klockan kvart över 12. Smart att blogga om det, då minns jag kanske det om hundra år.

 

Även har Erik hittat snotten, vilket fick mig att fundera på detta att mina tjejer aldrig hittat snippan. Varför inte det?

Eller de har ju hittat den, men inte vid fem månaders ålder och aldrig på det där helt våldsamma viset.

 

Och så tänkte jag på att tycka om sig själv sådär härligt som hon den där flinande blondinen, kanskeheter hon Mia. Hon ÄLSKAR SIG SJÄLV, bara ÅH VAD HÄRLIG JAG ÄR JIPPII, hela hon är liksom ett JIPPII. Jag blir lite trött av det där, och smetar på henne min den här känslan att det är påklistrat litegrann all den där JIPPIIheten. Det behöver den ju inte alls vara, det finns väl i allra högsta grad människor som älsjkar sig själv till den milda grad att de alltid måste gå runt med armarna uppsträckta och ett stort, bländvitt smajl.

Iallafall så pratar jag med mina barn om det här, att man ska älska sig själv. Och fyraåringen (snart) gör det, hon bara Ja vaddå? Såklart!

Men nioåringen (snart) är mera tveksam, och det minns jag från när jag var i samm aålder ungefär. Ska jag älska MIG? Varför då? Nemen det går väl inte? Va?

Det är synd, och jag vill gärna att någon skriver ner ett recept exakt här och nu och berättar för mig hur jag ska öppna hennes hjärna och bara ösa in självkärlek. För mitt recept är nu såhär: berätta om min självkärlek. Berätta att jag älskar henne. Berätta att man behöver verkligen väldigt mycket älska sig själv, för annars blir det ibland knas i relationer till andra människor och sådär. Slut på receptet.

 

Och nu: En tur till Näsum.