har jag hela nattendrömtom julafton; julklappsinköp och kollegor vars korgar och pinaler jag måste passa och inte råka sälja för att slippa hamna i onåd. Kort som inte fungerat och pengar som tagit slut eller tappats bort.
Det har således varit en arbetsam natt. Tur att den inleddes klockan 21.

ingenting.
Jag har varit på Louisiana (det tog mig typ en kvart att komma ihåg namnet på stället) och sett Andy Warholes tavlor och nu på konstrundan såg jag Janne Loffe Carlssons målningar i Gualöv eller om det var Edenryd, ingen vet. Iallafall, jag tittar gärna på konst, men jag -fattar- den inte. Så när jag snubblade över den här bloggen blev jag liksom helt nöjd. Nån som verkar på riktigt veta nåt, och som kan skriva om det på ett läsvänligt sätt. Gött!
Snubblade och snubblade förresten, nån länkade til lden bloggen i samband med en diskussion om etik i samband med Body Worlds.

Ingen vet, det är förvirrande det här med att vara glad och liksom ledsen samtidigt. Läkarvänner har lugnat mig: det händer inte igen, det är ovanligt och det beror inte på någon slags missbildning inuti mig. Jag är egentligen lugn i det, men vaknar ibland upp med en klump i halsen och ett panikskrik inuti; bebisen är dööö! Fast det tror jag ju egentligen inte alls. Och är övertygad om att det är så. Fast absolut inte.
Men iallafall, det där är ju inget konstigt förstås, att jag känner så och det får jag nog liksom leva med tills det finns en bebis här som väcker mig hundra gånger per att och som måste äta exakt när June ska till skolan och det där.

Vad jag däremot tänker på är skam. Såhär, det känns som om jag fejkar den här graviditeten eftersom jag känner att jag fejkade de två andra gravidteterna - de var ju på lur nästan. Alltså jag bar ju inte runt på en lösmage precis, men efteråt kändes det som att jag skämdes på nåt sätt, och att jag lurat alla. Snuvat dem.
Och då tänker jag, det där är ju så himla vanligt att känna skam för helt konstiga saker: att skämmas för att man blir rånad på stan, misshandlad av sin man, lurad att ge bort pengar. En viss skam måste man ju känna tänker jag, så man inte bajsar på gatan och eller runkar på Ica eller slickar sin granne i ansiktet fastän hon är himla fin, men den där skammen är ju helt bisarr, rajt?

Jag har inget sätt att avrunda den här bloggen kände jag nu, jag ville bara skriva det där. Häppåre.

resulterade i att jag åt mackor fastän jag inte var hungrig, och lite turkisk peppar och äh inte några vaninniga mängder av nåt, men ändå.
Kläderna är iallafall för små och det är väl inte så jävla konstigt men jag har ändå varit helt elak mot mig själv hela dagen. Tills nu, när jag diskat monsterdisken och hängt lite tvätt och jag tänker att äh jag har iallafall skitstora pattar. Helt fasta mä!

Och nu kom jag just ihåg att jag har en blåbärsglass i frysen. Ååh!

Eller iallafall inte i mitt namn. Jag hade som fått intrycket att suget efter platser var detsamma om i ett svart hål; bara SCHLOOOOORP så skulle startbeviset slitas ur min hand och fladdra till nåt magert löparess som bara står i sina newline och frustar av för tidigt endorfinpåslag.
Men så gick det visst inte till och nu blir jag helt tjurig, vad onödigt!

Alltså lyssna, det går bra att få startplatsen, jag behöver inte ens ha pengar för portot jag kommer använda när jag skickar startbeviset.

Så jävla farligt är det ju inte.
För övrigt åt jag precis ett äpple, tyckte det smakade funky och upptäckte att det liksom ruttnat inifrån. Diaboliskt!

Så känns det inuti mig nu. Jag VILL springa som fan men min rygg gör så ont så det inte är klokt. Och jag mår illa och är finnig och håret är fult och jag känner mig helt uppfylld av en jävla massa gnäll (och jag vet att det är träningsrelaterat det här, för jag hinner inte under arbetstid och plus har exakt noll barnvakt efter arbetstid, så jag kan liksom inte utnyttja mitt träningskort heller) och jag tänker att JAG om nån ska ju verkligen inte gnälla utan bara le och vara helt tacksam mot livet och ödet eller iallafall mot min livmoder eller nåt. Och det är jag. Också.

Ja, jag ska självklart träna. Hemma. Men det är tammejfan inte samma sak alls det, eller såhär: jag längtar ut, jag vill andas frisk luft känna livet i mig när jag springer helt fort. Eller cyklar eller vafan man får göra med ryggont.

p.s. Alla måste läsa Niceville. d.s.

p.p.s. Jag behöver köpa skor. Från El Naturalista OCH från Ecco. Kan man ens ha så tantig skosmak fastän man inte ens är 40?

Iallafall, jag skrev hur långt som helst om att vit choklad är hittepå och inte ens gott och att vit chokladmousse är sånt som alla bakare vill ligga med men sen tänkte jag att skitisamma, det ska väl jag skita i. Men alltså det är inte choklad.

Hur som helst, nu är jag i vecka 12, tredje månaden och eftersom det är liksom förbi illamående och vafan-ÄR-det-nån-som-smyger-efter-mig-med-en-trasa-eter-tröttheten men för tidigt för att känna bebisen så är jag övertygad om att nu, nu är den död och jag är inte förmögen att fixa en ordentlig moderkaka ens eller så har nåt annat gått snett. Jag döljer förstås det här för alla, för mig själv också men så bubblar det upp ibland och blir till versaler med tusen utropstecken: NEJ; TÄNK INTE PÅ NAMN FÖR SATAN, DEN ÄR DÖÖÖ!!! så då gör jag inte det, alltså tänker inte på namn eller tittar igenom mammakläderna i lådan där uppe (den är så stor att garderobsdörren inte ens går att stänga).
Äsch jag är okej egentligen och tror väl inte på riktigt att bebisen är död. Men jag är jävligt rädd ibland.

alltså det roligaste som finns i träningsväg är nog att dra med sig ungarna. Det märktes inte ens att jag sprang, för vi skrattade och skojade och jag sprang och knuffade cykeln och det fanns allvarsprat om retningar och knäppa kompisar och hur man är snäll fastän man inte gillar den man är snäll mot.

Och nu: fisksoppa med saffran. Amen hur bra kan en dag bli innan klockan ens är lurre?