisar, amningar, barn dykt upp. Så nu läser jag Att föda av Gudrun Abascal. Det innebär att jag läser en halv sida, gråter i två sidor. Läser en sida, gråter i fyra. Varför det? Jamen det vet jag inte: jag är väl glad. Och rädd. Och ledsen för bebisarna som inte blev. Och lycklig igen. Och så är jag ju rätt gravid också, då är det på nåt sätt lika nära till alla känslor. Bara att de arga och ledsna syns mest.

 

LiralaraLoppan har fött fyra bebisar, men en dog. De tre återstående är de sötaste bebisarna jag någonsin sett, ja sötare än mina ens när de var typ sju månader. Efter hennes förlossning var jag helt traumatiserad och tyckte att hon var rätt äcklig och lite rubbad och sånt. Detta får mig att fundera på hur T kände inför mig efter Lisas födsel. Intressant. Intressant även att jag saknar empati till den grad att jag inte ens för en sekund funderat över om han var en smula chockad efter att han varit med och fött Lisa. Det sket väl jag i. Bokstavligt talat förvisso. Efter en sån grej är det läge att bara lägga locket på skamkänslorna och tänka att det skiter väl jag i - det är natuuuurligt (vilket det är, ja).

 

Och huset ja, som jag avskydde första gången vi såg det och som jag nu älskar älskar älskar fastän det inte ens finns möbler i alla rum och fastän det luktar kattlåda på ovanvåningen och fastän köket är konstigt planerat och det luktar vitlöksätande fyllegubbe i min garderob. Det är varmt och det är liksom fridfullt och kukavik är ju riktigt vackert, det lilla jag sett (jamen döm mig inte för hårt, det är så sjukt jobbigt att gå när hela inredningen känns som att man är en skalbagge som nån just står i begrepp att bryta upp skalet på så allt ramlar ut på gatan genom hålet. Jag behöver kanske inte bli alltför grafisk i min beskrivning av vilket hål som skulle brytas upp på mig. Det gör en smula ont att gå, iallafall.).

 

Här skulle jag lägga upp bilder men nu blev jag så irriterad på att jag inte fattar varihelvete man hittar sina bildsatanar på instaweb så jag skiter i det.

Gonatt.

Här då: http://instaweb.me/u/ahleniusc