att jag aldrig mer ska bli mätt. Det är isåfall ganska synd fast bra också (tänk bufféer och sånt).
Det blev en bra dag, det här också. När jag lugnat ner mig åkte jag och kollega S ner till stan och åt, just det, buffé. Och pratade om stort och om smått och om roligt och tråkigt och det är ju skönt att få grotta och gröta i nån annans elände tycker jag. Mindre ljus på mig, tackskaniha. Och sen sprang jag en halvmil och var hos mamsen en sväng för Lisa var där när jag sportade och sen kom tinajes med pizza och det bev fika med henne och F. Och sånt är balsam och gott.

Så. Nu ska jag sova faktiskt.

Idag: buhu.
Vad konstigt det är, den här sorgen. Att jag ena dagen är glad, och känner mig lätt inuti och ljus. Och så andra dagar, som idag: som ett slukhål för att elände som finns. Jag har legat på toagolvet och gråtit som ett barn en lång stund idag. Jag är så jävla ledsen så det inte går att förklara. Satans jävla helvetes. Piss.

Är en sån sak jag tror jag behöver tänka på oftare. Alltså när det kommer till inredning och när det kommer till dukning och sånt. Skit tänkte jag skriva, som i sån skit men det är ju här jag fallerar å det grövsta. För det verkar som om det liksom är grejen, inredning och dukning och sånt är liksom viktigt på riktigt och mitt det här himla bara den är fin den tar jag en sån kan jag ta för den var halvfin och helbillig och kolla här den ser ju lite skönt gammal ut sådär en sån ska jag ha nej två nej en äh jag tar tre för en går alltid sönder.

Här, kolla på den här bloggen och tänk barndop och färg och känsla - hon har för fan till och med en inspirationsbild! Till ett dop. Obs, inspirationsbild till ett feset barndop. Alltså jag borde ha stryk, mina ungar är inte ens döpta. Lisa fick en namgivningsfest lite sådär skjutet från höften, med nån halvgrillad grisarumpa och sallad med flugben i. Just då kändes det helt okej, för jag tänkte att de som kom var viktigast, men jag tor jag har fattat nu att liksom dukning med färg och känsla är för gästernas skull. Lite iallafall. 
Tur jag inte gift mig än, nu har jag chansen att glänsa. Alltså om det blir av nån gång.

inatt runt 4 vaknade jag och var sjukt törstig. Så törstig att tungan låg som en död ål i munnen och rullade. Då tänkte jag såhär; Tur att jag har vatten här vid sängen, bara att börja dricka. Och jag försökte och försökte och så hör jag T säga: Men vad GÖR du?
Jo, svarade jag. Du vet, att jag har en app här på telefonen som man kan starta och då liksom bara rinner det vatten ur den.
Och sen vaknade jag ännu mer, la ner telefonen och drack lite ur mitt glas. Istället.

Sann historia. Hur tragisk gör detta mig, alltså på en skala?

en lite arg sådan. Fast faktiskt är det okej arghet, för jag hittade till exempel en glasstallrik bredvid soffan. Colaburkar med snus på. Så nu är jag tonårsmorsa också, eller har varit en stund och nu är det bra. Bara så; nu är det bra tackskaniha.

Och så är det SOL också, skärp sig nu hösten. Och Lisa är krasslig. Eller uttråkad, om nu en tvååring kan vara det.

Har jag sprungit. Jag bara skump skump skump spring spring med Veronica Maggio, Erik Amarillo, September, Mohombi och jag kunde, KUNDE säga till hjärnan att Jo bara ett varv till kom igen nu gör vi det heja mig heja mig. Och det kunde jag. Jag KAN springa!

Och så har jag gått bananas och handlat, putsat, kastat, rensat, dammat, torkat, bäddat, vattnat, slitit bort rabatter blablabla tusen hundra. Och lärt mig att ordet budo inte är en särskild sport, utan nån slags jävla paraplyorganisation för tusen olika kom-in-i-min-dojo-så-ska-jag-sparka-dig-i-nacken-din-jädrans-sparris-sporter. Se, den som lever lär. Eller så säger man ju inte alls, men eller hur. Det är ju sant.

och så vidare. Idag har det varit ner, och ner. Och ner. Och naturligtvis har alla kommit med huvudet på sned och en klapp på axeln och frågat: Men hur är det? Egentligen?
Så jag har gömt mig, gråtit en skvätt och hummat lite med arbetskamrater och så har jag tänkt. På doften av förlossning, på små små pyttiga minihänder, perfekt mejslade små öron och fötter med tio ofattbart små tår.

Inte ens en mil i benen hjälpte, jag är lika ledsen för det.

Jo, igår var det bröllop och jag gick dit i helt fin klänning, med massa smink på ögonen och högklackat på fötterna och jag grät när de sjöng helt vackert och jag grät när T och B sa ja till varandra och sen grät jag när jag träffade exkombon för det var så längesen och sen grät jag när talen hölls och när S visade ett bildspel med musik till. Och alla tårar var av glädje, och av kärlek.
Och jag skålade i champagne och sen drack jag rödvin som om det var sista dagen i mitt liv och det blev såklart som det blir när jag dricker: jag blev stå uppare och sen har jag glömt bort halva kvällen men alltså det är okej. För jag hade så roligt och jag var så glad så jag är glad idag också för hur bra jag hade det igår.
Och min T var skitsur för min telefon la av och sen hittade jag den inte i yrseln och jag hörde aldrig av mig på hela kvällen och kom inte hem förrän typ 2 och han hade varit så orolig och han sa men du dricker ju inte ens? och jag sa att Nä det har du ju rätt i.

Noll bilder tog jag - jag var bara helt helt med.


Bröllopsoutfit.

Och jag vill också gifta mig! Både med T och med alla mina vänner.

att jag springer på folk, och att de inte vet. Så då tittar de på min mage och så säger de: Men va, har du fått bebisen nu?
Och jag känner mig så sjukt obekväm, eftersom jag vet att de kommer känna sig så himla dumma och säger att Nej, vi förlorade barnet (efter moget övervägande säger jag så; för "vi fick missfall" låter mindre dramatiskt än det var och för mig är det viktigt att emfasera att det VAR dramatiskt, det var en sjujävvlig händelse och att låtsas som nåt annat vore fel) och då svarar de: Åh. Vad tråkigt. och jag svarar: Ja. Väldigt tråkigt (och här gör jag alltid en grimas och slår ut med armarna, kanske mest för att inte visa att min mun blir ledsen). och den hag pratar med säger: Jag är ledsen och jag svarar: Ja, jag också. Väldigt ledsen.
Sen tar samtalet slut eller en paus och där blir jag detta: Missfallet. Hon Som Fick Missfall Helt Sent.
Det är jag det, för väldigt väldigt många människor.

i benen, men benhinnorna pallar inte asfalt (jo kanske om jag inte måste promenera hysteriskt mycket varenda dag). Så nu tänker jag kanske lära mig att springa på slingan. Helst skulle jag vilja springa i skogen på riktigt, alltså rätt ut mellan stock och sten. Men skitidet, slingan är väl ett helt bra ställe att öva på.
Så. 18 augusti, idag börjar jag jogga. Gåogga.

innan vad barnlösa pratar om när de jämför sina barn de inte kan få med aborter som utförs av kvinnor som inte vill ha de barn de kunnat få.
Nu vet jag, jag har blivit en bitterfitta som blir ledsen när folk blir gravida. Som gråter för att prinsessan ska få en bebis, som knappt klarar att säga grattis till vänner som fött barn. Sån är jag, en jävla bebis-grinch. Måtte det gå över, herregud vad jag saknar att må gott.

inatt:

Han sov bara snark snark och så drömde han att han vände sig på sidan, kikade lite - och där låg en hundraårig tant med nåt huckletjofräs och hon väste: Du ska nog få se!

Så nu har jag frågat honom: 1. har han sett Thinner alt. Drag me to hell? eller 2. har han retat upp nåt halvrutten gubbe på stan? eller 3. har han varit dum mot någon på nåt annat sätt, så att vi kommer bli indragna i nån jädrans spökhistoria?
Ingen vet, säger T. Ingen. Vet.

att det liksom skulle börja kännas såhär nu, att det liksom kändes bättre. Iallafall bättre och mer okej än det kändes för, säg tre veckor sen. Men det gör det inte, faktiskt nästan tvärtom.
Äh jag vet inte.

Att cykla, det är overkligt roligt. Lite väl trånga jeans, dock.

en tjej som vankade runt med en trivsam rondör runt magen. Jag hörde henne prata med kassörskan, och hon sa: Bebisen kommer den 5 november.

Alltså vilken sopig jävla dag detta är.

* att det inte heter insektsnyckel
* att kaffebönor inte rostas över industriskorstenar i Colombia, det är inte därför en del kaffe ser oljigt ut
* att det inte heter blixtstilla
* att amerikaner kanske faktiskt inte går runt och säger Astro turf om plastgräs och Babe Ruth när de menar choklad, det kan vara så att de gör så enbart i filmer därför att det ger reklamintäkter

när hela hjärnan är uppe i tusen varv per minut och tänker ut katastrofscenarier (scenarion? vafan heter det?): Lisa springer upp på vägen, June blir nerknuffad från gungan, en gång var det en som tryckte ner mitt huvud under vattnet när vi badade och det spårade ur och jag trodde på allvar jag skulle dö, tänk om T kör av vägen på väg till jobbet och så börjar bilen brinna och så hinner han inte ut och jag är inte där och kan rädda honom, tänk om nån dör tänk om nån dör tänk om nån dör

Så jag städar, tänder ljus. Hänger tvätt och viker den och kan inte koncentrera mig ens på helt hjärndöda program som typ Tyra Banks Show, diskar men glömmer äta, beställer kläder på nätet och avbeställer igen och speglar mig och särskilt magen hela tiden, hela tiden. Hela tiden.
Det är inga bra dagar, no siry bob.

För jag har fått mens och det betyder att jag är good to go liksom. Fast jag är tveksam för jag är så satans rädd. Så jag har jobbat bort ångesten med cykling och gång och genom att vara ren på både ut- och insidan (dvs dofta gott, vara slät och nyrakad på de trötta benen, äta riktig kost och tänka så vackra tankar det går). Och det går rätt bra, det gör det, och ändå är det bara precis precis under ytan; där är sorgen och rädslan.

För tänk. Om jag skulle bli gravid och sen skulle det vara samma sak igen.

som jag är mamma till. Idag för sju år sen hade jag fött mitt första barn och jag minns faktiskt inte mycket alls av förlossningen. Mer än att det var ett hav av smärta, det var som att gå genom ett krig och det var sällsamma, ljuvliga dagar på bb.
June, min smarta och roliga och kloka unge, som är en världsfin kompis och som kan bryta ihop för att någon vill leka hotell IGEN. Som cyklar tusen mil utan ett pip och som läser böcker som om hon aldrig gjort något annat. Som klar sönder myggbett och säger Yes!! Nu måste jag få ett plåster! när blodet rinner längs benet, ungen som vill äta riskakor med pizzasmak till middag och som blir ledsen när hon inte är proffs på allt direkt.
June som tröstar sin mamma som är ledsen ibland och June som fräser och klampar uppför trapporna och smäller igen dörren. Som äntligen har en dagbok med lås som är SUPERHEMLIG och som hon läste ur för mig när hon skrivit i den.

Sju år. Och idag har jag varit morsa i sju år.

har det pratats idag, både högt och lågt och överallt och det var väl underligt kanske, eller kanske inte. Så jag tänkte att äääh SÅ farligt var det inte på den tiden och ska jag våga läsa tillbaka i bloggen, för sist jag gjorde det fick jag fettpanik och ville bantabantabanta så mina armar blev smala som pinnar och ådrorna putade ut (hej störda kroppsuppfattning vafint att se dig), men nu pratar jag helt mycket om hur jag vill vara sund, jag vurmar för sundhet. Ja, och bantar samtidigt. Ja, och håller på att gå ihjäl mig för att hålla ångesten stången.
Det är så jag rullar.

Jag läste tillbaka och herregud. Alltså jösses amalia vilken spinka och räka jag var, och såhär är det och lyssna jävligt noga nu: jag vill inte det igen. En liten sajkotant sitter i mig nånstans och njuter av ben och spänt skinn och buktiga ådror och en smal smal nacke där kotor sticker ut.
En annan del av mig, som faktiskt är större (hohoho), säger att Nej vet du att det vill du inte. Det går bra med arsle och att magen putar (obs lite) och att ådrorna kanske bara tsicker ut om jag druckit för lite vatten och gått.

Jamen HÖR ni vad jag skriver? Alltså det killar i min mage, ja det gör det fan.

känner jag mig, så trött så jag nästan inte orkar lyfta armarna. Och det är så mycket LJUD hela tiden, höga såna PANG eller SKRIK eller VRÅL, PIIIP eller YYYL. Och disk och disk och disk och smulor jämt och får jag det mamma, jag vill äta det och det och det och glass och kan jag få en sån eller sån eller sån och Maaaaammaaaa jag får inte lååååna den, Maaaaaamma hon tog den!

Det är kul, ja det är det. Men detta har i sanning varit veckan from hell och det har inte berott på ungarna egentligen utan omställningen att vara ensam, att bära allt själv och bära mig och bära lite på jobbet och jag är så stressad inuti att jag har lust att göra alla ljuden jag skrivit där uppe.

Jag orkar inte avsluta, jag gör kaffe och ser hur äckelgolvet och diskhögar och smul och papper och bilar och tomatbitar och pennor och allt bara växer.

Såhär hände det sig, att den här snubben jimmie åkesson och hans rasistpolare igår skulle hålla ett litet get together i hamnen. De delade ut små lappar på ica supermarket med sin rassepropagande (som tinajes plockade bort från bilarna hon såg för övrigt) och de trummade ihop hejaklacken och så gick de ner i hamnen och klappade varandra om ryggen. Här ser jag framför mig, alltså noshörningar gör såhär ibland att de skiter och sen viftar de ja jävlari med sin lille svans så skiten sprids i hopp om att träffa rätt nånstans. Ungefär så hände det sig kanske i sölvesborg igår.

Skitisamma, när vi cyklade förbi sa Lisa: Mamma, det luktar bajs! och jag svarade: Ja, lilla vän för det är sverigedemokrater. Sen log jag nästan hela vägen till fiskabacken.

För övrigt var det ju Kilpi och inte Thorvall som skrivit dikten, och syster M skrev av den till mig. Here goes:

Kunde man få knulla för en hundring? Sa han till mig
vid busshållplatsen klockan 0.42
med de tomma frostiga gatorna omkring oss.
Först skakade jag på huvudet, men sa sen:
inte för pengar, men om du dammsuger och diskar.
Då vägrade han i sin tur
och vände sig nedslagen bort för att gå sin väg.

Kilpi = geni, och jag hade glömt det! Måste anskaffa en bokhylla till poesi.

Om jag smygäter glass i köket?


Det kan du ge dig fan på att jag gör.

om en karl som frågade om hon ville knulla för pengar, varpå hon tackade nej men ångrade sig och sa att Ja om du tar disken och tvätten så (då tackade karln nej, men det var inte det det skulle handla om nu). Typ så, fast mer poetisk var Thorvalls dikt och igår tänkte jag att Ja. Jag är där nu, Tjäästin (så uttalas det på min dialekt).
Att sköta ett hem är ett sånt sisyfosarbete, och särskilt då om man har två ungar som går i ens kölvatten och plockar ut, plockar ut, plockar ut. Smular smular smular, gräsar ner och spiller mjölk. Oavbrutet, det är en cykel så att nä rmjölken är spilld tar nästa kaos vid; leksakslådan eller varför inte burkskåpet eller om man har en riktig jävla tur så kylskåpet för varför skulle tomaterna vilja ligga i kylen och vara hea när man kan dra ut dem och mosa dem?

Nu är det ju nästan aldrig nån som frågar mig om jag vill knulla längre, så det är förstås en helt ouppnåelig dröm, detta att få komma hem till ett glänsande kök och helt rena golv och kanske rentav en helt god middag som puttrar på spisen.

Och så är det jubelidioter på stan också, människor med en agenda som är hat och rädsla nerkokat till en hoper lögner. Vakul.

ur min kost och bara konsumera Läkerol varenda dag i resten av mitt liv. Ja, jag kommer kanske att bajsa så röven blir skinnflådd men det är liksom sånt man får ta.
Jag kan även tänka mig att äta lite ananas också förstås, men då får nån annan skära i och härja med den, jag tyar inte. Aldrig!

Idag har jag uttalat det och inte börjat gråta. Istället flinade jag som en rabiessmittad hund, för sån är jag. När något blir obehagligt så skrattar jag. Som ett litet barn.
Men jag sa det, och jag har kunnat prata om det idag utan att bli gråtledsen, eller det har jag men jag har lagt det nånstans i mig att ta fram till ett senare tillfälle. Som typ nu, eller om en stund.

är ungefär vad jag sovit inatt. Varför det? Ja, det är det ingen som vet.
Detta betyder att jag sovmorgnade ända till 6 (hohoho) och att jag nu har bråttom. Det vet man att jag har eftersom jag sitter i soffan och surfar och lyssnar på Lisas morgonfisar.
Jag ska jobba idag. Och mina benhinnor gör ont.

Jo, på tv nu då, det är såhär nån jädrans gotlandspolisstyrka som bölar över stockholmsveckan (vad är det ens?) och det rä så jooobbit och tradigt säger de fast på sin dialekt. Jag kan inte härma gotländska.
Iallafall filmar kameramannen fulla ungar med spya på skorna och sådär och så bild över till ett superhäftigt gäng som står på sin nirtusenmiljonersbåt och dansar nån slags apdans till gangstarap.
Nu ryser jag, så mycket skäms jag.
Och så ryser jag för att nån brud knallade runt barfota på gator och torg. Hoppas hon hade klorin med sig att doppa tårna i när hon kom hem till tältet.

med augusti. Att all växtrkraft och allt det jag i juni och juli tyckte var vackert, det har ni blivit enormt, stort och slött (slött är nästan mitt värsta, särskilt flugor som är slöa och sånt). Och illaluktande. Flugor stora som reaplan (och inte en eller två utan åttahundra i köket typ), tvestjärtar som klonkar när de går, overkligt stora vildblommor. Och mjölk som surnar en sekund efter man spillt den, disktrasor som blir slemmiga efter en dag.
Och flugbajs överallt.

Men det är roligt att det är fint väder. Och mitt morgonkaffe är gott.

Eller Cecilia Papphammar kanske. Iallafall. Detta hände:


Jamen DET var väl kul?

Jävla kuklägenhet. Kuk kuk kuk (jo det är tammigfan visst det ett skällsord, bafössööök få mig att sluta säga det).
Och röv! Och vad gjorde jag när det hände? Jamen jag fick SJÄLVKLART tårar i ögonen. Men vafan.

vinkade till några mammor och snubblade in på kontoret helt förblindad av tårar. Och sen grät och grät jag och blev omkramad och klappad och Vad fint att se dig och Vi är så glada att du är här och Jag har saknat dig och så slutade jag gråta, drack lite kaffe och gick upp till dagis. Och började gråta. Och grät och grät, saltade ner hamburgarna och skar lök och grät och stängde dörren om mig och fick prata med konstig, spänd mun.
Men det känns okej. Det gör faktiskt det, för jag är som jag ska. Jag har inte sörjt klart mer än hemma i heermansvägsbubblan där det mesta är peachy på nåt sätt.
Och nu är jobbubblan lite spräckt och det känns okej.

Och jag gråter igen nu, precis precis under ytan ligger det; den där darriga munnen och svajiga rösten.

nu cyklar jag till jobbet. Eller om en stund, en liten stund.
Sällan har någon suckat så ofta som jag gjort idag. Det är som om jag landat rätt i suckarnas allé, som att jag är mitt i windy city fast inuti.

Nu ska jag sminka ögat och blåsa håret och sen ska allt bli bra. Allt. Ska bli bra.