nu ska jag berätta hur fan jag rullar.

Jo, i köket där jag bor eftersom jag alltid behöver torka av något, stod jag idag nä rjag hörde hur någon hojtade. Jag lyssnade inte efter om hojtet innehöll ord, jag gör sällan det eftersom min lilla hjord oftast bara gapar och skriker utan att det finns några ord i det. Bara olika sorters tjut; somliga av glädje, andra av fasa och några stycken av ilska. Sånt.

Men iallafall, det här ropet, sa min hjärna, lät ändå inte riktigt som ett barn och då tittade jag ut genom köksfönstret. Där tyckte jag att jag såg nåt lurvigt liksom precis nedanför vår häck. Jag kunde inte fatta vad det var, nån jävla hund eller men var tog den vägen efter jag sett lurvet? Jag ställde mig således på en stol när jag plötsligt började tänka att det där hojtandet, det hade ju kanske låtit som Hjääälp hjääälp.

Och ja, där låg ju nån och ropade på hjälp (eller just då ringde hon i sin mobil till nån, men hon hade ropat på hjälp iallafall, det fattade jag ju). Så, vad gjorde jag då? Gick jag månne ut och hjälpte damen upp?

Nej för fan, jag hämtade T, sa åt honom att Du, grannen ligger här utanför och har sno i håret och sånt. Du får gå ut och hjälpa henne.

Och det gjorde han ju, eftersom han är en sansad och trevlig människa åtminstone ibland. Han gick ut och bar in henne i huset, och hämtade hennes grejer som hon tappat när hon slog i backen och jag? Jag stod kvar i köket och kikade ut.

Detta fick mig även att tänka på en gång när jag jobbade på häktet och det här överfallslarmet gick. Då skulle man kuta så kläderna rök och kasta sig rätt in i slagsmålet och rädda livet på alla. Så gjorde alla - utom jag, för jag lommade in i vaktkuren och låtsades att jag var tvungen att ha koll på de andra intagna (som förvisso var inlåsta men ändå).

 

Tydligen är jag lite sån, vahetterdet mes.