till imorgon. Vilket ju idag kvittar alldeles världsmycket, men som imorgon kommer suga såhääär mycket kamelkodd. Så jag behöver packa in mig och tre barn i en bil som STINKER lemondoftgran och köra till coop eller maxi eller netto eller skitisamma nån affär och köpa bröd mjölk smör ägg blablabla kattmat. Åh vad roligt det ska bli, JÄTTEroligt!

Vi har redan tillbringat trettiosex timmar på gölarundan, vilket vanligtvis är helt trevligt och särskilt när det är sol och så, men idag var det som ren plåga med skrikande Erko och en hjärna som inte fungerar på mig och hjärtat bara bankbankbank tusen galoppsteg i minuten, det är nåt knas med mig. För innan idag när jag skulle köra iväg och var needy och ville ha en kram för T skulle köra till jobbet och han sa att nejmen vi kramades ju innan, då grät jag en lång stund i bilen och sen när vi kom hem och katten fortfarande var sjuk i huvudet (Loppan såklart, urspårade jävla wierdokatt) och jamade tusen jam på tio minuter, då grät jag igen för det kändes såhär att jag ORKAR för helvete INTE.

 

Ja men iallafall. Jag har världens bästa springskor iallafall.

för kolla att de här springskorna är på väg hem till mig i detta nu:

 

och jag har avverkat hela veckan, känns det som i kroppen. Det har jag inte, det är ju bara tisdag. Men jag är trött ändå. Jag är ju förresten alltid trött, sådär så hjärnan när den pratar med mig ibland låter som när man drar hastigheten på inspelade röster. Sådär mööööörk och låååångsam moooaaaaa moooooaaaaaaa moooaaaaa. Fast den säger andra grejer moooooaaaaa i och för sig. Ja ibland, ibland är det rätt mycket bludderiblad också.

 

I söndags fick så bebisen sin första feber. Sate jag blev så nervös, för man vet ju inte. Man vet ju fehelvete inte - tänk om han är en sån där som bara TJOFF får tusen grader feber och sen får kramp. Man kan inte veta, han är helt ny, han vet inte ens själv! Inga kramper än så länge, och alltså nu är han ju frisk och så mycket feber blev det ju nu kanske inte. Fast Erik, han betedde sig som om han hade fått ebola minst. HELA NATTEN fick han vara vaken på olika sätt: skrikande, grymtande, gnällande, flämtande, pipande, skrikande igen. Han sov på mig, över mig, under mig, bredvid mig, hängandes från min hand, upp och ner, på katten, med katten som huvudmuff.. alla varianter och bara typ femton sekunder åt gången.

I måndags var således min sämsta dag på årtionden, jag ba grät och skrek på barnen och var helt världens bitterfitta och sen var jag glad och jiho och sen ner igen i svartaste hålet och grät igen. SInnessjuk, med andra ord. Barnen är säkert jätteglada över att ha mig som mamma.

Sen sov ingen på kvällen utan nej då skulle det bajsas och bråkas och jag boxade i nån vägg helt mot allt sunt förnuft i världen och sen somnade alla och jag hittade gelehallon och polkagrisglass och då ÄLSKADE jag barnen så det gjorde ont.

Så var min måndag, och så började min tisdag. Sen sprang jag med Erik i vagnen och nu. Nu är jag helt okej. Glad över springet, över att det inte gjorde ont. Glad över mina ungar, glad över att jag har ett fint men stökigt hus (hamsterlukten i sovrummet är borta, men nu tycker jag det luktar jävligt funky från ovanvåningen alltså), glad över att det finns ägg, inte fullt så glad över katter (katter = grisar).

Glad alltså.

klockan kvart över 12. Smart att blogga om det, då minns jag kanske det om hundra år.

 

Även har Erik hittat snotten, vilket fick mig att fundera på detta att mina tjejer aldrig hittat snippan. Varför inte det?

Eller de har ju hittat den, men inte vid fem månaders ålder och aldrig på det där helt våldsamma viset.

 

Och så tänkte jag på att tycka om sig själv sådär härligt som hon den där flinande blondinen, kanskeheter hon Mia. Hon ÄLSKAR SIG SJÄLV, bara ÅH VAD HÄRLIG JAG ÄR JIPPII, hela hon är liksom ett JIPPII. Jag blir lite trött av det där, och smetar på henne min den här känslan att det är påklistrat litegrann all den där JIPPIIheten. Det behöver den ju inte alls vara, det finns väl i allra högsta grad människor som älsjkar sig själv till den milda grad att de alltid måste gå runt med armarna uppsträckta och ett stort, bländvitt smajl.

Iallafall så pratar jag med mina barn om det här, att man ska älska sig själv. Och fyraåringen (snart) gör det, hon bara Ja vaddå? Såklart!

Men nioåringen (snart) är mera tveksam, och det minns jag från när jag var i samm aålder ungefär. Ska jag älska MIG? Varför då? Nemen det går väl inte? Va?

Det är synd, och jag vill gärna att någon skriver ner ett recept exakt här och nu och berättar för mig hur jag ska öppna hennes hjärna och bara ösa in självkärlek. För mitt recept är nu såhär: berätta om min självkärlek. Berätta att jag älskar henne. Berätta att man behöver verkligen väldigt mycket älska sig själv, för annars blir det ibland knas i relationer till andra människor och sådär. Slut på receptet.

 

Och nu: En tur till Näsum.

 

När jag gick på gymnasiet hade vi nåt som liknade träslöjd. Vi skulle lära oss praktiska färdigheter, parallellt med de teoretiska kunskaperna vi skulle få med oss till universitetet. SÅ vi hade träslöjd, byggde friggebodar och sådär. Vi höll inte till på skolan, utan var inhysta i en verkstad som låg på en brädgård. Det är nån slags trävaruaffärshistoria där och har alltid varit.

Läraren var ingen lärare, men hade en fru som var det. Han var nån som visste en del om trä, litegrann om att mäta med ett tumträ och spika i spikar rakt, han visste ytterst lite om tonåringar vad det verkar. Men han visste en hel del om hur man betedde sig som ett jävla rövhål.

Jag skolkade MASSVIS, hade träffat en kille som jag hellre ville hänga med, jag satt på contan och rökte cigarett efter cigarett och tog på eftermiddagen bussen till Näsum dit jag flyttat så snart jag fyllde 18. Sambo. Sånt.

 

Så jag skolkade. Och rökte. Och var uppnosig, näsvis och stor på mig själv, sådär som 18-åringar är. Ibland.

Jag dök upp på träslöjden nån gång då och då, och varenda gång jag gjorde det (kanske två gånger, tre?) var träslöjdskillen för nära. Han stod tätt intill, pratade med mig om att suga kuk (inte rätt ut, men skämtade haha jättekul om att suga eftersom jag rökte), tryckte sig mot mig bakifrån, flåsade i nacken. Sista gången jag gick dit satt jag uppflugen på en redskapsbänk när han kom fram, ställde sig mellan mina ben och tryckte kuken mot mitt skrev. Då gick jag hem.

 

Sånt händer, det händer varenda dag och om och om igen, det trycks skrev mot rövar, tafsas på bröst och rumpor och höhöhö har du ingen humor eller?

Saken är den, va. Att ingen trodde mig. Och de som trodde mig tyckte att Nejmen alltså han har ju tafsat på andra, säkert. Plus är gift, vill du förstöra det? Eller: nää det har inte hänt, och du ville säkert ändå eller så skojade han - har du ingen humor? För faan cecilia, vem fan skulle vilja trycka sig mot dig? Du vill säkert bara ha uppmärksamhet. 

Jag vill åka tillbaka och vara både 18 och 36 och berätta för mig att INGEN har rätt att trycka sig mot en om man inte vill. Att man VISST får anmäla fastän nån är gift. Att om somliga inte tror en, säger man överdriver och är överkänslig och säkert ville, då är det DERAS osäkerhet och den måste man inte bära med sig.

Synd att ingen Cecilia, 36 sa så till mig när jag var Cecilia, 18 för jag bar på den osäkerheten länge, tvivlet på mig själv.

 

Äsch det var bara det, jag har inget avslut och ingen poäng vad det verkar.