Sånt tänker Junisen på under pannkaksmiddagen (june-gjorda, hon är så sjukt bra på pannkakor!), och undrar varför det är renare hos pappa och varför hon inte får sitta på snedden där men här och hur det kommer sig att man lättare spiller socker på mammas köksbord än på pappas.
Ja, vad svarar man på det? Jag är en slabbedask i jämförelse med miljoner andra kvinnor, eller om man så vill: jag prioriterar annat än att städa mig sinnessjuk i en familj på fyra där det faktiskt är så att bara en person städar regelbundet (oj vad mycket folk vill säga om det här, antar jag: go ahead säger jag, det är som det är här). 
Iallafall känns det fint att det går an att bli jämförd utan att få panik och känna att jag vägt för lätt. Det känns fint att kunna bli jämförd och inte vilja gråta när June tittar bort. Its been a long way och sånt.


Amen kolla då, vilken fin unge!