Det är vårkänslor

i kroppen, jag känner livet i mig. Det är fortfarande snö och aldrig sol men det känns ändå att saven börjat stiga och att det snart snart ska bli gympadojor på torr asfalt och kobajslukt och en och annan ljummen vind.
Det är vårvinter och det är mycket vackert alltsammans, alla gråbruna nyanser på jorden och himlens stålgrå färg. Det smälter ihop med mig och jag känner mig likadan: stålgrå, brunmurrig. Och väderbiten och starkryggad samtidigt.

Och jag har betalat räkningar, överansträngt mina ben (måttfullhet är inte min grej visst), ätit knäcke och klappat en glad och klappat en arg katt. Tisdag, visst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0