är att det blir städat här hemma. Inte om det är bakfylleångest, för den förlamande, men som nu: knuta-i-bröstet-ångest är ju alldeles ypperlig i städhänseende.
Jag vet ju hur det är, ovanligt med cancer i min ålder och som tinajes sa: jag har barn och jag fick mens tidigt (det hör ihop på nåt sätt). Men så tänker jag på det här: hur fort det gick att få komma till på undersökning när jag sa att jag är gravid, hur hon lät när jag sa att både mormor och mamma haft cancer.
Och sen känner jag såhär att det blir alltid sån drama, jag ska alltid blåsa upp saker och ting så de oproportionerliga och så är det såklart inget och det är ju bra. Men ändå, allt det här dramat innan det bra beskedet. Tröttsamt.

Och så gör jag som vanligt; vitsar och skojar och låter bli att tänka på det och sen får jag sms av syster M och då blir det som att jag inte kan sluta gråta och jag är så ensam här nere.

Och så nu nä rjag gråter tänker jag att fittan, nu blir ögonen svullna och så får jag migrän. Haha, sajko.