Ingen vet, det är förvirrande det här med att vara glad och liksom ledsen samtidigt. Läkarvänner har lugnat mig: det händer inte igen, det är ovanligt och det beror inte på någon slags missbildning inuti mig. Jag är egentligen lugn i det, men vaknar ibland upp med en klump i halsen och ett panikskrik inuti; bebisen är dööö! Fast det tror jag ju egentligen inte alls. Och är övertygad om att det är så. Fast absolut inte.
Men iallafall, det där är ju inget konstigt förstås, att jag känner så och det får jag nog liksom leva med tills det finns en bebis här som väcker mig hundra gånger per att och som måste äta exakt när June ska till skolan och det där.

Vad jag däremot tänker på är skam. Såhär, det känns som om jag fejkar den här graviditeten eftersom jag känner att jag fejkade de två andra gravidteterna - de var ju på lur nästan. Alltså jag bar ju inte runt på en lösmage precis, men efteråt kändes det som att jag skämdes på nåt sätt, och att jag lurat alla. Snuvat dem.
Och då tänker jag, det där är ju så himla vanligt att känna skam för helt konstiga saker: att skämmas för att man blir rånad på stan, misshandlad av sin man, lurad att ge bort pengar. En viss skam måste man ju känna tänker jag, så man inte bajsar på gatan och eller runkar på Ica eller slickar sin granne i ansiktet fastän hon är himla fin, men den där skammen är ju helt bisarr, rajt?

Jag har inget sätt att avrunda den här bloggen kände jag nu, jag ville bara skriva det där. Häppåre.