Halvtolv är klockan

och jag är fast i vakenvärlden med en snarkande bebis vid bröstet. Snarkande - tills jag tänker att jag ska lägga ner henne för då vaknar hon direkt och äter och klunkar och har sig. Idag är hon nio veckor och jag undrar om jag inte borde bokat tid för efterkontroll. Imorgon. Eller när jag minns, vafan hon fungerar som hon ska (hon = nio fanny alltså) och det enda jag behöver är typ.. kondomer. Eller finns det hormoner man får äta när man ammar så vill jag ha det. Ingen vet, därför går man på efterkontroll. Just det.

En guldmorgon

blev det här visst: världens finaste bebis har blivit bebis och kan ligga bredvid långa stunder och vara nyfiken på världen. Och idag blev det tusen gånger bättre än andra morgnar, för idag är T hemma. Så pliktskyldigt satt jag och pratade lite, sen gled jag ner i soffan och nu har jag ätit frukost (förvisso sirapslimpa med vidrig makrill i tomatsås på, men så är det om man inte handlar) och druckit två koppar kaffe och surfat och allt, en helt lång stund!
Jag borde ha duschat men skitidet. För nu är vi två, jag kan duscha senare. Ha!
Sen nån vecka tillbaka har jag för övrigt tänkt på elakhet och så. Och inatt hade jag tusen helt bra tankar om det, men nu har jag glömt dem. Men nästa gång det ploppar upp nåt smart. Då ska jag blogga om det.

Den satans katten

alltså, nu är det jag som öppnar en burk storstryk. Eller ja, det får hon ju varenda dag av grannkatten förvisso, men nåt får liksom hända. Jag som avskyr, AVSKYR säger jag, gnäll. Jag kan inte ha en katt som bara gnäller och gnäller och gnäller tills jag vill vara elak mot henne (mer elak än skälla på henne då alltså). Det går inte.
Plus att hon fan inte fattar att en katts jobb är att fånga och döda möss i all ära, men inte ÄTA de döda mössen. För då kräks de, och Britta Katt. Hon spyr och spyr och spyr eftersom hon har knäck i kolan. Innan försökte hon spy på soffan när jag satt bredvid så jag fick i panik hojta och knuffa ner henne så det fick bli en sån regnspya plus skrämda barn. Jävelkatt.

Fast ja, den som är mest sjuk i huvet måste ju vara jag som bloggar om att jag tycker min katt är sjuk i huvet.

Mitt kungarike och en halv häst

det skulle jag ge för att få bajsa nu. Förstå mig rätt - jag menar inte att jag vill bajsa ensam eller så. Jag vill bara kunna gå in och skita, släppa en korv, bajsa eller möka och det utan att vara livrädd för att väcka bebisen som då oundvikligen kommer vakna och skrika som om hon fick betalt för det.
Häromdagen fick jag stressbajsa med en satans så arg bebis i famnen. Alltså det var som ett stenhårt träningspass, tänk sånt styrkepass med pulsträning, SÅ var det, så svettig var jag efteråt.

Sinnessjukt. Och nej, jag kommer antagligen inte att tycka att just den här biten är så värst charmig när jag ser tillbaka. No siry bob. Fast jag längtar tills jag är där, att jag ser tillbaka på den här tiden och blir nostalgisk.
Eller får man ens säga så?

Lilla snurk


ser precis ut som sin pappa. Och sin storasyster, vilket ju är underligt egentligen.

Lördag morgon

04 - Lisa väcker mig och talar med bebisljud om att hon vill äta (bebisljud: knorrande, frustande och suckar, allt i sån där valfrekvens som liksom kanske inte hörs så högt med där frekvensen är så låg att hela kroppen känner ljuden). Ammar i nån halvtimme, somnar om.
05 - Britta Katt jamar med sin ljusaste röst, den som skär genom märg och ben. Väser tusen gånger att: Britta! Håll! Käften! Du får gå ut SEN! Somnar efter tusen argkänslor om.
0530 - Lisa väcker mig med bebisljud. Försöker amma, blir klarvaken av superhögt bebisskrik. Lurammar till slut, och somnar om med svettig bebis på armen.
0610 - June vaknar, väcker mig. Mumlar nåt om bolli, somnar om.
0630 - Väcks av June som säger att hon vill ha en macka. Britta Katt jamar.
0710 - väcks av June som säger att hon ska släppa ut Britta.
0730 - väcks av June osm säger att Britta Katt släppt in en fågel. Försöker ignorera och somna om. Hör fladder ute i hallen, klarvaken.
0900 - Torkar Rödhaksbajs från hallgolvet, ringer pappa vars fru får komma hit och släppa ut fåglajäveln.

Nu borde jag laga mat, men det verkar vara sisådär med motivationen, kan jag tycka. Dessutom har vi ätit godis plus fika hela dagen (det är lördag), det är också mat. Eller bugafylla.

Lisa, den ondskefulla geniet.


Hon ÄR Stewie! Bara glo, här planerar hon helt uppenbart något ondskefullt.

Koalor?

Jag. Menar. Pandor.

Detta har jag gråtit till idag:

Extreme home makeover, Förlossningskliniken (en läkare där hade dött, det var det jag grät över alltså), Hells Kitchen, Top model australia (minns inte varför, jag förträngde nog det omedelbart).

På fredag ska vi köra till Hbg, hade jag tänkt. Fast det beror ju på om jag sovit och om jag vågar med en bebis som kan få gaphals rätt vad det är.

Inte reverterad

för koalor är ju förresten svarta under ögonen och inte vita.

I övrigt har den där dagen varit såhär: gnällskrikskrikenslurkmatgnällskrikskrikskrikskrikgnäll.
Och fan vilken miss det var med utekatt, hon är ju dum i hela huvet, Britta Katt Hon bara JAM JAM nu är ute och vill in, tre sekunder senare bara JAM JAM släppt UT mig.
Jag har skällt på henne men det hjälper inte ett skit. Inte att samtala heller.

Den som ändå fick tvätta sig.

Vän av ordning

undrar nu: har cecilia varit på dagis i pyjamasen idag?
Jajamen, och inte bara det - jag gick även en sväng på stan och hämtade ett paket på posten och så. Och det fina är inte det, utan att jag tyckte att folk glodde ovanligt mycket till och med för att vara den här stan. Jag misstänkte att det inte var för att man tyckte att jag var så himla snygg. Och mycket riktigt, när jag kom hem insåg jag att babyhåret som liksom jämt sliter sig från tofsen, det stod rätt ut från huvudet. Och under ena ögat var det helt svart. Som en reverterad koala, fast bara på ena sidan. Och svart står ju sig väldigt bra mot vitt, så mun ostfärgade hy liksom förhöjde bara svartheten.

Snart ska jag kanske duscha eller så. Och jag önskar att benen kunde raka sig helt automatiskt, det gå rju för fan inet sova på nätterna när jag sticker hål på mitt eget skinn med stubben.

Aaaaj min nacke!

Och min hand och axel (den är inflammerad vafan). Och fastän jag bär jämt så är jag inte ett dugg smal fast det är kanske för att jag så HUNGRIG så jag skulle kunna äta ett gäng.. fiskar eller hästar eller så.
Ja, och sen nyser jag hela tiden, June har klippt ett håk i sina nya brallor och Lisa vägrar sova i sin säng plus har skrikit mig i örat halva dagen (kanske för att jag ätit pepparkakor? Ingen vet).

Och nu killar det i min mage för nu ska lisan och jag gå upp och lägga oss och kanske ska jag läsa lite eller så ska jag sova och hellre amningsläsa sen, ingen vet. Men detta vet jag; att det är fint att vara jag.
Det är väldigr fint att vara jag.

Har vi slutat bajsa?

Det är sånt jag tänker på när jag går hemma.
Jamen, annars brukar vi köpa toapapper jämt, nu är samma rullar kvar i skåpet som fanns där förra veckan.

Alltså. Har vi slutat bajsa? Intressant.

sötlisa, fislisa


Har jag förresten sagt att hon heter Britt Lisa Mari? Elvisanspelningen är kanske det bästa jag nånsin gjort i namnväg. Fast Junes är också vitsigt: Vilda June Linnea. Hohoho.

Och nu: kaffe, mitt på blanka kvällen.

Iallafall läser jag

och inte bara tidningar med oerhört mycket fler bilder än text, utan en del böcker också. Årets läsupplevelser hittills: The Dirt, Ron Jeremys memoarer och DEFINITIVT (ja, med versaler) Marilyn Mansons eminenta självbiografi. Och nu läser jag Flodhästen i vardagsrummet samtidigt som jag yrvaket bläddrar i Sektbarn (titeln på den boken är iofs särskriven vilket inte bådar gott).

Alla som säger att de downshiftar när barnen kommer, alltså som om man behöver göra ett medvetet val? Eller iallafall är jag såhär när bebisen kommer; det blir knäck i kolan, sirapsögon, undervattensöron och tunghäfta. Och det, mina vänner. Bådar inte gott för intelligenta samtal, vilda diskussioner eller ens tipsbingo. Men skitidet, för imorgon är det jag som går just en sån runda. Tipsbingorunda alltså, inte en vild diskussionsrunda tackskajagha.


Vi har sett film!

En HEL film såg vi, helt utan att somna nån av oss (ja, eller inte T iallafall, det är så svårt att sova när man sitter i soffan och ammar). Men nu är det mitt i natten så nu ska jag sova fort som fan.

p.s Yes man. Den såg vi. Alltså, om man tycker att jag borde se något mer kulturellt bör jag här tala om att jag just nu läser en bok om Janis Joplin. Så kulturell är jag, att jag sjunger Mercedes Benz som vaggvisa, både för June och nu för Lisa. d.s


Vad förvånade vi ska bli

på måndag när vi ska väga Lisa och hon har gått upp två kilo på två veckor. För så känns det i ryggen, och så ofta som hon äter - är det dålig viktuppgång nu är det nog dags att skrota mig.

Eller skrota, nödslakta är väl mer rätt då.

Såhär blir det helt ofta

att jag är dödstrött, och så gör jag nånting och så somnar bebisen och så måste jag göra klart det jag gjorde och sen när jag ska sova så blir det såhär att antingen vaknar bebisen eller så kan jag inte sova eftersom jag vet att hon kommer vakna exakt när jag somnat (eller att det kommer kännas så iallafall).

Så jag känner att jag liksom skulle vilja ge moder natur lite feedback här ifråga om en del kroppsliga och natuuurliga funktioner. Som amning, hade det inte varit sjukt mycket mer praktiskt om det bara INTE gjort ont först? Vafan ska man ha känsel i tudorna för, jag kan ta kinderna som erogena zoner istället? Och armar, varför föds bebisar med armar när de bara är ivägen? De kunde väl vuxit ut runt halvåret eller så? Nu är de i ansiktet och fladdrar hela tiden, eller så spjärnar de emot bröstet när hon försöker nå med munnen (det finns ett sånt syndrom där ena handen är helt så mördarcrazybananas och den andra får kämpa järnet för att freda sig - bebisens armar är så tror jag) eller så viker den sig liksom runt huvudet och då hänger ju lilla handen med, handen med gripreflex. Och eftersom Lisa Bebis har tusen hårstrån griper gripreflexhanden tag i håret och sliter så satans med en arg och förvånad bebis som följd. Bort med armarna alltså.
Sömnprylen också dådå, naturen borde jobbat en smula för att föräldrarna ska vara energiska, glada och tjosan hejsan. Men icke, nu asar vi omkring på våra tunga ben och säckarna under ögonen och gormar på varandra. Vill naturen inte att föräldrarna ska vara ihop eller?

Sen hade jag mer feedback innan när jag funderade på det, men nu har jag glömt bort det och förresten börjar Top Mpdel nu. Mitt nya, bästa program.

För jag är krasslig

och känner mig såhär rysig och hängig. Fast jag vet inte om det är för att jag är sjuk på riktigt eller om det är för att Lisa försöker slå nån slags världsrekord i antal timmar man kan hålla morsan uppe om nätterna genom att leka at man vill ha mat och sen bara dra i datten och åma sig och trixa fem av tio amningar.

Ingen vet, men det var gött att gnälla.

Idag har jag inte knullat.

Inte igår heller. Och inte på kanske tusen år. Och så är det ju när man får barn, det dröjer och man blir liksom helt oskuld på nytt och sådär. Vi har ju dessutom haft det emot oss att vi liksom kånkar runt på bebisen hela tiden, då ligger man liksom inte.
Idag somnade Lisa som en sten. Helt själv låg hon i högönsklig välmåga (säger man verkligen så?) och sov och trynade och var alldeles ensam och vi var alldeles fria och armarna helt lösa så vi kunde göra vad vi ville. Vad. Vi. Ville.

Detta gjorde T: rostade mackor, kollade sin mail, zappade lite på tv. Detta gjorde jag: bäddade rent i sängarna, moppade ovanvåningen, bläddrade i en tidning.
Sen när jag duschade så slog det mig att jag hellre moppade GOLVET än snaskade kotte eller vafan det heter. Bara det är ju en jättesexig tanke. Såatteh.



Märk hur vår skugga

dansar jag och Lisa till. Både imperiets version, och cornelis.
Dansar förresten, mest vankar jag omkring och snusar i Lisas hår, klappar på den sidenlena kinden och nynnar i hennes lilla lilla öra.

Och favoriten är iallafall Balladen om briggen Blue Bird. Jag och Lisa och världens mest dramatiska visa.


mini-T


Idag tyckte T jag var äcklig

när jag sa att jag råkade peta in Lisas snorkråka i näsan och att "det vet man ju hur tradigt det är, när man råkar knuffa in snorbusen i näsan och inte får tag i den".
Fel sak att säga, tydligen.

För övrigt duschade jag inte igår, vilket medfört att jag idag avsöndrar en doft som påminner litegrann om lukten som omger ett bryggeri.

När vi är ute och går


ser det ut som om jag har tejpat fast en mycket liten benediktin på bröstkorgen.

Varierad kost

ska man bjuda den diande bebisen på. Och minsann är jag ett under at dygdighet, för det är precis vad jag gör. Lyssna bara här: macka med prickigkorv, macka med kalkon, macka med rökt skinka. Salt godis, sött godis. Fudge. Apelsinfanta, Fanta med spejsig smak, sån tysk läsk med apelsinjuice och kolsyrat vatten. Macka med Ltta och macka med Bregott. Kaffe. Amningste.
Det var nog det. Man får ju liksom anstränga sig lite va.

Man får ju det.

Fast vår första månad

var ju kanske mest jobbig för att 1. Lisa är skrikhals med ett omättligt närhetsbehov (jag drömmer om att jag bär henne på nätterna! Fan vadumt, när man ska ha paus och allt.) och 2. T var iväg.
Alltså de vars barn har kolik blir ju inte frustrerade typ ibland och sparkar på soffan och skriker då och då. De måste ju känna sig så inuti jämt, liksom upprörda alltid alltid (upprörd är ett tantord, men när jag tänker på det stämmer det ganska s precis med hur jag känner mig när jag sparkar på soffan eller svär högt åt att jag inte ens kan få hänga upp den satans jävla kukatvättjävelen ifred).

Sen och det här vågar jag knappt skriva, men nätterna är vårt bästa. Det är sov och när jag lägger till henne äter hon direkt, sen är det bajs och en halv datte till. Och förvisso är hon ganska så på dagarna också om jag ska vara ärlig  - jag önskade en unge som ville äta när jag la till henne, och fick det. Halvt om halvt iallafall men jag är glad. Fast inatt var det konstigt, för jag drömde om T, att han var ett kontrollerande freak som tvingade mig att städa inuti garderober och sådär. Det skulle vara spick and span, och nu när jag vaknade insåg jag att T var en blandning av sig och av Anna Anka som jag såg på tv igår. Jag är tydligen sjuk i huvet.


Behöver jobba på

det här med irritationen jag känner. Inatt vaknade Lisa och hade ont i magen. Hon diade litegrann (ja nu skrev jag minsann diade minsann) och sen släppte hon och ylade och vetnivad. Nätter alltså, jag är så dålig på det. Så T kom upp och då blev jag irriterad på honom för det är fan värre att ha honom hemma när han inte kan ta Lisa än att han är väg och verkligen inte kan ta henne så jag sa: Det här LJUdet, det SKÄR feffan i örONEN (man betonar så konstigt när man är irro, och man = jag) och då gick T utan att säga nåt och min första impuls var att lägga ner skriklisa, kasta mig ur sängen och upp på hans rygg och bita honom i örat eller daska honom i nacken och yla: DU KAN INTE BLI IRRITERAD PÅ MIG FÖR DET ÄR SYND OM MIG!!
Jag gjorde inte det och det är jag en smula tacksam över idag.
Iallafall, sen blev jag irriterad på June idag för att hon envisades med att säga att hon inte skulle ramla om hon bromsade med frambromsen. Alltså så irriterad så jag helt ironiskt sa att: Jaha, men det här var väl en fruktbar diskussion, vi pratar lite mer om det. Och sen la jag till: Om du använder frambromsen och sen ramlar, ja då har jag varnat dig. Ja, kom ihåg det då. Då har jag varnat dig.
Öh? Jaha, sen fick jag be om ursäkt för att jag var en barnrumpa.
Kanske är det inte sömn jag behöver, utan terapi.

Nya grannar

flyttar in nu. Vad gör jag? Jo, stirrar med öppen mun och fundrar på att vinka lite. Då släpper Lisa bröstet, rullar ner på armen och ger till ett illskrik för att ingen ska missa gosakern. Så nu har jag så att säga presenterat mig för dem också.
Tja, vinkning som vinkning eller?

Nu vet jag varför Lisa skriker

om nätterna. Min andedräkt skulle kunna döda ett får på tre meters avstånd, så då kan man ju bara föreställa sig vad den gör med en bebis som ligger på två decimeters avstånd.
Förresten var det såhär ett tag nu på morgonen: jag var arg på June som grät (hon låter som en mistlur när hon gråter), samtidigt skrek Lisa i typ dödspanik eftersom hon legat själv i en minut gubevars och samtidigt stod Britta Katt på fönsterblecket och jaaaamade och jaaamade och jag var i upplösningstillstånd (morgnar är HELIGA, inget skrik eller gnäll då vafan) och stampade i golvet (jag gör det på allvar när jag blir irriterad och sånt, stampar i golvet) och sa saker som: Lisa, nu räcker det faktiskt, jag HAR ju lyft upp dig för fan.
Och nu, en halvtimme senare är tvättmaskinen igång, disken diskad, amningsteet uppdrucket och jag är sminkad och luktar rent. Fassinerande, som man kunde sagt om man sa fel.

Konstigt

att jag köpte jeans i storlek 29 när jag på högstadiet. Samma storlek som jag har nu, med den skillnaden att jag då tyckte jag var the bomb.
Brukar vuxna vara såhär vikt- och storleksfixerade?

T är den sötaste jag vet

när han är fuk. Han får så söta ögon då och låter gulligt.
Jag är en mycket dålig mamma: för att få dricka min morgonkaffe ifred använder jag just nu tvn som barnvakt. Och inte vilken kanal som helst, utan 4+. Fast det är inte Dr Phil eller så, utan något så karatärsdanande som en dokumentär om tävlingsätande.
Nåja, en natt när June var nyfödd vaknade jag av att hon låg och tittade på porrfilm. Så det första jag såg var hur vår tv fylldes av bilden av ett riktigt old school atm-knull och sen såg jag hur June låg i sin vagn med kräk rinnandes ner för tjocka hakan och med bebisögonen fixerade vid tv-skärmen.
Det är ju förresten fan också, jag är så helvetes sprituell om nätterna och tänker ut en massa bra jag ska amma om höll jag på att skriva, skriva om menar jag. Sen somnar jag och när jag vaknar är det bara det vanliga jävla sirapstänket kvar i huvudet.

Mammas braxer

har jag på mig. Och de är helt snygga.
Det är man vet att man är 32, när ens egen smak börjar likna ens mammas. Å andra sidan ser ju hela jag ut som mamma, så vafan.

Lisa snarkar.

Jag fattar inte, min ena unge ser ut och är typ precis som jag. Min andra är och ser ut precis som sin pappa (men det är MIN haka!). Märkligt, jag tror jag ska ta en chokladmuffin (till) och fundera på det där.

Fisungar,


fy fan vad jag har det fint alltså.

Och mat!

Jag skulle kunna mörda för en söndagsstek. Och för en kväll ensam eller iallafall utan famnen full av bebis. Snart så.

Sömn,

ge mig sömn säger jag.

Jag har dåligt samvete

eller tänker att jag borde ha: får man ens vara såhär kär i bebisen när man har en fin June också? Blir hon helt skadad nu, June alltså?
Igår lyckades jag somna Lisa i vår säng (ja för hon har ju inte ens nån) och i samma sekund som hon somnat hjulade jag helt ljudlöst upp från sängen och rasade ner för trapporna och slängde mig på Junisen för att krama henne utan en arg bebis mellan oss.

Sen vaknade lisa efter två sekunder och June sa: Mäh MAMMA släpp, jag blir VARM.

Homecomingqueen

(är det ens ett ord eller ska man särskriva det?)

Hur man vet att man bor i en småstad:
- Man träffar på bilen man sålt för två månader sen. Överallt: i stan, på dagis, utanför affären, hos grannen.
- Främlingar som hälsar är inte nödvändigtvis dårar som väser ska vi knulla när de gått förbi.
- Folk petar på bebisen. Folk som i okändingar för mig, men de känner mig eftersom de ju gått i samma klass som nån av mina systrar, eller har en farbror som jobbat ihop med min mamma för tjufem år sen (och därför vet de vem jag är va alltså).
- Tjejen i kassan vet vem ens syrra är, och talar om det. För att få en legitim anledning att be mig visa bebisen (här får jag en vision av en massa folk på stan som skriker SHOW ME THE BABY SHOW ME THE BABY som om hon vore av guld (hon är nästan det eller nej förresten saffran, SÅ jävla dyrbar är hon)) (alltså som tom crusie hojtar i den där filmen jerrynånting, fast han vill se the money).

Och en bonus: Hur man vet att man ammar:
Man kommer hem från en promenad (med godis i statoilkassen) och studsar till eftersom man uppenbarligen har besök. Och inte förrän man låst upp och gått in och börjar ropa hall..? inser man att det är ens egna, nya bil som står på parkeringen.
Det här skulle man iofs kunna skylla på sömnbrist och näringsbrist också. Näringsbrist eftersom ag antar att kakor och surt godis inte innehåller massvis av liksom järn och sånt.

Jag summerar första månaden

med bebis såhär: Någon undrade om hon var snäll, ändrade sig och sa: Äh, snäll och snäll, jag menar lugn?
Jag svarade, ganska hätskt faktiskt: Näädu, hon är inte ett JÄVLA DUGG SNÄLL, den här bebisen, hon bara skriker och gapar och beter sig illa.

Så summerar jag de första fyra veckorna med Lisa Bebis. Det är förstås annat ljud i skällan nu när jag haft sex veckor på mig att uppfostra henne. Såatteh.


Jag hjärtar kaffe

och fina människor och min stora unge som är så stor och helt klok och min lilla unges flin och gurgel mitt i natten.

Och smink med, gud vad jag hjärtar smink.

Jag har fylleöra

och det förstår man ju direkt att det är nåt knas med det.
Vad jag däremot inte har: Pengar (som vanligt), såna där inlägg som suger upp bröstmjölk, duschat, ätit nåt gott (jag håller på att få mackbarnshaka).
Vad jag har: gått ner två kilo till! Hur är det ens möjligt? Kanske är det så att arslet sakta ramlar av i bitar och liksom blir plattare och plattare och att det var där det satt några kilon? Är det så, så har jag redan deklarerat för T att jag skiter i om jag så är plattbsytad att bröstkorgen går inåt, jag ska göra en rövimplantat om den blir platt.

Sen kom vi försent till dagis fastän jag steg upp halvsju och sen blev jag sur på June för att Lisa skrek för att June inte var tillräckligt snabb, sen insåg jag att det måste vara jobbigt att ha en treåring som mamma. Så då spelade jag glad igen och sen blev jag glad på riktigt och tänkte att man ju inte dör av att skrika sådeså.

Även har jag nyst trettiosextusen gånger nu. På raken alltså.

Ja, internet funkar

men teven då? TEVEN?
Jag mailade telia och skrev: Fixa teven, jag ammar och BEHÖVER titta på tv. Bebisen är fin men inte så jävla rolig i längden.

Inga konstigheter.

June är lik sin mamma

och inte bara för att hon varken städar, diskar eller dammar utan för att hon också har koll på grannarna. Imorse sa hon: Nu sover de över igen och igen och igen och igen och igen och igen (hon hakade upp sig)..
Vilka då, sa jag och då sa hon att pudelgrannarna, där sov nån över "för det står en ny, vit bil utanför".
När jag frågade om det inte kunde vara en ny bil sa hon: Mäh, deras gröna stod ju också utanför.

Hur vet hon sånt?

P.s Jag har jeans. Jeans, i say!

Satans jävla kukabvc.

Ja, så känner jag. Jävla kurvfixerade viktnazister. Amningsvänliga, jävla skitsnack.

Annars är det en fin dag. En fin höstdag, hurra!

Närhetstörstande bebisar

är mysiga och så, men ibland blir jag tvärtrött på att hela hela tiden släpa omkring på en annan människa. Då är det ju fint att T är hemma. Eller va, jaså han har jätteviktiga saker för sig? Jaha, men dåså. Då fortsätter jag släpa omkring på människan då och hoppas på att det går över tills hon gifter sig.

Nu får man förstå mig rätt, han har gjort helt mycket saker som varit toppen, typ fixat Junes rum och köpt däck till Edit Bil och sådär, men okej. På morgnarna då. Jag vaknar minst tre gånger varje natt och är vaken iallafall en halvtimme. Så då kan jag känna att det vore gött liksom att få dricka en kopp morgonkaffe och sitta ensam i köket och fisa lite. Ja, utan att gå in på detaljer så säger jag bara: nejmen så är det inte, tyvärr. Tyvärr.

Jag är mycket mycket trött och jag ångrar redan att jag skrivit det här.

Min bebis är lika töntig som jag.

Jo, för lyssna. Hon somnar till detta:


Kungen! Och jag. Och Lisa då.

Jag tittar på tv

så mycket att min hjärna är som raketost. Helt mjuk och rinnig.
Men. Jag vet hur man flippar ett hus på ett smart och billigt sätt, hur man väljer ut en bröllopsklänning, att man överlever åtta barn, att småväxta (får man inte säga dvärg?) får problem när de kör jet-ski, att man kan äta marsvin och att man dör av bajsgasöverdos. Bland annat, dådå.

Jag misstänker att den här skolprylen. Den stannar eventuellt vid att jag läser böckerna. Allvar, jag orkar knappt träffa mina människor. Hur ska orka sitta på uni och kritiskt granska hittepååsikter av låtsasmänniskor? Åh, rys. Men ge mig en bok om knark så ska jag läsa den med glädje.


Noll bilar

på kanske en timme inatt. När Lisa skulle äta mitt i natten inatt var det knäpptyst ute i säkert en timme. Inga bilar, inga ftllon eller andra, inga fåglar, ingenting.
Inte undra på att jag ofta hade ensam--kvar-i-iuniversum-ångestdrömmar när jag var liten.

Mäh, mitt ena bröst

är liksom säkert fem kupor större än det andra. Det som är favoritbröstet bara växer och växer och väääxer, och det andra är helt ynkligt och litet och slokigt.

För övrigt är det satan så ljuvliga dagar. Alla som är två päron måste genast bara tänka vackra och tacksamma tankar om varandra och om avlastning, sådeså.
Nu måste jag sova, för nu är det ju mitt i natten. Minst.

RSS 2.0