Jo för jag gick till doktorn och hon löste hela den biten med några små snitt. Snapp snut. Så var barnfödandet slut. Jag vaknade ur narkosen och kände ett oerhört behov av att tacka narkossjuksköterskorna, båda var så snälla så det inte var klokt. Och sen fick jag en jätteäcklig korvmacka, kaffe och en komplimang som handlade om min låga puls, ett blodsockerfall och en äcklig banan senare satt jag i uppvakets väntrum och mådde illa, tillsammans med en man som var synnerligen upprörd över att Vänner fanns. För det är INTE ROLIGT.

Sen åkte jag taxi hem med en taximänniska som aldrig slutade prata, alltså jag menar aldrig som i att han kanske hade fått munnen samma dag och hette Pratkvarn Svadasson.

 

Och sen var jag hemma och sov och sov och nu har det gått några dagar och det har stökats över steriliseringsångest (herregud, jag kan inte få barn, tycker du om mig ändå, T? (ja)) och hjälp-jag-har-ett-stygn-i-min-navel-ångest och nu är det fan dags för dusch igen-ångest för att inte tala om NÄR ska jag få träna igen-ångest. Iallafall. Jag mår fint. Minus träninsgvärk i magen och ont i naveln så är allt peachy.

 

hejdå dagboken, nu ska jag sova alt titta på tv