Idag har följande utspelat
* Sovmorgon till 10. Till TIO.
* Balkongsittning hela dagen. Vilket sen tio betyder ungefär 4 timmar.
* Tre koppar kaffe inmundigade.
* Äntligen klarai-prat på msn.
Jag är ledsen på riktigt för det där i lördags, att jag fick springa och så. Och sen tänker hjärnan hela tiden en massa skit: typiskt mig, jag överreagerade säkert, dte var inte så farligt och var det det så var det nog mitt eget fel, jag var så full och allt.
Allvar, vem fan har planerat de där tankarna i mitt huvud?
Hädanefter är det jag som antingen stannar hemma eller som tar taxi. Och det retar ihjäl mig. Det retar tammejfan IHJÄL mig att jag ska behöva vara rädd. Kukmän, satans jävla kukmän.
Det är klart att du är ledsen, förbannat, kränkt, ja, vad du vill, över en sådan sak. Något liknande hände mig en gång för hundra år sedan, jag fick iskallt gå in i huset med snubbe i släptåg, dra en vals om sovande korridorpolare och så vindsnabbt dra igen dörren och låsa. Det var ett jävla liv halva natten utanför och inga korridårar var hemma heller. Skitläskigt.
Det tog ett bra tag innan jag kände mig bekväm ute igen. Men till slut så.
Patriarkatet har planterat dom tankarna i ditt huvud. Du ska skylla dig själv, en anständig kvinna håller sig inomhus på natten, typ.
Tänk så här, inte så jäkla pedagogiskt, men ju mer du går om dagarna och ju mer du tränar dessto starkare blir du och hårdare kan du slå om du måste. Oavsett om det är på natten eller catfight på åhlens.
Ja, fyfan. Been there, done that, tänkt tankarna...
Ja, fyfan. Been there, done that, tänkt tankarna...
Tack hörrni. Jag vet ju logiskt sett att det inte är mitt fel och så, men ja. Så känns det - och jag har känt den känslan förr, att bli utsatt och sen ta på mig själv skulden.
