jag skrev nåt här senast.

Och under det här året har detta hänt, ungefär: jag har gift mig eller förlåt vi har gift oss och det är ju en märklig känsla när man som jag bara är cirka tolv, tretton, nitton och tjugotvå år gammal. Sen har det hänt sig att det här gamla vanliga småbarnstjofräset kört livet ur mig med kräktorkande, halsfluss och feber feber feber alltså på barnen då, själv är jag ju aldrig sjuk (förutom för två tre veckor sen när jag faktiskt hade typ 37,8 i feber). Och så har jag börjat studera, förhoppningsvis för satans sista gången för nu vill jag inte mer helst. Och huset då, nu är det väl ändåså nyrenoverat och dammfritt? Eh njaej det är exakt lika mycket furu i hela huset som det var när vi flyttade in. Men en glad nyhet är att nu luktar det iallafall inte gammal tant här längre. Nu luktar det mer tonårsparfym möter middagsos på något sätt. Eller det är vad jag inbillar mig, det kanske osar kokt kål överallt här och så går jag runt och bara olala så ljuvligt det doftar.

 

Ja iallafall hejdå.

 

Innan, när jag hade kanske ett litet barn, kanske två som det var rätt stor åldersskillnad på. Då bara: va! MASK!? Amäh fyfaaan tvätta röva och sluta äta snö (och tidningspapper).

Nu: Ja okej, jag luskammar Lisa så får du avmaska Erik och så tar du fästingarna på katten och June får hålla koll så vi inte har skabb.

ALLT äckligt en kan tänka sig kan krypa in i en människa och bo där så länge att det blir ett helt släktkalas den dagen man råkar snubbla över dem. MASK! Det går inte vänja sig vid att det kan finnas mask i kroppen på en, plus förstå hur mycket tvättande det blir. Tre barns grisiga vardagskläder (och då är största barnet i den åldern där ett provat plagg = ett smutsigt plagg), alla miljarder nallar som ev kan ha blivit gosade (men mest troligt ej, för barn skiter i nallar om de har nåt annat välja (obs gäller ej om de lyckats lägga vantarna på en sax, då går vilken leksak som helst bra)), exakt allt som någon kan ha vidrört ens i tanken. Allt ska tvättas VARENDA DAG i örti veckor, skyddas från att någons maskiga fingrar ska komma och smitta ner dem igen, tvätta dem igen för att någon nakenfis plumsar ner i soffan och kanske maskäggar ner den. Allt allt allt ska tvättas och sen ska det tvättas igen och sen ska man ta medicin igen som färgar bajset rött, sen ska man tvätta igen. Plus städa, allt ska torkas, dammas, dammsugas, dammsugas igen och dammas ytterligare för maskäggen är mikroskopiska och kan finnas var som helst och rätt vad det är har man varit nånstans med sin nyfikna snok och sugit in maskäggen i en särskilt stor suck. Medicin igen, tvätt plus städ.

Och sen får man löss.

Och sen får katten ringorm.

Och Sisyfos skrattar och skrattar och skrattar.

 

alltså VÅR, som i att björken börjar slå ut och i skogen är det som ljusljusgröna skyar på de nedersta grenarna och en matta av vitsippor som doftar ljuvligt.

Denna söndagsmåndag har bjudit på träning (ben), havrekakor, trädgårdslek med barnen och nu är det nån kungadokumentär på tv, och kronprinsessan och hennes snubbe har hopp och lek med sitt barn, han i nystruken kostym och vaxat hår. Det jag funderar på mest är hur alla andras barn kan vara så RENA jämt? Helt osnoriga, välkammade, glada och utan minsta lilla jordrest runt munnen.

Mina ungar har nog inte varit rena en dag i sitt liv. Alltså inte ens jag är välkammad, jag ser antingen ut som Hedvig i håret, eller som Helge. Ugglan alltså, han hade en frisyr som var så ful att den var kränkande. Precis som jag har.

 

 

Det är som att gladmusklerna förlamats, och ansiktet bara kan se ut på ett vis. Jag pratar med Droopys röst och minspel och jag kan liksom inte sluta fastän jag verkligen verkligen försöker vara glad det allra värsta jag kan. Så går det inte, jag är inte glad utan ledsen och tvär och irriterad på barnen som skriker gladtjut så det skorrar som en trasig högtalare i öronen. 

Jag vill sova och sova och städa, bara städa fast jag orkar inte och jag är gråtfärdig hela tiden fast ändå inte liksom gråtledsen utan mera som i tycka-synd-om-mig-klump i halsen. Och så är jag tjock, åh som en julagris väller jag ut över byxlinningar och magen putar på ett särskilt ohämmat vis och ansiktet, när jag böjer mig fram hänger det liksom ner mot marken alldeles flottigt, blossande och tjockt. Fast i spegeln ser jag ut som igår, idag igen! konstaterar jag förvånat dag efter dag.

 

Snart ska allt bli bra, och ljust och snällt mot mig.

och dito behåar får ligga orörda en dag till på matsalsbordet. Tillsammans med i princip alla andra kläder vi äger sammanlagt i det här hushållet - jag orkar för sate inte vika tvätt om jag inte ska sova mer än tvåånhalv timma i stöten.

T är iväg denna veckan, och i ett fåfängt försök att få till löpningen ändå, packade jag ner springkläder och tog med till jobbet. Springet blev till en muggkaka ihop med S istället, vilket verkligen inte var illa på något sätt.

Iallafall. Ny dag imorgon. Ny, bättre dag tror jag vi ska bestämma.

Nu ska jag sova och innan dess ska jag borsta tänderna. Inte städa, dammsuga, diska, tvätta, hänga tvätt, plocka leksaker, lägga fram kläder, inte vika kläder heller, ingenting. Ingenting alls.

Bara hejdå onsdagen den 26 mars, häppåre!

Idag har jag gått i affärer. Jag letade kläder till Erik och Lisa (INTE June, är jag klok eller!? Inget morsan köper går att använda, det måste jag förstå. Köper jag nåt ändå brukar jag ljuga om att nån kusin eller moster J köpt det för då går det bra) och förstod genast detta. Flickor vill ha gulliga kaniner, kanske en katt som sitter på en flamingos rygg, lute gröna blad och volanger på ca alla plagg. Pojkar däremot vill ha spiderman, angry birds, tigrar. Jeans vill de ha också men allra helst cargopants så de ser lite militäriga ut sådär. Det vill alla pojkar.

Inga flickor gillar spiderman. Inga pojkar gillar katter. Eller färg, obs det gillar killar VERKLIGEN EJ, om inte färgen heter grön eller blå eller brun.

Alltså jag vet ju detta, att det är old news. Men innan har jag inte haft en liten dude som ska ha kläder på sig. Denna mamman gillar färgglada kläder och tycker att detta ska barn ha på sig: kläder. I färg. Som är bekväma och går att leka i.

Mitt tips till hm och lindex tex är att de syr upp en kollektion baskläder: brallor, tights, t-shirts och sånt. Färga de kläderna i färger. Sälj. Slut på tips.

 

Ps ja jag handlade till både Lisa och Erik på "fel" avdelning. Och själv hittade jag mig en majti fajn tisha på mansavdelningen ooolala.

ska jag ha. Och där ska jag bo ensam och ha såna här träkatter som ser ut som om de lyssnar efter nåt, och en annan träfigur som är som en gubbe som sitter på huk och som har en tofs tagel på huvet och så ska jag ha rökelser skitisamma om det luktar knark. Och en 90-säng ska jag ha, och kanske en matta eller kanske inte och en soffa i skai, med hörn.

Och där ska jag bo. Ensam. Utan barn som är vakna eller liksom zombievakna halva nätterna och som visslar och piper och cykelsparkar det hårdaste de kan i ryggen eller knockar en med sin skithårda panna om och om igen. Plus där slipper jag Ts som bara sover och sover som om han inte ens hörde hur intensivt jag telepaterade att det var hallaballo i sovrummet och ingen väcker mig kl 6 och tvingar mig att jaga denne från köksbordet vasken toalettstolen som smakar så gott, ingen tvingar mig att göra välling eller ge bort det godaste sista på frukostmackan eller äter kattmat så bajset luktar kattskit.

 

Så tänkte jag häromnatten och härommorgonen. Sen sov jag en skvätt och sen blev det okej med pukavik igen.

 

Bara en sån sak!

Och kolla här då:

1. jag blev inte rasse

2. jag blev verkligen inte jagad av några invandrargäng (enbart av den här anledningen: det fanns inga, särskilt inte i falkvik)

 

Äh jag vet inte, det är lögner och hittepå och det är bara så jävla knäppt och lite skämsigt, för det är detta som är grejen med småstäder. ALLA minns fan alltid. Det är ingen som bara plopp ojsan glömmer bort och sväljer hittepåhistorier om hur himla svårt och mörkt det var i Falkvik, eller i skolan på Bokelund eller så. Det var inte kul jämt, men det var verkligen inte några flyktingars fel, utan snarare hormonerna i kroppen som gjorde en rent stollig.

 

Däremot har jag blivit påmind om en massa saker som jag glömt tänka på, på många år. Tors brygga och drunkningslekar (inte ett dugg roliga, obs), att jag alltid ville leka med vad han nu hette eftersom han hade en liten damm i sin trädgård och fanns fiskar där i (han ville aldrig leka med mig, för det var inte min kompis utan en kompis kompis), hur det var att ramla i de där oändliga trapporna i de röda husen där det gick att bara slita upp porten om kvällarna fastän de var låsta, att man fick akta sig noga för Gunnar för han hatade alla barn, ALLA. Och gubben i kiosken som ibland ramlade och han darrade och darrade och blev tosig av vårt: Deeen och deeen och deeen och hur mycket har jag för nu? Och brunnen där jag kastade ner alla femöringar och drömde om att jag säkert kastat ner en hel miljon i mynt där i, och nu låg den där miljonen utom räckhåll - jag som var så sugen på Jenka och nötcreme!

 

Så jävla dumt att ljuga ihop en historia som alla vet inte är sann. Varför gör man så?

nu ska jag berätta hur fan jag rullar.

Jo, i köket där jag bor eftersom jag alltid behöver torka av något, stod jag idag nä rjag hörde hur någon hojtade. Jag lyssnade inte efter om hojtet innehöll ord, jag gör sällan det eftersom min lilla hjord oftast bara gapar och skriker utan att det finns några ord i det. Bara olika sorters tjut; somliga av glädje, andra av fasa och några stycken av ilska. Sånt.

Men iallafall, det här ropet, sa min hjärna, lät ändå inte riktigt som ett barn och då tittade jag ut genom köksfönstret. Där tyckte jag att jag såg nåt lurvigt liksom precis nedanför vår häck. Jag kunde inte fatta vad det var, nån jävla hund eller men var tog den vägen efter jag sett lurvet? Jag ställde mig således på en stol när jag plötsligt började tänka att det där hojtandet, det hade ju kanske låtit som Hjääälp hjääälp.

Och ja, där låg ju nån och ropade på hjälp (eller just då ringde hon i sin mobil till nån, men hon hade ropat på hjälp iallafall, det fattade jag ju). Så, vad gjorde jag då? Gick jag månne ut och hjälpte damen upp?

Nej för fan, jag hämtade T, sa åt honom att Du, grannen ligger här utanför och har sno i håret och sånt. Du får gå ut och hjälpa henne.

Och det gjorde han ju, eftersom han är en sansad och trevlig människa åtminstone ibland. Han gick ut och bar in henne i huset, och hämtade hennes grejer som hon tappat när hon slog i backen och jag? Jag stod kvar i köket och kikade ut.

Detta fick mig även att tänka på en gång när jag jobbade på häktet och det här överfallslarmet gick. Då skulle man kuta så kläderna rök och kasta sig rätt in i slagsmålet och rädda livet på alla. Så gjorde alla - utom jag, för jag lommade in i vaktkuren och låtsades att jag var tvungen att ha koll på de andra intagna (som förvisso var inlåsta men ändå).

 

Tydligen är jag lite sån, vahetterdet mes.

hela tiden idag. För ett år sedan födde jag lillebror Erik, det var blod och svett och tårar och lite annat inblandat i det där, och ut kom det mildaste lilla gossebarn. Erik åt och sov och åt och sov och sov och sov så jag blev orolig för vår anknytning, och när jag sagt det sov han lite på den saken och sen sov han lite till. Och åt.

Lille fete Erik, som säger Najnajnajnaj och kan ropa på Lisa (La!) och June (Hne!), som säger ajaj när han slår sig (hela tiden), som började gå när han var nio månader (Va! Nej?), som bits när han blir arg och som tröstar storasyster Lisa när hon blir ledsen och gråter. Erik som klappar katten fint och drar henne i svansen när vi inte ser. Bror Erik Otto som vill bli killad under fötterna och som börjat försöka klä på sig själv.

 

Ett helt år!

 

1. jag har inte hunnit duscha än. Alltså hunnit är kanske en smula överdrivet men faktumet kvarstår, att jag inte slabbat av mig än. Tänkte göra det när barnen somnat. Om Erik sover, klockan 21.02, måndag kväll? Nesch. Han klafsar omkring med sina små feta föter och gör livet surt för katten.

2. jag har inte tränat varken igår eller idag. Tänkte springa imorse, men hittade inte regnskyddet till vagnen och dessutom var det som att nån tog en spann vatten och klofsade rätt ner från himlen och ner i min nacke. Fast inte en hink då, utan tusen hundra miljarders hinkar.

3. äh jag vet inte om jag har mer, inte nu när jag började ställa saker i proprtion till annat, typ svält och såna som får sitta i fängelse helt utan att ha gjort nåt (alltså det är nog helt vansinnigt ovanligt faktiskt men ändå)

4. men en grej till, jag gjorde bort mig idag, jobbrelaterat och inget liksom farligt (jag jobbar ju inte ens än), men trögt som FAN och så pinsamt. Jag har rodnat halva dagen för att jag är så jävla trög och då blev det så pinsamt att jag ville köra huvet rätt in i pantmaskinen för att ta bort det piniga.

 

Ja iallafall. Hejdå.

detta vet jag efter att idag frågat June om hennes lekkompis har en storasyster som heter Karin. June sa att Eeh neej.. men hennes mamma heter nog det.

Obehagligt, på min ära.