och plötsligt är det rätt lovely att gå på prommis igen. Detta kan iofs också spela in: jag har gått upp från typ 52 nånstans i mars till 57. Och 57 är en mkt bra vikt, fast den får gärna stanna där. Vilket den inte gör om jag ska mula i mig kexchoklad varenda dag.
Skitsamma, motion är bra och den här gången tänker jag faktiskt motionera som en normal, och inte som nån som är manisk. Blödande fötter och katharsis får hålla sig borta.

För övrigt har T åkt och det är galet tomt här hemma. Fast middag på haket var förstås inte så illa det heller.