jag som hade en massa bra tankar om ensamhet, nu har jag glömt allihop.

Jag är på jobbet och nån sa att det kunde vara mer att göra idag än vanligt. Det hoppas jag vid gud att det är, igår var det noll (0) människor i butiken. Eller ja, det var hon som sitter i kulturmagasinet. Men det räknas ju knappast.

Jag är mycket irriterad på F, och kanske är det lite utan grund. Eller så är det inte det. Igår fick ladda kontantkortet i mobilen till slut och skicka ett sms där jag skrev. Ja, nu går jag och sover. Gonatt och puss och what not. Och då skrev han tillbaka: Åh, har du haft det andra numret avstäng hela dagen? Inget har kommit fram.
Och då har jag retat mig oerhört på att han inte hört av sig på hela dagen.. hehe. Jag skrev tillbaka typ att Jaha, vad har du skrivit och då. Svarade han inte. Vafan? skrev jag och då svarade han att han inte kunde sms:a (messa skrev han, alla säger/skriver messa vafan är det för ord?) när det var minusgrader ute.
Iallafall, imorse tänkte jag såhär att jag är inne på honom som fan, jag vill träffa honom, han är bra för mig och blablabla. Men jag vet inte. Ska det vara såhär jämt? Att han liksom inte hinner ses, då känns det ju som att jag liksom är satt på undantag, det vill inte jag.
Jag vet inte. Jag kan inte låta bli att grubbla över det, även om säkert både han och mina vänner skulle säga att jag ska sluta fundera så mycket.

Kanske är det det faktum också att en här helgen har känts så enormt ensam. Jag kunde såklart hört av mig till folk och träffat dem, men jag kanske behövde sörja mig igenom helgen och vara själv och skillnaden är ju inte enorm egentligen - jag har ju varit ensam länge innan (när jag och J bodde tillsammans alltså). Äh, jag vet inte.
Det känns iallafall rätt bra idag, som om jag genomgått en mycket lugn katharsis.