* en arbetskamrat sa: Åh, nu börjar det ju synas! Oboy, vagött det kändes att säga nejmen det blev inget.
* Jag drömde att T var en gammal snubbe till mig och att han envisades med att hålla mig fången och låsa in mig i en bastu så jag nästan kvävdes, sen låsa in T (nej jag vet inte hur T blev nån annan som låste in T, drömlogik). Och sen när jag lyckades rymma så var det fan ingen som ville hjälpa mig, alla bara Gäsp nej jag orkar inte eller har inte tid eller nej fan jag är bissy va.
* June har helt tusen hundra modigt tagit hål i öronen! Obs, BÅDA!
* Jag drömde att Lukas katt satt nedanför mitt fönster (det jag hade när jag fortfarande bodde hemma) en hel natt (ibland blev han även en vit hund). Helt tyst, inte ens ett kraxande mjau bara satt han där i stormen och glodde, glodde, glodde. Fastän jag bankade på rutan och drömskrek på honom (dvs inte fick fram ett ljud).
* Kaffe har blivit gott. Pepparkakor har blivit overkligt gott.
* Jag har fått kli exakt överallt över kroppen, men mest i nacken. Fick höra idag på jobbet att det huserade löss där. Kliade mig verkligen inte mindre för det.
* Sov på ett ungefär 45 minuter inatt. Är mkt mkt skör.

Hejdå dagboken.


Lukas (men gud, varför skrev jag Kukas först, vasjukt).

Åh när vi körde in, därvid Bergaavfarten upp där ligger anstalten och längre bort Västra Berga dit jag promenerade somliga lunchraster. Och Maxi, anledningen till mitt körkort och så Zoegas och jag pekade ut Junes dansskola och dagiset där hon gick och så ner för backen och där: teatern och hamnen och så gatan upp mot Norr fast vi körde ner vid Dunkers istället och gick förbi Mästerlivsoch upp där förbi systemet och June sa: Jag minns korvkiosken! och så förbi Åhléns och bort över gatan där vid Kärnan fast ett snäpp längre ner, förbi Mariakyrkan och över den såphala trottoaren utanför Cardinal och Tempel.
Det är hemma, åh det är så hemma. Fastän mycket är förändrat är det hemma: minnen överallt; starten på mitt vuxenliv finns där.

Och sen var det ikea och Väla (som jag fortfarande inte gillar och verkligen inte nu när de byggt om det) och June som sjöng: Mamma och June sjääälva! Och ingen Lisaaaa på hela daaaan!

är jag, jag är så glad över min dammsugare att jag 1. kallar den för min (inte vår) och 2. inte ens bryr mig om att barnen smular ner sitt fredagsmys i soffan och på golvet.


Tjusig färg mä.

adventsljusstake:


Fast den är kanske en smula kal, nu när jag tänker efter?

och jag är okej. Jag ser vad jag gör för att hantera ångesten: städar, klär mig fint, köper saker och längtar efter att springa långt långt. Men jag ser också att jag inte är där att jag slutat äta eller överäter. Jag städar inte så golvet gnos bort. Jag köper inga bilar eller flygplan eller hästar. Det är okej.

Och jag hyser hopp, allt kommer bli bra. Det ska ordna sig, allt.

fram med mig just nu. Jag känner mig mörbultad, orättvist behandlad, jag känner mig lite dum och jag känner mig arg. Men mest besviken, fy fan vad besviken jag är.
Och bitter.

Jag har gått missfall igen. Jag har hunnit vara gravid i elva veckor, jag har köpt kläder att växa i. Jag har börjat snegla på spjälsängen och tänka på vilken färg jag vill måla den i.
Vi har aktat oss noga för att prata namn, vi har inte pratat framtid alls. Bara tysta klappat magen och lett mot varandra, för nu. Nu!
Men den här bebisen var också död, fast det var ju inte ens en bebis utan ett foster som dött i vecka 6.
Imorgon åker jag till karlskrona igen. Och får tabletter. Igen.
Mina bittraste tankar: jag som aldrig dricker, jag röker inte, jag äter nyttigt och jag motionerar. Jag har inte våldsam sex, jag är för fan världens moder teresa. Vafan ska jag få missfall för, när kvinnor som aldrig äter utan bara dricker sprit och tar heroin och röker hundra cigg om dagen får tusen friska bebisar (jamen jag vet förihelvete att knarkare och alkisar oftast inte föder helt friska barn, sluta nu)?
Tomten, jag önskar mig en hel graviditet i julklapp. Och en liten bebis. Och en hundvalp kan jag ta också om det inte är för mycket begärt.

när jag pratar om honom och inte hela tiden vill referera till "honom" eller "den döda bebisen". Snabbt snabbt glider jag över det, med sänkt röst: Anton.
Som Emils pappa. Som mammas flicknamn, minus -son då. En liten Anton.

tusen hundra gånger nu, men allt känns så jävla trist och fult och sömnigt. Jag vet inte hur fan jag känner mig, mest arg tror jag. Mest såhär, att ingen jävel ska komma här och säga nåt taskigt, låta bli att blinka i trafiken, sitta på arslet och inte diska, försöka smita undan, inte göra rätt för sig - för då blir det genast reprimander från mig. Jag blir så jävla arg på allt möjligt pissemyreskit så det är löjligt, men det blir jag ändå och då säger jag att jaha, lev med det då eller gör inte det och stick isåfall.
Obs jag pratar inte om T nu alltså, men det lät som det. Jag pratar om ..jag vet inte ens. Livet. Jävla rövliv ibland alltså. Förlåt, men det är ju det. Ett jävla rövliv. Ibland.

För att väga upp:
* vackra ord från junes fröken på utvecklingssamtalet
*mkt fina kläder plötsligt inköpta till mig och barnen
* att springa är liksom ingenting, det är likasamma som att gå, dvs helt normalt och liksom gött
* åh vad mycket tjarlejk från höger och vänster och uppifrån och ner
* en helt bra, läskig film jag såg idag. Helt ensam, under bästa filten, med ljudet öronbedövande högt och lite kaffe och pepparkakor. Ensam. Ensam!
* Lisa bredvid, helt nära med sin syrliga tvååringsdoft

över golvet, in under soffan.


Det var väldigt intressant.

Och sen sprang jag en mil. 16 november 2011, bara en sån sak.

Och marsvin, att jag var hemma hos nån (kanske syrran? eller kanske en hybridsyster som liksom även var jes och vännen M, ingen vet men det kändes så) som hade typ möss, marsvin och råttor i burar. Och så skulle jag titta på dem eller hur det var och alla djuren bara plopp hejdå forsade ur burarna och in i min lägenhet (jamen drömmar är ju typ såhär logiska: noll) och jag fick jaga dem och plocka upp dem med händerna fastän jag var rädd att de skulle bitas. Och alla djuren var liksom såhär att de bara hehe hejdå men smet inte iväg ut på vägen eller så utan stannade kvar i min trädgård och gömde sig och bara tittut ibland.
Vad betyder det? Jag fångade några marsvin och några möss och sådär, men inte allihop. Noll råttor, men å andra sidan är råttor vidriga så dem släppte jag kanske fria i drömmen, vad vet jag.

I övrigt har Lisa sovit med en katt i halsen och June har inte sovit sen 4.30 då hon kom in och skulle sova med oss. Gött, man vill ju veta att man lever va.


Såna vågade jag fånga.                          Jag gjorde inte barbeque av dem.

som man säger på behandlingsspråk. Alltså jag var kvar i sorgen istället för att springa bort den. Eller städa bort den (fast jag gjorde ett tappert försök). Så jag har varit i sorgen idag, tänkt bittra tankar om hur jag tusen hundra hellre skulle suttit här och gråtit bortskämda tårar över en bebis som inte ville komma ut på bf-dagen. Jag har tänkt på ett klonk, på doften av förlossningen. Jag har tänkt på minneslunden men inte kommit mig för att köra dit för jag har inte orkat med att ordna barnvakt åt barnen. Jag orkade inte ens lägga Lisa på dagen idag, hon fick vara uppe tills hon stupade i bilen och då körde jag runt tills June också somnade i bilen för jag orkade inte, det fick vara bra så.

Jag är mycket trött. Och lite såhär samtidgt: vad skönt att denna dagen snart är slut.

Fy satan.

jag och Lisan. Det tog jag bilder på för att ha bevis:


Mkt svettigt på vägen dit. Nej jag har inte använt mig av fillers, jag är naturligt puffig i ansiktet.


Pannkaka i hundbajslukt. Hon kunde inte bry sig mindre.


Kolla in illgröna busken!



En mus utan hus.


Eller här var det ju! Huset.

Av tomten önskar jag mig detta i julklapp: kunskap om hur fan man gör en sexigt härligt inlägg där bilderna är sådär snyggt hulle om buller. Den här jävla nazistajlen på bildupplägget är ju skitful.

att jag nyss var hos mamma och åt middag och ändå är hungrig igen.

För övrigt borde jag kanske lägga Lisan. Detta föräldraförfall som inträder nånstans runt 19 om kvällarna. SKärpning. Skärpning å det grövsta.

och Lisa står vid vardagsrumsbordet och leker med en bil. Om livet inte varit så nyckfullt skulle jag suttit här nu med oerhört stor röv, jättemage och ett jädrans humör och retat mig på T och säkert på Lisa också. Om två dagar skulle jag haft bf och jag hade hela tiden haft ett öra lyssnande inåt kroppen: var det en värk? Kände jag något där? Är det dags nu?
Det blev inte så.

Och igår fick min fina vän ta bort den bästa hunden jag känt: ellabel, världens finaste schäfer. Det är synd om mänskorna ibland, det är det.


Det här var ju en lite sjuk bild, Ella gillade faktiskt mig och nästan aldrig stirrade jag sådär på henne.

och här kan man hjälpa ett: http://fundedbyme.com/projects/2011/11/radda-hugo/

på att springa, minst! Jag sprang till jobbet, bara spring spring spring i 7,5 kilometer. Uppför backe och nerför backe och när jag kom fram hade jag kunnat fortsätta. Men det gjorde jag inte, utan plopp hoppade upp på min cykel (som jag planerat att hämta) och cyklade hem i helt maklig takt. Och såhär ont fick jag i benhinnorna: noll. Ha!

och en trevlig tjosan-hejsan-dam sa: Ja HEJ, du har ju en gravidförsäkring här hos oss och då..
Och jag sa: Nej! Nej.. alltså eh.. nej. Och sen la jag på luren. Jag kunde ju sagt som det var, men jag orkade inte för jag ville inte gråta på jobbet. Igen, liksom.
Jag undrar hur ofta det händer henne, och om hon i slutet på dagen har svårt att ha kvar den där tjosan-hejsan-rösten.

Jag trodde de där kallduscharna var över nu, att det liksom skulle vara såhär nu; ett mummel av sorg litegrann i bakhuvudet. Ett mummel som ökat i styrka, för det är snart den 11 november.

I övrigt finns det en lista:

* sickna fina ungar jag har - rena rama sociala genierna sådeså
* jag har köpt gymkort och tränat mä
* jag ska börja jobba heltid visst
* två veckor utan godis - and counting!