Det är som att gladmusklerna förlamats, och ansiktet bara kan se ut på ett vis. Jag pratar med Droopys röst och minspel och jag kan liksom inte sluta fastän jag verkligen verkligen försöker vara glad det allra värsta jag kan. Så går det inte, jag är inte glad utan ledsen och tvär och irriterad på barnen som skriker gladtjut så det skorrar som en trasig högtalare i öronen. 

Jag vill sova och sova och städa, bara städa fast jag orkar inte och jag är gråtfärdig hela tiden fast ändå inte liksom gråtledsen utan mera som i tycka-synd-om-mig-klump i halsen. Och så är jag tjock, åh som en julagris väller jag ut över byxlinningar och magen putar på ett särskilt ohämmat vis och ansiktet, när jag böjer mig fram hänger det liksom ner mot marken alldeles flottigt, blossande och tjockt. Fast i spegeln ser jag ut som igår, idag igen! konstaterar jag förvånat dag efter dag.

 

Snart ska allt bli bra, och ljust och snällt mot mig.