hela tiden idag. För ett år sedan födde jag lillebror Erik, det var blod och svett och tårar och lite annat inblandat i det där, och ut kom det mildaste lilla gossebarn. Erik åt och sov och åt och sov och sov och sov så jag blev orolig för vår anknytning, och när jag sagt det sov han lite på den saken och sen sov han lite till. Och åt.

Lille fete Erik, som säger Najnajnajnaj och kan ropa på Lisa (La!) och June (Hne!), som säger ajaj när han slår sig (hela tiden), som började gå när han var nio månader (Va! Nej?), som bits när han blir arg och som tröstar storasyster Lisa när hon blir ledsen och gråter. Erik som klappar katten fint och drar henne i svansen när vi inte ser. Bror Erik Otto som vill bli killad under fötterna och som börjat försöka klä på sig själv.

 

Ett helt år!

 

1. jag har inte hunnit duscha än. Alltså hunnit är kanske en smula överdrivet men faktumet kvarstår, att jag inte slabbat av mig än. Tänkte göra det när barnen somnat. Om Erik sover, klockan 21.02, måndag kväll? Nesch. Han klafsar omkring med sina små feta föter och gör livet surt för katten.

2. jag har inte tränat varken igår eller idag. Tänkte springa imorse, men hittade inte regnskyddet till vagnen och dessutom var det som att nån tog en spann vatten och klofsade rätt ner från himlen och ner i min nacke. Fast inte en hink då, utan tusen hundra miljarders hinkar.

3. äh jag vet inte om jag har mer, inte nu när jag började ställa saker i proprtion till annat, typ svält och såna som får sitta i fängelse helt utan att ha gjort nåt (alltså det är nog helt vansinnigt ovanligt faktiskt men ändå)

4. men en grej till, jag gjorde bort mig idag, jobbrelaterat och inget liksom farligt (jag jobbar ju inte ens än), men trögt som FAN och så pinsamt. Jag har rodnat halva dagen för att jag är så jävla trög och då blev det så pinsamt att jag ville köra huvet rätt in i pantmaskinen för att ta bort det piniga.

 

Ja iallafall. Hejdå.

detta vet jag efter att idag frågat June om hennes lekkompis har en storasyster som heter Karin. June sa att Eeh neej.. men hennes mamma heter nog det.

Obehagligt, på min ära.

 

 

Så tänker jag väl inte riktigt om mig själv längre, men hör här. Delar av världen brinner, flickor våldtas och säljs och torteras och småpojkar omskärs fastän det betyder att någon skär i deras minismå snottar. Och jag? Nä men i min värld är det återigen så att tankar om att Det Allra Värsta som kan hända, det är liksom inte cancer eller att plopp tappa sitt öra eller att jag råkar bajsa ut hela mag- tarmpaketet pga hemmorrojd. Nej, det värsta som kan hända är att det SYNS ATT JAG FÖTT TRE BARN. Magen putar, ÅH NEJ!! Jag är 36 och har CELLULITER, faaan vad onaturligt alltså vad ÄR jag för en kvinna.

 

Detta hände sig i samband med att jag fick ta träningsvila i ett par veckor eftersom jag steriliserade mig och fick typ asont nästan i navlen och sånt. Under de där två veckorna var allt lugnt, tills jag startade upp träningen igen och inte alls var lika stark som två veckor innan operationen. Då bara: jaha! Nej nu måste jag omedelbart sluta äta spaghetti (va?) och gör jag det måste jag naturligtvis tänka att det gör inget för jag ska ända träna ikväll.

När jag hörde mig själv tänka SÅ, då vägrade jag lyfta röva ur soffan på hela kvällen, för inte fan rör jag på mig för att vara smal? För att kompensera ett kaloriintag? Nej, mat är bränsle. Det går bra, det är bensin till bilen - det är så jag lär June och då ska jag faktiskt hålla med. Det har jag lärt mig på sopis (som det hette förr): att kongruens är viktigt, för mixade meddelanden blir ju ingen mänska klok på och särskilt då inte barn. Eller de blir nästan för kloka på det, för de fattar precis hur en menar fast en säger nåt annat.

 

Så, att.

Och idag har detta hänt sig, att:

* Jag nästan mkt nära köpte en tvål (ett tvål?) för itthonnratjunie spänn

* Jag försökte operera ut stygnen på mig själv, gick mkt dåligt pga fattade inte att jag var tvungen att klippa i dem först. Slutade med en halvsvimning och huvet mellan knäna tackskajagha.

* Erkisperkis har fått dagisplats! Hur fan?