(ja det är en sorts årskrönika flera dagar innan nyår men skitidetnu) var året då allt hände. Allt som i allt bra.

I min hjärna har det varit noll dåliga stunder det här året, och jämför jag med 2011 har jag ju jävligt rätt i det.

 

Om 2011 var året då allt, eller det mesta, sög hästballe så hårt att det blev blått så är detta året då jag förlät mig själv, köpte ett hus, födde ett barn, fick en åttaåring och upptäckte hur jävliga och ljuvliga sådana är. Jag blev med katt och jag sprang vårruset i Malmö ihop med arbetskamrater som jag på riktigt tycker hur mycket som helst om.

 

2012 var ett sånt där delfinmänniske- och hippieår: ett ljusets och kärlekens år.