En liten Loppa

bestämde sig en dag för att det var här hon skulle sätta bo.
T som är samtidigt blöthjärtad och husdjursmotståndare tömde per omgående skafferiet på allt kattmatsliknande, och körde sen till macken och köpte upp ett lager Mjau att ge katten. Sen köpte han maskmedel och sen köpte jag kattsand och torrfoder och nu verkar det som att vi har en katt. Iallafall ett tag, vi får väl se vad Ts allergi säger. Kanske får misen bo på katthem eller så.
Nå, vi vet att den heter Loppan. Så, möt Loppan Katt. Hon är i sanning svårfångad på bild.

En helt helt bra måndag:

lättnaden när fk äntligen svarade mig, att jag får havandeskapspenning. Jag fick läsa pappret flera gånger för att ens begripa vad det stod.
 
Och så andra bra saker: det fanns ett hus att köpa i denna världen! Helt makalöst dessutom - billigt med tillräckligt många rum och helt fräscht och en kamin och området är helt okej. Jo det är det. Villakvarter galore, det går bra.
Och vagnen hämtade jag idag hos fina I, helt galet fin!
Och barnen, åh dessa jädrans ungar som tjabbar så jag blir galen och sen vid middagen skrattar de så Lisa blir helt lealös och ramlar av stolen och jag blir alldeles varm inuti. Vilka ungar, alldeles mina!
Och så har det regnat idag och bebisen i magen joxar och boxar. All is good. Jao.
 
 
Vi var på Hanö förresten i förra veckan. På Hanö är himlen oändlig, sådär som man kan läsa om i böcker. En helt ljuvlig dag.
 
Och så blev det en vecka som heter 29 och det är väl ingen som bryr sig egentligen. Utom jag, men det ger ju jag förstås dän i.

Idag är det såhär

att jag hela tror att alla är arga på mig. Och så är jag helt arg. Och så svettas jag och vill att solen ska försvinna och att det ska regna. Och så är jag helt tjock. Och så vill jag ha glass.Och så har jag ont i ryggen. Och så svettas jag. Och alla är arga på mig. Och vi borde nog städa idag igen. Och så måste jag städa allt i lägenheten inför flytten, helst ska det ske idag tydligen. Och alla är arga fast bara att ingen säger nåt.
Och inatt har jag sovit en kvart i taget, sen fick jag vakna och tänka på saker och titta på tv. Och ridskolan, varför hör de inte av sig? Och sen vet jag inte mer.

I senaste Amelia

(ja jag prennar, oklart varför) skriver de, mitt bland allt jävla fjant om festliga dukningar och vilka byxor som är finast, om alkoholister. Framgångsrika och snygga alkisar som supit i smyg och senare skrivit böcker om det.
Det är fascinerande, för varje gång jag läser en missbrukares historia är det alltid som att Ja, jag vet precis vad ni pratar om - jag känner den känslan i min egen kropp.
Precis som när jag rökte första gången och bara: Åh! Herregud vad gott!
Så var det också att dricka första gången, som att hitta hem - att ha hittat det roligaste som fanns i världen.
 
Egentligen hann jag aldrig bli någon återställaralkis, jag var ingen som riskerade att hamna i rännstenen mer än om jag tagit en bläcka och kanske somnat där. Men jag var den som kom till missbruksenheten där jag skulle göra min kandidat och jag stank av dagen efter, för jag hade naturligtvis inte tagit det lugnt på festen kvällen innan - för det kan jag inte. Och som vännen A påpekade, så har man ju alkoholproblem om man hamnar i problem för att man dricker. Jag har sårat massor av människor, uppfört mig illa och underligt, hamnat i konstiga och helt farliga situationer. Supit upp alla mina räkningspengar, tappat bort nycklar och saker och människor och framförallt förtroenden.
 
Det är ju lätt att vara nykter när man jämt är gravid, så harjag tänkt ibland. Men faktiskt är det inte så svårt. Det svåra är väl isåfall det där, att det är så gott med rött vin. Och skönt, den där känslan efter första glaset när nacken blir helt varm och kroppen blir lite domnad.
Å andra sidan, inte värt det efteråt med den monumentala ångesten jag har efter att ha druckit.
Äh jag vet inte vad jag ville. Jag tänkte detta när jag läste. Amelia av alla tidningar.
 
 
 

Höggravid!

Ja, men alltså man är det rent teknisk i vecka 28. Men det är ju inte den där besvärliga jag-har-inte-bajsat-sen-stan-brann-höggraviditeten riktigt än.

Såhär härlig ser jag ut iallafall. Plus en arg min, för jag är rätt så förbannad hela tiden faktiskt. Jag kommer bli mild om nån månad eller så, om man med mild menar att jag kommer vara lika smart som en lobotomerad rödkulla (det är en koras för den som inte är så lantligt orienterad).

Jeansskjorta!

Vad ska han heta då?

Lille bebisen?
Sånt funderar jag på och då är det som att världssamvetet drar sig undan som en hund man trampat på svansen, ylandes Jamen barnen i Aaaafrika dåååå? och så kan det vara, somliga bär världen på sina axlar, andra bär på en liten unge inom sig och ä rmest intresserade av det även om just det nästan är lite förbjudet om man får tro såna som är helt smarta fortfarande fastän de är helt gravida i kanske vecka 32 eller nåt.

Skitisamma, nu spånar vi dådå:

Felix
Johan
Max
Otto
Pelle (det är lätt det bästa namnet idag iallafall)
Nä sen vet jag inte mer. Ludvig kanske, och Love men T vägrar.

T, också känd som Astrid Lindgren har en lista som ser ut såhär:
Emil
Alfred
Melker
Simon (veto, veto så innitahelvete)
Theo (nej nej nej)

Slut på listan. Alla måste tipsa!

Se, det där är väl ändåså ingen Emil? Helt klart en Pelle (som ju förresten också är ett Lindgrennamn)!

Frukostmayhem

i det ahleniuska/badenhovska residenset brukar alltid sluta ungefär såhär:
 
Varför ser det aldrig ut så hos andra? Hur kan det vara smulor på varenda millimeter på bordet?
 
Idag är det jag som städar, samt styr upp barnen så von Trapp skulle gråta av glädje. Drill, drill - ikväll blir det tjusig korvgrill!

På kreativum

tog vi en bild.

T och jag. Detta kan få bli vår bröllopsbild, för alltså lyssna att detta är typ den enda bilden som finns av oss två tillsammans.
Ja, T pekar på sprinklersystemet.

Ibland händer det sig

så, att jag vaknar på morgonen med ett stort AARGHL inuti. Då vill jag slåss och slita och riva och skrika så lungorna gör ont.
Det är ju helt rubbat att bete sig så, så det gör jag inte, men ARRGHLet ligger på lur hela tiden och gör att jag iallafall skvätter dåligt humör omkring mig.
Detta snappar barnen upp och särskilt då June som badar i ett hav av hormoner som gör henne en smula moody.

Så denna morgonen har jag skvätt, barnen har pyst och vi tog oss ut på morgonprommis för jag tänkte att det ju alltid hjälper. Men nähäädu, det gjorde det inte alls det. Jag bara röt och var tusen barnslig (obs om någon såg mig, jag VET att jag är sådär barnslig men det är så svårt att få kontroll över det när hela det inre liksom brinner av ilska) och irriterad på Lisa som inte orkade cykla tusen mil (otippat inte). Hur som helst.

Nu är vi hemma, det är fjortontusen grader varmt och vi ska cykla till stranden. Utan packning. Jo förresten lite dricka och några kex.
Sen var det inget mer hejdå.

Halvvägs in i prommisen hittade vi två hästar. En med helt rynkug näsa som ville ha hjälp med flugjävlarna (tror jag den sa) och så pippis häst!

Titta på det här plagget.

Här får man försöka att fokusera på det beigea (jamen hur stavas det då?) plagget och inte på slipdammet eller den tjusiga ramen på spegeln. Det här plagget, hur ska man använda det? Som klänning? HAHAHAHA jomen förmodligen. Vad ska man ha under? Över? Ska man ens använda plagget?
Ingen vet.

Jag har en liktorn.

Det beror på att jag är 35 år så kroppen har börjat hata mig. Även har jag världens mest underliga form på naveln som liksom är platt och utsmetad på nåt sätt, men med en keps över. Som en gangsterkeps på en volvo duett om man (mot förmodan) vet hur det ser ut.
Och så har det i dagarna börjat ila i fram liksom. Det är foglossning det, i fissen.
Och så har jag celluliter, på armarna med. I förra veckan såg jag en donna ha helt vanliga jeans på sig, och man såg cellisarna genom jeansen. Det var första gången för mig, och nu har jag en målbild.
 
Sen har jag blivit sinnessjuk också, jag skulle nämligen repa av lacken på hallspegeln och sen måla den vit va, för lite rymd och sånt härligt ljust och fräst. Bara det att då blåste det så innitahelvetes, solen bara TJING! TJONG! zingade sig in i hjärnan på mig genom spegeln och så har gräsmattan förvandlats till en myr- snigel- och myggmatta och alla de djuren bara Åh kolla, vi kan ju klättra upp på det där berget och se vad som går ner där uppe! och så gjorde de det (bara för att bli smättade naturligtvis, jag har aldrig varit så petnoga med att ett liv är ett liv är ett liv). Iallafall, när jag skulle tejpa fast papper på glaset och det puffade till av vinden så fort jag ens närmade mig tejprullen och jag fick använda skor och saxar och mobiler och alla döda små djurlik som hålla-nere-pappret-hjälp, då bara NÄJMEN VAIHELAHELVETESATANSJÄÄÄÄVEL och så skrynklade jag helt ursinnigt ihop allt pappret och skulle preciiiiis precis stega in när Lisa plötsligt och självklart kliver fram bakom balkongdörren och bara: Mamma? Vasaaru mamma? Vagöru mamma, vad ska du göra med pappret mamma?
 
Så nu sitter jag i köket och andas djupt, spegeln ligger i solhelvetet på myr- mygg- och snigelmattan och jag är hungrig.
Söndag, vareja.

Ja och förresten

tänkte vi ju köpa oss ett hus och i nästa vecka vet vi hur det blir med det. T har ordnat lånet och jag får sköta budgivningen, vilket får mig att känna mig oerhört vuxen och viktig. Detta finns i huset: badkar! Och sån där eldtjofräs som gör varmt överallt. Och spis med induktionshäll och, här kan man inserta änglakör: DISKMASKIN!
 
 
Ungefär såhär ser det ut.
 
 
 

Jag är baksugen!

Alltså inte sugen på röv utan på att knåda degar och strössla nötter och kleta nutella (?jag har ALDRIG bakat med nutella?) och kavla sugarpaste (samma där, jag vet inte ens vad det är för nåt?) och när jag frågade Lisa hurdan tårta hon vill ha när hon fyller år och hon sa glasstårta som smakar piggelin började på allvar fundera över hur man kunde göra en sköj tårta av glass man rört ihop själv (!!).
 
Om jag bakar när jag känner såhär? Nesch förihelvete, jag lagar inte ens mat.

Varför måste jag röka gräs

i långklänning när alla andra kan ha det på sig utan att besöka Christiana?
 
Men kolla då:
 
Varför ser hon tjusig ut och jag helt bara knaaark knaaaark allt ska jag knaaarka Ajax mä?
Och ens är det inte så att jag måste ha korta kjolar för att visa mina snygga spiror. nej det är det VERKLIGEN inte, för benen ser ut som om jag har elefantias eller vad det heter när man har helt feta ben som skvalpar när man går.
 
p.s. Vad är kvitten och var växer det? d.s.

Sorgeåret är över

och det går inte att skriva om det. Idag för ett år sedan åkte jag och T hemifrån. Vi lämnade av (eller hade lämnat av?) Lisa hos syster J och June var kvar hos sin pappa och jag hade en känsla av att ledas fram till slakt. Vi körde åtta mil till Karlskrona och där avslutades det hela med ett klonk och med en sövning som jag vaknde upp ifrån och kände mig liksom.. avslutad. Ren, tom.
 
För ett år sedan födde jag mitt tredje barn, Anton. Han var död sedan några veckor tillbaka, en liten perfekt bebis med öron och fingrar och pyttesmå tår och det är min största sorg. Jag ha trott jag har känt ångest tidigare, men den här var monumental, hela jag, varenda fiber i mig var ett enda stort NEJ JAG VILL ÄNDRA och när det inte gick att ändra, obeskrivligt.
På ett år hinner man med att tänka mycket, och att tänka jättelite och låtsas att allt är bra. Och att tänka på saker och ting fast utan att känna, och sen våga känna och sen inte våga igen. Och man hinner på ett år med att upptäcka, och reflerktera över sina försvar, och bli lite kompis även med dem för ingen är fullkomlig och vad skulle jag vara utan mina försvar? Värnlös, kanske.
Och på ett år; jag har hunnit med att bli vän med mig, att liksom förlåta mig. Jag har lärt mig att springa. Jag har blivit gravid och fått missfall igen, fast den sorgen försvann i skuggan av min oerhörda sorg över det barnet som faktiskt var på väg att bli ett barn.
 
Och idag, med en bebis i magen och sprallar och två helt stora och vackra ungar: det blir en sorglig dag idag men imorgon är det fint igen. För jag är inte längre Hon Som Fick Missfall Helt Sent som måste svara att det är okej för nu är det bra. På riktigt.
 

Det finns gravidbilder, och så finns det

gravidbilder tagna av någon annan. Och aldrig ska de två mötas, inte i min värld iallafall. Amen kolla här, att om nån annan ska ta en bild på mig spelar det ingen roll hur mycket jag än planerar bilden och slappnar av och tar på mig bästa fotominen och känner mig helt tjusig - bilden blir katastrofal. Och det värsta är att det är ju så jag ser ut när jag inte poserar mitt bästa och står blickstilla (obs inte blixtstilla) och spärrar upp ögonen och lägger huvudet på sned.

Amen kolla här då:
Olala, ett sånt slankt och tjusigt gravido! Muy guapa om man kan bortse från plottret framför mig där dådå.
 
Samma dag. Amen vaihelvete..?

Glada barn och arga barn

och sura barn och hej och hå. För June är A L L T fubbigt och MÄNÅÅÅH! och för Lisa är allt Nej! Jag VILL INTE eller NEJ! Jag KAN SJÄLV! Och skriiik yyl stamp kast på golvet.

Och ändå, idag tänkte jag att jag tror att glada barn är världens mest jobbiga ljud. Sate så högljudda glada barn är, och plus alltid ska de jaga varandra och skrika samtidigt och skratta sitt högsta och bara HAHAHA YYYYL KLAMP KLAMP KLAMP.
Och jag bara: Kan ni dämpa er? Hallå, var lite tystare. Amen LYSSNA!! på mig! och så försöker jag göra den där rörelsen, "krympande bokstäver"-rörelsen som ingen unge nånsin fattat för den är för abstrakt och vaddå mindre bokstäver, ska jag prata a b c ellår va?

Ja iallafall, tv räddade mig eller liksom min sinnesfrid kom åter med hjälp av Nickelodeon. Vilket ju förstås är helt oerhört, på min ära.



Ujujuj

Det är vecka 23 (?) och allting har börjat lardass-fastna på arslet. Klänningar, kjolar, byxor. Allt liksom draperas uppepå stjärthalvorna och ligger kvar där vafan jag än gör.
Och så har röven även börjat snappa efter saker: duschdraperiet, duschslangen (!!), exakt alla trosor i hela världen. Handdukar. Klänningar. Sånt.

Jao. Så är det, det är detta som upptar mina tankar om dagarna. Det, och choklad. Och glass. Pasta. Lakrits. Glass. Choklad. Kaka. Tårta. Kaaaaaaka.

spaning:

Det är på håret det hänger. Kanske har 50 % av alla män på Ölands djurpark långt hår. I tofs. Och aldrig har jag sett så många halstatueringsmänniskor samlade på ett och samma ställe heller. Och eftersom det är dagen efter har näsan även fullt upp med alla gamfyllelukter. Alla som dricker sprit borde få gratis tuggummi.

Varför är det skillnad?

Sånt tänker Junisen på under pannkaksmiddagen (june-gjorda, hon är så sjukt bra på pannkakor!), och undrar varför det är renare hos pappa och varför hon inte får sitta på snedden där men här och hur det kommer sig att man lättare spiller socker på mammas köksbord än på pappas.
Ja, vad svarar man på det? Jag är en slabbedask i jämförelse med miljoner andra kvinnor, eller om man så vill: jag prioriterar annat än att städa mig sinnessjuk i en familj på fyra där det faktiskt är så att bara en person städar regelbundet (oj vad mycket folk vill säga om det här, antar jag: go ahead säger jag, det är som det är här). 
Iallafall känns det fint att det går an att bli jämförd utan att få panik och känna att jag vägt för lätt. Det känns fint att kunna bli jämförd och inte vilja gråta när June tittar bort. Its been a long way och sånt.


Amen kolla då, vilken fin unge!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0