är när man cyklat som en jävla blådåre genom skog (den vackraste som finns med sprucken sommarasfalt och stengärde hela vägen och ormbunkar och en annan överkörd och helt platt orm och gårdshundar och kattungar och hästar som fnyser åt en) och mark och över stock och sten, med enbart fingertopparna på styret eftersom magen är ivägen och med en snart-treåring i cykelkärran som måste prata HELA TIDEN och bara Va? Va? VASADU? Mamma? VASAAAADUUUU!!! och iallafall, när man kommer hem då och det blir tvätt upphängd i solsken och starkt kaffe i muggen och knäckemacka och sån skit och en bebis som kickar i magen och sådär.
Då är det bara så vackert livet att det sjunger i en.


Och såhär mycket finns det att älska av mig nu (plus en och annan fot och sånt som inte syns).

p.s. Jag skaaaaa ta ut skräpet i hallen, tyst nu.

lärde Kinur mig att äta. Och ikväll åt jag det och nu vill jag till Ängelholm och hälsa på.

I övrigt är det såhär: bra, mätt, sol, tjock mage och en liten bebis som sprallar. Och nektarinsug och ingen visste att jag älskade sura saker?
Och så ofantlig trötthet och ett rent vanvettigt intag av järntabletter och sån där soppig sörja vahettere.. blutsaft. Såäremäre.

kan ägna dig åt om du vill att jag ska spy:

1. Gojsa med sniglar.
2. Gräva i näsan och
3. äta upp det du hittar.
4. Lukta bajskorv.

Iallafall om du vill jag ska kräka slite i min mun. Det fina med detta är att det hänger kvar, för det du har sett kan du inte o-se och därför kan jag återuppleva snorkråkeätning och snigelslick om och om och om igen. Ungefär som andra ältar sin ångest, så ältar jag äckel.
Snor alltså, hur fan kunde naturen bara hitta på nåt så jävla äckligt ens? Helt sjukt för fan.

Jag utmanade ödet och nös när jag var kissenödig.
Utan att gå in på några snubbiga detaljer vill jag bara berätta att jag nu har nya kläder på underkroppen.


Kan man använda knipkulor när man är gravid (obs det är INTE såna där analkulor jag är ute efter)? Och Tena? Förlåt för allt mitt hån.

och det är ju faktiskt rätt gött.
Och så är det sol och jag är nyklippt och snäll vid mig själv. Bra saker en helt vanlig onsdag.

Detta var vad du fick när klinkade rutan på min bil: en trasig plånka med 60 + 150 spänn i. Och så ett körkort med elefantdamen på, tusen plastkort som för dig är helt obrukbara. Tusen kvitton och foton på mina ungar.
Detta kostar det mig: 60 spänn i kontanter. Kvitton där jag lagt ut av mina privata pengar till jobbet: kanske en femhunka. Kvitto som var min chefs: skam och vanära (nejmen det kunde varit så, och det kunde ha kostat mig de pengarna också). Nytt körkort: 150 spänn, nytt gymkort: 120 spänn. Ny plånka: kanske tvåhundra spänn (fast den här gången ska jag köpa en sjävförstörande pluska, en som sprängs och skvätter dna-färg på tjuvjävlar.
Ja, sen kostar det mig förstås 2000 spänn i självrisk för du vet man behöver ju en ruta i bilenom det regnar och så. Dammsugarpåsar för att suga upp glas så att det inte skulle yra runt när jag var tvungen att använda bilenfastän du klinkat rutan, din jävla idiot.

Iallafall, här är mitt tips till tjuven: läs en bok. Sluta klinka rutor för helvete. Hoppas du sätter snusen i halsen eller vafan du köpte för de där fjösiga jävla pengarna. Och haha att du inte visste att du kunde tagit ut pengar på ett av de där plastkorten. Haha dumhuve.

Hejdå från en förgrymmad och en smula bitter tant.

drabbades jag av när jag såg i trosorna för några timmar sen: blod.
Hjärtat slog som skulle det slå sig ut genom bröstet och jag glömde vad min barnmorska heter och var man gör ultraljud och vad det heter som man går till: vc.
Så vi åkte till akuten (med mamma, för vår bil står här hemma och har krossad ruta (!) efter ett inbrott (!!) i den igår - där de stal min plånbok (!!!) jiho) och där fick vi se: ett hjärta som slog och en sprallig bebis som sparkade och boxade.

Efter den fasan är livet jävligt ljust och vackert. Och tjarlejk.

har jag hela nattendrömtom julafton; julklappsinköp och kollegor vars korgar och pinaler jag måste passa och inte råka sälja för att slippa hamna i onåd. Kort som inte fungerat och pengar som tagit slut eller tappats bort.
Det har således varit en arbetsam natt. Tur att den inleddes klockan 21.

ingenting.
Jag har varit på Louisiana (det tog mig typ en kvart att komma ihåg namnet på stället) och sett Andy Warholes tavlor och nu på konstrundan såg jag Janne Loffe Carlssons målningar i Gualöv eller om det var Edenryd, ingen vet. Iallafall, jag tittar gärna på konst, men jag -fattar- den inte. Så när jag snubblade över den här bloggen blev jag liksom helt nöjd. Nån som verkar på riktigt veta nåt, och som kan skriva om det på ett läsvänligt sätt. Gött!
Snubblade och snubblade förresten, nån länkade til lden bloggen i samband med en diskussion om etik i samband med Body Worlds.

Ingen vet, det är förvirrande det här med att vara glad och liksom ledsen samtidigt. Läkarvänner har lugnat mig: det händer inte igen, det är ovanligt och det beror inte på någon slags missbildning inuti mig. Jag är egentligen lugn i det, men vaknar ibland upp med en klump i halsen och ett panikskrik inuti; bebisen är dööö! Fast det tror jag ju egentligen inte alls. Och är övertygad om att det är så. Fast absolut inte.
Men iallafall, det där är ju inget konstigt förstås, att jag känner så och det får jag nog liksom leva med tills det finns en bebis här som väcker mig hundra gånger per att och som måste äta exakt när June ska till skolan och det där.

Vad jag däremot tänker på är skam. Såhär, det känns som om jag fejkar den här graviditeten eftersom jag känner att jag fejkade de två andra gravidteterna - de var ju på lur nästan. Alltså jag bar ju inte runt på en lösmage precis, men efteråt kändes det som att jag skämdes på nåt sätt, och att jag lurat alla. Snuvat dem.
Och då tänker jag, det där är ju så himla vanligt att känna skam för helt konstiga saker: att skämmas för att man blir rånad på stan, misshandlad av sin man, lurad att ge bort pengar. En viss skam måste man ju känna tänker jag, så man inte bajsar på gatan och eller runkar på Ica eller slickar sin granne i ansiktet fastän hon är himla fin, men den där skammen är ju helt bisarr, rajt?

Jag har inget sätt att avrunda den här bloggen kände jag nu, jag ville bara skriva det där. Häppåre.

resulterade i att jag åt mackor fastän jag inte var hungrig, och lite turkisk peppar och äh inte några vaninniga mängder av nåt, men ändå.
Kläderna är iallafall för små och det är väl inte så jävla konstigt men jag har ändå varit helt elak mot mig själv hela dagen. Tills nu, när jag diskat monsterdisken och hängt lite tvätt och jag tänker att äh jag har iallafall skitstora pattar. Helt fasta mä!

Och nu kom jag just ihåg att jag har en blåbärsglass i frysen. Ååh!

Eller iallafall inte i mitt namn. Jag hade som fått intrycket att suget efter platser var detsamma om i ett svart hål; bara SCHLOOOOORP så skulle startbeviset slitas ur min hand och fladdra till nåt magert löparess som bara står i sina newline och frustar av för tidigt endorfinpåslag.
Men så gick det visst inte till och nu blir jag helt tjurig, vad onödigt!

Alltså lyssna, det går bra att få startplatsen, jag behöver inte ens ha pengar för portot jag kommer använda när jag skickar startbeviset.

Så jävla farligt är det ju inte.
För övrigt åt jag precis ett äpple, tyckte det smakade funky och upptäckte att det liksom ruttnat inifrån. Diaboliskt!

Så känns det inuti mig nu. Jag VILL springa som fan men min rygg gör så ont så det inte är klokt. Och jag mår illa och är finnig och håret är fult och jag känner mig helt uppfylld av en jävla massa gnäll (och jag vet att det är träningsrelaterat det här, för jag hinner inte under arbetstid och plus har exakt noll barnvakt efter arbetstid, så jag kan liksom inte utnyttja mitt träningskort heller) och jag tänker att JAG om nån ska ju verkligen inte gnälla utan bara le och vara helt tacksam mot livet och ödet eller iallafall mot min livmoder eller nåt. Och det är jag. Också.

Ja, jag ska självklart träna. Hemma. Men det är tammejfan inte samma sak alls det, eller såhär: jag längtar ut, jag vill andas frisk luft känna livet i mig när jag springer helt fort. Eller cyklar eller vafan man får göra med ryggont.

p.s. Alla måste läsa Niceville. d.s.

p.p.s. Jag behöver köpa skor. Från El Naturalista OCH från Ecco. Kan man ens ha så tantig skosmak fastän man inte ens är 40?

Iallafall, jag skrev hur långt som helst om att vit choklad är hittepå och inte ens gott och att vit chokladmousse är sånt som alla bakare vill ligga med men sen tänkte jag att skitisamma, det ska väl jag skita i. Men alltså det är inte choklad.

Hur som helst, nu är jag i vecka 12, tredje månaden och eftersom det är liksom förbi illamående och vafan-ÄR-det-nån-som-smyger-efter-mig-med-en-trasa-eter-tröttheten men för tidigt för att känna bebisen så är jag övertygad om att nu, nu är den död och jag är inte förmögen att fixa en ordentlig moderkaka ens eller så har nåt annat gått snett. Jag döljer förstås det här för alla, för mig själv också men så bubblar det upp ibland och blir till versaler med tusen utropstecken: NEJ; TÄNK INTE PÅ NAMN FÖR SATAN, DEN ÄR DÖÖÖ!!! så då gör jag inte det, alltså tänker inte på namn eller tittar igenom mammakläderna i lådan där uppe (den är så stor att garderobsdörren inte ens går att stänga).
Äsch jag är okej egentligen och tror väl inte på riktigt att bebisen är död. Men jag är jävligt rädd ibland.

alltså det roligaste som finns i träningsväg är nog att dra med sig ungarna. Det märktes inte ens att jag sprang, för vi skrattade och skojade och jag sprang och knuffade cykeln och det fanns allvarsprat om retningar och knäppa kompisar och hur man är snäll fastän man inte gillar den man är snäll mot.

Och nu: fisksoppa med saffran. Amen hur bra kan en dag bli innan klockan ens är lurre?

och jag vetifan vad våren och ljuset gör med mig. Jag blir liksom helt tudelad; där en del mår svinbra och vill ut ut ut och sola och sopa gräsmattan och sånt man gör om våren. Plantera penséer eller vad det heter. Och den andra delen blir irriterad på solajäveln som bara lyser och lyser som nån annan byfåne. Och jag får huvudvärk och längtar efter mörker och att få vara inne utan dåligt samvete.
Iallafall, man ska inte gnälla för det är löjligt att gnälla över att det blir ljusare och att jag blir piggare.
Däremot kan jag tänka mig att gnälla lite över att jag har migrän.
Fast å andra sidan är jag glad, för idag är det vecka elva och då är det närmare halvtid än starttid. Alltså nu pratar jag graviditet dåva.


p.s. Även syns det. Det måste ju betyda att jag 1. hade väldigt platt mage innan och 2. har slutat suga in magen och 3. har tarmar som helt ohämmat bara FLÄÄÄÄ brer ut sig och tjockar upp sig så fort en spermie bara kan anas i tarmögonvrån. Så kan det vara. d.s.

Du har gått 9 fulla veckor och 4 fulla dagar (v9+4).
Beräknat förlossningsdatum Tors 25 okt 2012



En 2,5 centimeters liten räka, lycka på en svartvit och blank papperslapp. En bebis, och nä den här gången skiter jag i att vara hemlig och njuter istället av att vara lycklig. En bebis!

är en sån film (vilket som helst av dem) som jag inte kan titta på utan att få tårar i ögonen. Ingen. Vet. Varför. Jag är måhända sajko?

och det är en snygg siffra. Värre är det med 37, gud vilken ful ålder.

Iallafall, jag var med June i skolan idag och det var dels helt roligt och dels en jädrans plåga (rasterna är living hell för en vuxen, för låt oss ansikta det: det är liksom mer gött med en kopp kaffe och varma händer än att sparka boll och vägra gunga och försöka medla mellan en hord snoriga och illarga sjuåringar). Helt roligt var det att se hur det är i ett klassrum om är fullt av normalstörda (nåja) sjuåringar som ska klippa och klistra snödroppar utan att slå ihjäl varandra eller limma fast nåns röv på stolen.
För att konkludera dagen så är jag glad att jag inte läste till svenskalärare som jag först tänkt (fast då skrattade ju folk åt mina planer så gladast ska väl alla mina potentiella elever vara då gissar jag), och så är jag impad av salladsbuffén i skolan. Jädrans lyxlirarungar.