är när man cyklat som en jävla blådåre genom skog (den vackraste som finns med sprucken sommarasfalt och stengärde hela vägen och ormbunkar och en annan överkörd och helt platt orm och gårdshundar och kattungar och hästar som fnyser åt en) och mark och över stock och sten, med enbart fingertopparna på styret eftersom magen är ivägen och med en snart-treåring i cykelkärran som måste prata HELA TIDEN och bara Va? Va? VASADU? Mamma? VASAAAADUUUU!!! och iallafall, när man kommer hem då och det blir tvätt upphängd i solsken och starkt kaffe i muggen och knäckemacka och sån skit och en bebis som kickar i magen och sådär.
Då är det bara så vackert livet att det sjunger i en.


Och såhär mycket finns det att älska av mig nu (plus en och annan fot och sånt som inte syns).

p.s. Jag skaaaaa ta ut skräpet i hallen, tyst nu.