Detta hände mig igår:
Först drack Erik kanske sex liter olika drickor. Sen kräktes han upp alltihop när han var klar. Jag satt med min kvällsmacka och fick eld i brallan omedelbart som jag hörde kräkhickan, hoppade upp och helt smart plockade upp Erik i famnen, vänd mot mig. Fick således kräk på munnen. Men inte i, så efter sanering åt jag upp min kvällsmat.
Idag hände det sig att Erik badade, och passade på att bajsa i badkaret. Så vad gör en när det flyter runt en korv och två kluttar i vattnet? Plockar upp. Ja, med händerna.
Det var bara det hejdå.
Idag hände det sig att Erik badade, och passade på att bajsa i badkaret. Så vad gör en när det flyter runt en korv och två kluttar i vattnet? Plockar upp. Ja, med händerna.
Det var bara det hejdå.
Jag växte också upp i Falkvik.
Och kolla här då:
1. jag blev inte rasse
2. jag blev verkligen inte jagad av några invandrargäng (enbart av den här anledningen: det fanns inga, särskilt inte i falkvik)
Äh jag vet inte, det är lögner och hittepå och det är bara så jävla knäppt och lite skämsigt, för det är detta som är grejen med småstäder. ALLA minns fan alltid. Det är ingen som bara plopp ojsan glömmer bort och sväljer hittepåhistorier om hur himla svårt och mörkt det var i Falkvik, eller i skolan på Bokelund eller så. Det var inte kul jämt, men det var verkligen inte några flyktingars fel, utan snarare hormonerna i kroppen som gjorde en rent stollig.
Däremot har jag blivit påmind om en massa saker som jag glömt tänka på, på många år. Tors brygga och drunkningslekar (inte ett dugg roliga, obs), att jag alltid ville leka med vad han nu hette eftersom han hade en liten damm i sin trädgård och fanns fiskar där i (han ville aldrig leka med mig, för det var inte min kompis utan en kompis kompis), hur det var att ramla i de där oändliga trapporna i de röda husen där det gick att bara slita upp porten om kvällarna fastän de var låsta, att man fick akta sig noga för Gunnar för han hatade alla barn, ALLA. Och gubben i kiosken som ibland ramlade och han darrade och darrade och blev tosig av vårt: Deeen och deeen och deeen och hur mycket har jag för nu? Och brunnen där jag kastade ner alla femöringar och drömde om att jag säkert kastat ner en hel miljon i mynt där i, och nu låg den där miljonen utom räckhåll - jag som var så sugen på Jenka och nötcreme!
Så jävla dumt att ljuga ihop en historia som alla vet inte är sann. Varför gör man så?
Noll tack, 3.
Jag köpte mig en telefon av 3, för ett år sedan. Mer än ett år, men inte två. Sen jag fick hem den har den här telefonen inte haft wi-fi, alltså det är nåt tjofräs i den som är sönder så det går inte att sätta igång wi-fin alls. Det har inte stört mig nämnvärt, men tillräckligt för att idag köra till Kristianstad och vilja lämna in den. Och det fick jag såklart göra, även om garantin var slut (ett års garanti på telefonen tydligen), det gick att hävda att det var ett fabrikationsfel (tror jag?) och ändå få en ny. Kanske.
Tills snubben i affären vände på telefonen och såg att baksidan var sprucken. Då gick det minsann inte att lämna in, för att såhär, om telefonen (som ju är av glas) är minsta lilla trasig, då gäller exakt inga garantier och det går inte att reklamera varan även om det var fel på den från första början. För den där sprickan KAN ju ha något med felet att göra.
Alltså att garantin gått ut och att jag drog ut på det i över ett år (jag ÄR satanimig drottning av prokrastination), det är ju mitt eget fel. Men det andra? Alltså vet ni vad, skärp er.
Tills snubben i affären vände på telefonen och såg att baksidan var sprucken. Då gick det minsann inte att lämna in, för att såhär, om telefonen (som ju är av glas) är minsta lilla trasig, då gäller exakt inga garantier och det går inte att reklamera varan även om det var fel på den från första början. För den där sprickan KAN ju ha något med felet att göra.
Alltså att garantin gått ut och att jag drog ut på det i över ett år (jag ÄR satanimig drottning av prokrastination), det är ju mitt eget fel. Men det andra? Alltså vet ni vad, skärp er.
Jamen det var ju fan
vad svårt det ska vara att hitta på nåt att skriva om. Kanske händer det inget i livet längre? Nä, så kan det ju vara. Eller så händer liksom massvis men det är bara samma gamla vanliga med barn som retar gallfeber på en och cyklar som rostat ihjäl över vintern och bilar som någon VERKLIGEN borde tvätta. Och handfat med tandborstspott i och June är så stor att det svindlar för mig och när ska jag bli stor och skaffa en liksom anställning? Ingen vet.
Så vad händer då? Mest av allt tänker jag på att jag tränar, och sen tänker jag på hur satans många ungar jag har och ett hus som står och ser risigt ut mitt emot en tennisplan jag mest troligt aldrig kommer använda. Huset ska vi förresten styra upp, den dagen barnen slutar fördärva allt plus slutar spy snora kissa exakt överallt där det finns otvättbart tyg, DÅ ska vi göra det fint här. Och när katten slutar nöjesklösa på bubbeltapeten, DÅ. Då ska vi tapetsera och det ska bli så fräsch och alla spår av lökighet ska vi måla bort.
Fram till dess skiter jag i disken (obs ej bokstavligt) ikväll igen (och lämnar det till morgoncecilia pga alltid retar det någon (mig)) och äter popcorn i soffan.
Så vad händer då? Mest av allt tänker jag på att jag tränar, och sen tänker jag på hur satans många ungar jag har och ett hus som står och ser risigt ut mitt emot en tennisplan jag mest troligt aldrig kommer använda. Huset ska vi förresten styra upp, den dagen barnen slutar fördärva allt plus slutar spy snora kissa exakt överallt där det finns otvättbart tyg, DÅ ska vi göra det fint här. Och när katten slutar nöjesklösa på bubbeltapeten, DÅ. Då ska vi tapetsera och det ska bli så fräsch och alla spår av lökighet ska vi måla bort.
Fram till dess skiter jag i disken (obs ej bokstavligt) ikväll igen (och lämnar det till morgoncecilia pga alltid retar det någon (mig)) och äter popcorn i soffan.
