Jag doppade mina pepparkakor i kaffet och nu smakar det te. Uäsch.

Yogan var okej, men jag trodde att jag såg ut som Malin Berghagen hela tiden och var tvungen att vara gravallvarlig och liksom lite svårmodig/oändligt vis/huldrevacker som hon Malin är på alla bilder. Jag har svårt att vara alla de där tre var för sig. Och plus så var jag tvungen att vara barfota också. Inte för att det fanns en sån lag, men för att alla andra var barfota och så fick jag tänka på Malin och bestämde mig för att hon är nog barfota ofta som fan, så jag slet av mina och hyste ett slags vilt hopp om att fötterna skulle visa sig vara pedikyrade och kanske till och med lite så noncahalant bruna som om jag brukar tillbringa ett par månader på valfri sandstrand och där det faktiskt finns sol.
Det var de inte.
Och varenda gång jag speglade mig såg jag inte alls huldrevacker ut, snarare vildögd och likblek och med helt konstiga magra pippilotter och för långa träningsbrallor.

Men det var ändå bra, för det var liksom helt sån enkel träning och ändå kunde jag äta pepparkakor nu utan att få fettpanik. Moahaha.