Innan, när jag hade kanske ett litet barn, kanske två som det var rätt stor åldersskillnad på. Då bara: va! MASK!? Amäh fyfaaan tvätta röva och sluta äta snö (och tidningspapper).

Nu: Ja okej, jag luskammar Lisa så får du avmaska Erik och så tar du fästingarna på katten och June får hålla koll så vi inte har skabb.

ALLT äckligt en kan tänka sig kan krypa in i en människa och bo där så länge att det blir ett helt släktkalas den dagen man råkar snubbla över dem. MASK! Det går inte vänja sig vid att det kan finnas mask i kroppen på en, plus förstå hur mycket tvättande det blir. Tre barns grisiga vardagskläder (och då är största barnet i den åldern där ett provat plagg = ett smutsigt plagg), alla miljarder nallar som ev kan ha blivit gosade (men mest troligt ej, för barn skiter i nallar om de har nåt annat välja (obs gäller ej om de lyckats lägga vantarna på en sax, då går vilken leksak som helst bra)), exakt allt som någon kan ha vidrört ens i tanken. Allt ska tvättas VARENDA DAG i örti veckor, skyddas från att någons maskiga fingrar ska komma och smitta ner dem igen, tvätta dem igen för att någon nakenfis plumsar ner i soffan och kanske maskäggar ner den. Allt allt allt ska tvättas och sen ska det tvättas igen och sen ska man ta medicin igen som färgar bajset rött, sen ska man tvätta igen. Plus städa, allt ska torkas, dammas, dammsugas, dammsugas igen och dammas ytterligare för maskäggen är mikroskopiska och kan finnas var som helst och rätt vad det är har man varit nånstans med sin nyfikna snok och sugit in maskäggen i en särskilt stor suck. Medicin igen, tvätt plus städ.

Och sen får man löss.

Och sen får katten ringorm.

Och Sisyfos skrattar och skrattar och skrattar.