med barnen, eller eftermiddag för det har varit liksom vuxenvardagssaker halva dagen. Iallafall, vi fikade utomhus och det såg ut såhär:


Världens världens vackraste June (ville alls icke gå ut).


Busfiselisan.


Och sen jobb.

Eller jaha, nähä.


Men kaffe på trappen. I solen. Och inte en resning så långt ögat kunde nå.

och jag svälter ihjäl nu. Magen är exakt tom, om jag dör nu kommer de obducera mig och bara Åh nej, detta var hennes sista måltid: en och annan liten fis stackars henne och Posh Spice, de var samma (minus pengarna och klackarna).
Det går fint att skola in, men detta är konstigt: Lisa och en annan unge åt frukt. Magen bara YYYYL MAT, fröknen erbjuder mig äppel och då hör jag munnen säga nejtack. Vafalls? Jooo jag ville ha äppel, vad som helst ville jag ha.
Idiotmun.

visst borde det vara lite gott att göra med äppel i?
Igår läste jag i en gammal Vi Föräldrar, om en morsa som söp när hon var gravid. Och när jag läste insåg jag att jag fick ångest av pappan i artikeln, alltså mammans man som var på henne hela tiden och desperat ville få henne att sluta, alltså jag fick en helt negativ känsla inför honom. Lite såhär, att han liksom var en glädjedödare (jo för det är ju säkert skitroligt att supa när man är har en helt färdig liten unge i magen) och en jävla surboll och säkert elak och en ångestspridare och energitjuv.
Konstigt, jag undrar vad det handlar om att jag kände så?

För övrigt klappade jag en ko idag. Den var jättesöt och när de andades, kossorn aoch stod och bligade på oss, då tänkte jag att jag vill sova i ett stall och höra deras muttrande och djupa suckar en hel natt. Kanske ska jag börja tycka om kor och såhär liksom djurliv? Ingen vet.


Men kolla vad fina då! Iallafall den sista, den med långt hår och som ser ut som en tant. Den får bo här hemma när den vill, obs utanför i trädgården. Det finns gräs.

nåt så innitahelvetes. Eller såhär, jag vill vara gravid och föda barn och sånt.
Fast jag vill jobba också. Och slippa vara uppe halva nätterna med gaphalsbebis, och slippa amningsångest och gå-upp-i-vikt-ångest och inte minst gå-ner-i-vikt-ångest.
Men ååh en sån liten liten.

För övrigt är det någon som bajsar en gång var femte minut här, så det är ju litegrann som att ha en bebis. Minus att bebisar sällan har majskorn i sin blöja.


Men kolla då!

* kört buss full med folk och skrikande ungar (bussoskulden hejdå och jag var nervös eftersom alla på jobbet bara Ojojojoj, du måste provköra bussen innan harregud den är svårkörd. Å andra sidan sa de åt mig att övningsköra lite med automataren också hehehe)
* inte bajsat innan jobbet och alltså varit havande med skitkorvar HELA dagen
* ätit smågodis
* städat, kryss i taket och allt möjligt
* insett att lisa börjar på dagis imorgon
* blivit knipt i näsan nåt så innitahelvetes
* inte duschat, så det gör jag nu

Och just det, visat arslet för alla på jobbet plus alla på maxi plus i edenryd fast där finns ju inga folk. Det var sista gången jag hade leggings och skir tunika ihop med jacka.

med roligt på jobb och glada familjemedlemmar och nyförälskelse och nästan ens inte rädd för spindlar.
Och imorgon ska jag och M till Hbg och träffa kinur och gå på kalas och på ikea och det ska bli fint. Mycket fint.

Jag är glad (= sjukt tråkig blogg)!

jag tänker mycket på relationer som är enbart nätbaserade. Idag gick en nätkompis bort i cancer, det har hänt förr att jag följt människors liv och så får de någon slags diagnos och går bort eller så förolyckas de eller så.. som livet är. Och det är så underligt, för jag blir så ledsen. Men inte bara det, jag gläds med människor jag aldrig träffat, eller blir arg på eller skrattar ihop med människor som jag räknar som vänner fast som jag aldrig träffat.
Det är underligt, den nya tidens relationer som är så förgängliga på något sätt och ändå inte.
Äh jag vet inte vad jag tänkte.

* det kliar nåt förjordat i näsan
* barna är sjuka eller nåt i den stilen
* det blåser, kanske är det den orkanen kalle eller vad den heter från mexiko som hittat hit? Ingen vet.

Och så vill jag ha mat men allt är djupfryst så jag får äta godis istället eftersom vi inte har mikro eftersom jag tycker mikrosar är fula och inte har någon naturlig plats i ett hem. Sån är jag, helt moderat fast.. verkligen inte.

och lyckades idag med detta:


Halsband (dock ej i trä - än), lite blusaktig top och så en väst. En väst. En stickad.
Jässöri, socialhögskolan måste vara stolta över mig.

sjukt bra uppfinning. Liksom jeans fast åååh så bekväma. Smala fast utan att verka steriliserande alt könsstympande. Perfekta.
Så tog jag på dem och bara: Men vaf..?

Alltså kolla bilderna, det finns folk som använder jeggings som jeans. Som i att de har liksom en tröja till som inte täcker arslet. Du som har det så, titta noga på bilderna jag tog idag, notera tat till och med Lilla Sur ser skeptisk ut. Täck arslet, är mitt tips. TÄCK ARSLET!

För glo:

 
Ja, här tänker jag att ingen, eller ett litet fåtal ultrapervon möjligen skulle tycka vara ay mami. Det värsta kommer nu:


HAHAHA! Muy guapa. Eller inte.
Jag hade för övrigt en lång tunika till.

Är liffsfarligt trött om kvällarna, plus att inget får jag berätta.

Detta kan jag berätta iallafall: varje dag får jag tvätta mina kläder, pga barnsnor, -spott och -slem. Och nej, det är inte mina egnas.
Sånt är det, och nu ska jag äta mat.

Med snorigt linne på mig.

dådå, gammalt. Liksom gammalt från affären och får jag inte magsjuka av det här kan vi nog konstatera att jag har stålmage. Järnmage? Vad heter det? Teflon?

Det har varit en sällsynt fin dag med systerträning (alltså ihop med systrar), morsalunch och tusenmilaprommis. Och nu kaffe och lördagsgodis alltså.
Och jag har en migrän på lur och ingen medicin och det är trist men det kanske går över (det gör det inte, aldrig gör det det). Kan man gå och lägga sig nu?

till Lisas oerhörda glädje.

Det vägde jag idag och bara Nähä? Wow (alltså jag pendlar lite, så ibland väger jag kanske två, tre kilo till och då är jag jättetjock, allvar min hjärna är sjukihuvet)!
Sen gick det en halvtimme och då bara: Nää, usch. Nu tycker jag att jag ser väääldigt mager ut.
Så då speglade jag mig och tänkte att armarna såg ut som stickor och var är brösten och blablabla det där gaml aköret - tills jag lyfte upp pyjamasen och då bara Jaha! Titta på de där lööövhändelsen, hur fan ser jag ut jäla lardass.

Men gud, om inte ens jag själv hänger med är jag ju väldigt glad att jag inte så som jag var för några år sen. Eller några år innan dess när jag fick kamma håret i ansiktet eftersom lanugohåret på kinderna blev helt rufsigt när jag sov.
Iallafall, Rom byggdes inte på en dag, och det här begriper ju vem som helst att det hör ihop med nytt jobb: kontroll är mitt bästa. Snart är jag där igen, bland de normalstörda.

imorgon börjar jag på introduktion. Det här är inte bra, eller det är det ju men man kan ju få för sig att det är typ 80-tal och så stiger jag upp imorgon och drar rougestreck längs med kindknotorna och drar på mig min powersuit istället för typ jeans och tröja.
Hur som helst: det var väl roligt? Och ja, satan vilken lämna-bedisen-ångest jag har. Vojne.

sådär som man gör, alltså pinkade och bytte från pyjamas till jeans och skulle tvätta snudan eftersom jag fått en sällsynt ful finne på ena kinden. Bara att jag, när jag tvättade, tog Vimflaskan, öste ut en klick i handen och skulle preciiis preciiis smörja på i ansiktet när hjärnan sa: nejmen väääänta nu här, vim (jamen det heter jif jag VET det)? och här stannade händerna till, tvekade en stund och skulle sen ÄNDÅ fortsätta upp i ansiktet och smörja och då fick hjärnan verkligen ta över och hojta STOPP nejnej, det där tvättar man ju toan med!
Det kunde jag blivit en oerhört pinsam fadäs tänkte jag med ett skrockande när jag väl tvättade ansiktet med rätt sorts smörj. Sen upptäkte jag att rynkborttagarkrämen var på neretoan, så då gick jag ner, tog krämen i händerna - och smorde in höger armhåla.
På min scoutheder, jag hittar inte på - jag tänkte på raggardusch och sen plopp smorde jag i armhålan.

Detta ska väl bli en sällsynt bra dag då, tänker jag.

liksom. Eller, jag tänker en del och filosoferar om somligt, men jag har liksom slutat att tänka. Om man säger.
Jag tror det beror på att jag är hemma, min hjärna liksom vissnar av det, av att slafsa omkring här hemma och bara disk aoch fundera på den exakt rätta tidpunkten att moppa golvet och längta efter att läsa men knappast hinna.
Lite mental skörbjugg, om man säger.
Bara en sån sak som att jag är het fixerad vid vädret, bara nu är det sol är det där ett moln appapp nu verkar det vara risk för regn nähä oj jösses då här kom solen igen. Vafan är upp med det? Låt soljäveln vara, cilan. Så känns det nog bättre. Faktiskt.

Och nu dricker jag kaffe. Och tittar på när Lilla Sur headbangar (allvar) till ljudet av vibrationer. Jo för av coolstuff en gång i somras fick jag en grön liten kinesskalbagge som vibrerar och ska massera liksom ryggen eller ingen vet. Det burret, det tror Lisa är musik.

om att detta var min bästa BÄSTA låt när jag var nyseparerad? Ingen vet, skitisamma. Visst är den bra?

Eller det tänker jag väl inte, men det sitter en liten snyting i högernäven och den vill ut. Det vill den. Och äsch. Äh jag har inget att prata om. Bläh.

och det är alltid lika skämsigt att beställa tid när man är krasslig och dassig och sen komma dit och må hur bra som helst. Doktorn sa: Hej välkommen sätt dig berätta varför du är här. Och då satt jag där och kände livet i mig och kom knappt ihåg hur jag känner mig när jag är dassig så jag bara eeeh jaa tja hmm.
Så då fick jag lämna blod för det är det man gör hos doktorn och sen fick jag åka hem.

Och nu när jag är frisk och har sovit hela natten undrar man ju direkt såhär; varför är jag så trött och när fan städade vi egentligen här hemma? Jag vill minnas igår, men ser jag mig omkring är det mer som igår förra året.

Ingen sömn på tusen år,
har i skogen tränat mina lår.
Gnällobebis, surtrasa, spindelväv
halsen min känns som den blir kväv(d).
Ingen låda för övrigt avfall
mitt ironiska skratt låter som ett skall.
Men strandfika med en gammal vän
och plötsligt: inga muskler på spänn.