Så säger jag om mitt barnlösa (-fria) jag. Jag bara uäh uäh jag har faktiskt jobbat massvis och nu lille skutt-gråter jag av trötthet för att jag fick gå upp igen fastän jag bara sovit exakt som en död i typ sju timmar. 

Såhär är nätterna i sketavik: 

23: Erik vaknar. Skriker och vill något. Ingen vet vad, nappen kanske. Springer upp. 

I sängen igen, börjar slumra. 

23.20: Erik vaknar nåjävulskt. Skriker och gapar, blir således helt igenkorkad i trumpeten = omöjligt att sova mer än en nanosekund i taget. 

Sängen. Pigg, kollar lite på dr Phil för då somnar jag lätt. 

24: Erik i famnen, på stygnen. Välling och nässpray (det senare är ungefär som om jag tvingade in en spottkobra i näsborrarna på honom, samma panik). Äntligen somnar han!

Glider tyst ner för trappan. Fryser ihjäl pga iskall säng. Somnar, aaah. 

02: Erik drömmer mardröm, skriker. Får nappen. 

02.15: Erik drömmer en kul dröm. Skrattar. Pratar. Råkar dunka huvudet i sängen. Skriker, får nappen. 

02.45: Vaken. Napp. Går ner. 

02.55: Galopperar uppför trappan: Nej nu jääääävl.. Ger ungen nappen. 

Tyst, börjar slumra. 

03.10 Lisa; bredvid mitt öra: maMMA! Jag vill sova här! Ger henne mitt täcke och kudde, tar ett nytt täcke, uppenbarligen fyllt av isbitar. Hackar tänder när jag somnar. 

04: Erik vill ha napp. Slår läger på soffan där uppe. Katten överförtjust, trampar i naveln och purrat i fyrtiotre decibel. 

04.30: Erik napp. 

04.35: Napp. Testar att bära ner ungen i sovrummet. Där verkar han vilka sova. Börjar slumra. 

04.37: Erik får hicka. 

04.40: Erik upptäcker till sin oerhörda förtjusning att Lisa ligger bredvid honom. Väcker henne. 

05: Bär upp erik till hans säng. Fipplar desperat med tryckaren till värmetjofräsen på väggen. Batteriet slut, kan tyvärr inte byta pga isfingrar. 

05.10: Barnen verkar somna. Datorn startar helt magiskt av sig själv. Kör igång dr Phil och hans jublande publik trots att locket är nerfällt. 

05.15: Lisa säger att det är väldigt svårt att somna om. 

05.20: katten börjar väga sextiotvå kilo när hon klampar runt på ovanvåningen. Även är svinottan bästa tillfället att klara strupen och mjaua så öronhåret fladdrar på åhörarna. 

05.36: Lisa berättar att hon faktiskt må gå upp pga har ett par avsnitt Transformers hon måste se. 

 

Det fina med vakennätter är att det blir väldigt mycket dag sådär att ta hand om och göra nåt skit med. 

 

 

 

 

 

 

Jo för jag gick till doktorn och hon löste hela den biten med några små snitt. Snapp snut. Så var barnfödandet slut. Jag vaknade ur narkosen och kände ett oerhört behov av att tacka narkossjuksköterskorna, båda var så snälla så det inte var klokt. Och sen fick jag en jätteäcklig korvmacka, kaffe och en komplimang som handlade om min låga puls, ett blodsockerfall och en äcklig banan senare satt jag i uppvakets väntrum och mådde illa, tillsammans med en man som var synnerligen upprörd över att Vänner fanns. För det är INTE ROLIGT.

Sen åkte jag taxi hem med en taximänniska som aldrig slutade prata, alltså jag menar aldrig som i att han kanske hade fått munnen samma dag och hette Pratkvarn Svadasson.

 

Och sen var jag hemma och sov och sov och nu har det gått några dagar och det har stökats över steriliseringsångest (herregud, jag kan inte få barn, tycker du om mig ändå, T? (ja)) och hjälp-jag-har-ett-stygn-i-min-navel-ångest och nu är det fan dags för dusch igen-ångest för att inte tala om NÄR ska jag få träna igen-ångest. Iallafall. Jag mår fint. Minus träninsgvärk i magen och ont i naveln så är allt peachy.

 

hejdå dagboken, nu ska jag sova alt titta på tv

som en jävel. Hela nätterna springer jag runt och glidflyger, tappar bebisen nerför vattenrutschkanor, förargar gamla ligg (förlåt det heter kanske pojkvänner om man råkar ses fler än fyra gånger, även om snubben är i behov av terapi eller lobotomi eller bara en koloskopi?).

Glidflygningen var intresant förstås, en utveckling av aj-satan-jag-ramlar-drömmar, som jag fått att övergå i aj-satan-jag-ramlar-wehey-kolla-jag-kan-studsa-drömmar. Nu kan jag visst glidflyga också. Om jag har en tillräckligt stark core. Och startar i en backe.

 

Kanske. Är det såhär, att när livet liksom är rätt lugnt, då tänker hjärnan att Du, du skulle ju kunna ta och kolla på den här grejen som du tyckte var rätt obehaglig och beklämmande men sket i att göra nåt åt då. Här, dröm lite vettja! Ha lite drömångest du, det blir bra.

Och det är väl rimligt och gott så. Det är ju inte som att jag har nåt jobb att fundera över precis sådär.