Jag skriver från telefonen. Min dator gick sönder i tvätten (tvätten? Flytten fehelvete) så nu surfar jag på telefonen. Det går bra, men så mycket skrivande blir det ju nu inte. 

Så iallafall för att slippa babbla så satans tänkte jag att man kan ju göra en efit. 

Det gjorde jag inte, men några bilder tog jag. 

Kanske kan jag fixa det här via telefonen, det vore ju helt amaning (jag har här försökt skriv amazing och telefonen har gjort om set ordet till amzingazing, amazons, amning. Sate!). 

 

 Helvete vilken gigantisk bild! 

Den tof en kvart att ladda upp så skitisamma. 

nu är ordningen återställd och jag har haft minst två präktiga migräner sen Erkan sperkan såg dagens ljus.

 

Idag gick jag morgonpromme och funderade på stort och smått och tänkte på detta, att jag skrivit nätdagbok sen jag var i mina tjugo. Va! Är jag klok eller? Synd att de flesta inte finns kvar (mjo kanske om nån tusenbegåvad mänska kan hitta dem på lunarstorm genom nån slags vafan heter det? Cash? Bash? Ingen vet. Mest troligt går det inte ändå så skitisamma), eller så är det tur eller lite av varje. 

Och så slutar jag blogga nu. Amen faktiskt, jag har för fan inget att säga. Hjärnan har bara skwee tvärnitat och slutat slå och jag vetifan det är liksom samma samma. Det är prat om hen och snippa och vem får ha en tofsajävelk och vem får inte och hur filt ÄR det att vara flickpojke och är man bög då och så slänger folk ut uteliggare i minus tjugo och people people gör INTE det och räkningar ska betalas och vi borde tjöpa en ny bil och är shopping en hobby verkligen ja du ser. En jävla loop av pratpratprat.

 

Såhär blev det med en bebis: jag kan fan inte amma, det gör svinont. Jag trodde det skulle bli genusfest ål najt lång hära va när lille gossebarnet kom till världen, och blev förvånad över att han kan vara vad som helst och ingen jävel här hemma bryr sig, det är en bebis och bebis behöver ikläs mjuk och varmt och gulle punkt. Och det är ju det som ÄR genus. Det också.

 

Iallafall. Nu ska jag sova och klockan är halvtolv IGEN! Varje morgon lovar jag mig att gå och lägga mig när barnen somnat. Jag LOVAR
 liksom dyrt och heligt. Gör jag det? Tja, om tolkar "när barnen går och lägger" som att de ju faktiskt har lagt sig, men det var ju typ tusen hundra år sen. Då gör jag ju det.
Jomensatteh.

(ja det är en sorts årskrönika flera dagar innan nyår men skitidetnu) var året då allt hände. Allt som i allt bra.

I min hjärna har det varit noll dåliga stunder det här året, och jämför jag med 2011 har jag ju jävligt rätt i det.

 

Om 2011 var året då allt, eller det mesta, sög hästballe så hårt att det blev blått så är detta året då jag förlät mig själv, köpte ett hus, födde ett barn, fick en åttaåring och upptäckte hur jävliga och ljuvliga sådana är. Jag blev med katt och jag sprang vårruset i Malmö ihop med arbetskamrater som jag på riktigt tycker hur mycket som helst om.

 

2012 var ett sånt där delfinmänniske- och hippieår: ett ljusets och kärlekens år.

 

heter han, snubben som tagit oss med storm.

Jag skulle skriva mer men jag dör för fan av trötthet idag. Vi mår bra, han kom den 28 oktober - på bf är det klokt eller?

 

och klockan har inte ens slagit beräknat förlossningsdatum. Det enda jag gör hela dagarna är att dricka kaffe, elda i spisen och lyssna inåt i kroppen. För plötsligt händer det, och det vill man ju inte missa (as if).

 

Fast den här gången är jag faktiskt ganska rädd. Och inte alls så förberedd och moder jord:ig som jag var med Lisa. Jag minns inte precis hur värkarna kändes, men jag är nu efter tre förlossningar övertygad iallafall om ATT de kändes (tom de värkarna som värkte ut lille lille Anton gjorde liksom helt ont (fysiskt också alltså)). Jag har svårt att föreställa mig att jag kommer vara där mentalt sådär att jag kommer våga dyka och jag funderar på smärtstillande nu (fast är rädd för det också, iallafall för edan) och om jag ens kommer klara det - tänk om de får ta till sugklocka eller snitt eller så, nåt läbbigt.

Och samtidigt, jag vet ju att kroppen kan och att den är stark och frisk och redo och att den vill detta, så det är klart det kommer gå bra. Det är nog mest avslappning så det hänger på, tror jag.

 

Och under tiden så väntar vi och väntaroch väntar. Och jag lyssnar inåt när jag inte tjabbar med ungarna på utanpåsidan.

Nä, inga barn har blivit gjorda, eller alltså födda. Gjorda är de ju, och ett väntar bara på sin tur om man liksom säger va. I flytten har plötsligt tusen hundra böcker om mammor, graviditeter, bebisar, amningar, barn dykt upp. Så nu läser jag Att föda av Gudrun Abascal. Det innebär att jag läser en halv sida, gråter i två sidor. Läser en sida, gråter i fyra. Varför det? Jamen det vet jag inte: jag är väl glad. Och rädd. Och ledsen för bebisarna som inte blev. Och lycklig igen. Och så är jag ju rätt gravid också, då är det på nåt sätt lika nära till alla känslor. Bara att de arga och ledsna syns mest.

 

LiralaraLoppan har fött fyra bebisar, men en dog. De tre återstående är de sötaste bebisarna jag någonsin sett, ja sötare än mina ens när de var typ sju månader. Efter hennes förlossning var jag helt traumatiserad och tyckte att hon var rätt äcklig och lite rubbad och sånt. Detta får mig att fundera på hur T kände inför mig efter Lisas födsel. Intressant. Intressant även att jag saknar empati till den grad att jag inte ens för en sekund funderat över om han var en smula chockad efter att han varit med och fött Lisa. Det sket väl jag i. Bokstavligt talat förvisso. Efter en sån grej är det läge att bara lägga locket på skamkänslorna och tänka att det skiter väl jag i - det är natuuuurligt (vilket det är, ja).

 

Och huset ja, som jag avskydde första gången vi såg det och som jag nu älskar älskar älskar fastän det inte ens finns möbler i alla rum och fastän det luktar kattlåda på ovanvåningen och fastän köket är konstigt planerat och det luktar vitlöksätande fyllegubbe i min garderob. Det är varmt och det är liksom fridfullt och kukavik är ju riktigt vackert, det lilla jag sett (jamen döm mig inte för hårt, det är så sjukt jobbigt att gå när hela inredningen känns som att man är en skalbagge som nån just står i begrepp att bryta upp skalet på så allt ramlar ut på gatan genom hålet. Jag behöver kanske inte bli alltför grafisk i min beskrivning av vilket hål som skulle brytas upp på mig. Det gör en smula ont att gå, iallafall.).

 

Här skulle jag lägga upp bilder men nu blev jag så irriterad på att jag inte fattar varihelvete man hittar sina bildsatanar på instaweb så jag skiter i det.

Gonatt.

Här då: http://instaweb.me/u/ahleniusc

 

(i wish liksom), men behöver berätta att Björgs smycken är de finaste som finns i HELA VÄRLDEN. Sant.

Men kolla här då.

Flyttar vi. Till vårt hus. Hus!
Fram till dess bor vi en lägenhet där rummen gapar tomma, för nästan allt är nerpackad (fast jag som flyttat kanske en miljard gånger vet ju att sen när vi väl börjar asa kartonger så är plötsligt INGET packat).
Sen när vi flyttat ska jag helt nöjd gå omkring i en vecka i ett helt spick and span hus och tänka att Mitt! Det är mitt! Moahaha, trollhasseln där ute är MIN! och sen planerar jag att föda ett litet barn, ha julen och sen har jag inga fler planer inser jag nu. Jo jag ska börja springa också, helvete vad jag ska löpa - mil efter mil efter mil.

Och igår, då såg dagens outfit ut såhär:

i hushållet:

 

Jag är åttonde månaden! Fan vad ballt. Vad kattafan är i för månadveckadag hur man nu räknar med kisar vet jag inte, men på oss båda ser man utanpå buken hur bebisen (i hennes fall är det mest troligt plural) rör sig. Freaky och alienish.

Och så gravidkrämpor då: nä katten har inga, kul för henne. Hon sover som en gris, skiter som en hel karl och slåss som ett gäng adidas kickers. Jag däremot vaknar på nätterna av typ kolik och tvingas sen vara vaken och titta på Cake boss och Toddelrs and tiaras och sånt på TLC. Och när jag väl somnar drömme rjag mardrömmar, som inatt drömde jag att jag var på ett badhus där jag tydligen bodde. Ett gäng tyska hockeyspelare kom dit och bara Vi ska bo i bastun för vi fryser och jag bara jaha mkay. En tysk fick inte plats och frågade om han fick ligga i min säng och jag sa ja och satt helt sedligt på sängkanten och pratade med nån, ingen vet vem. Då kom T hem, och i samma ögonblick som han öppnade dörren drog tyskjäveln ner mig på sängen och fondlade så det såg ut som vi hade hångelfest och T bara hejdå jag gör slut.

Sen gick drömmen ut på det, att han var helt iskall, vägrade lyssna på mig för jag var en sån otrogen ändå och blablabla allt hemskt.

Det tog en lång stund efter jag vaknat för att komma ihåg att det nog inte hänt på riktigt, och då bara tjoho! Men jag är ju fortfarande lite arg på honom, hur kunde han tro mer på tysken än på mig? Fan vilken röv alltså.

sen gud gick i sandaler: regn, regn och regn och åska. Och blåst och vi har myskläder efter att ha varit i skogen och plockat svamp och nu äter vi i vardagsrummet samtidigt som vi tittar på Madicken. Jävla Madickajäveln förresten, jag gråter alltid när jag ser det, när Abbe blir sjuk och sånt.

 

Nu har jag nämnt gud två gånger (tre med denna) idag. Ska jag bli religiös?

bullbakargravid.

 

Sen har jag allt detta tålamodet: minus elva. Sate vad uppretad jag blir på Lisagnäll, getingar, dåliga tv-program, telefoner som kraschar, T som fattar noll, Lisagnäll, Junegnäll, ridlektioner som drar ut på tiden i tusen hundra år. Och sånt.

Alltså vore jag inte gravid skulle jag mest troligt inte gilla att ha mina tajts där uppe vid bröstkorgen. Men som gravid? Mmm, harrlet med hög skärning på alla plagg, även om det innebär att magen packas in i typ sju olika material och det blir niotusen grader varmt.

 

Kolla så glad jag är också. Flin flin.

 

Iallafall skulle jag säkert kunna skriva nåt vettigt men det försvann och så är det hejdå.

Ja, det är det nu och går det långsamt, allt. Alltså såhär middagsuttänkningar och att gå nånstans och att städa och att somna om på natten. Det är för övrigt niotusen grader varmt hela tiden, som om jag hamnat rätt från jobbskärselden till hemmaskärselden och nej jag VILL INTE till stranden och doppa mig. Jag. Vill. Inte.

Jag har varit där ändå, barnen har typ badat (Lisa "badar", dvs doppar måhända en tå eller två) och jag har suttit i en solstol och tänkt att Man ska ju bli helt brun när man är gravid, det har man ju hört. Tyvärr verkar inte mitt pigment ha hört tala som det, för jag är kritvit utom där jag är lilafärgad fast det är ju av ansträngning och inte solsken.

 

Bebisen är iallafall typ aslång men rätt mager har jag sett på tecknad film och bökar så innitahelvete och mest om nätterna. Och nätterna ja, de är ju varmare än dagarna och särskilt om man ska sova med amningskudde och det ska man ju, har man ju erfarit sen tidigare fast den här gången är det mest jävligt besvärligt och benen sticks för jag orkar inte raka dem för jag tänker ändå inte knulla och ja det är för fan mest därför man rakar benen, för att bli lite mer liggable mäh sluta låtsas att du rakar dem för din egen skull nu.

Nu måste jag trilla köttbullar iallafall och jag ska äta typ niotusen stycken och sju potatisar och massa sås till och tänka att det ju faktiskt är bra att tjuvstarta lite med kolhydratladdningen för man vet ju faktiskt inte när det kan sätta igång va.

 

Idag ser jag ut såhär, och fiskargubben tittar alltid bort. Det beror säkert på tofsiga ben men vet han vad, det är han som har kukhår i ansiktet sådeså. Ja det har väl jag med iofs, men DET tar jag faktiskt bort.

Jag: Hohohoho, kolla nu här vad gott det ska bli med frulle (ja jag gnuggar händerna en del), visst Lisa?

Lisa: Jag ska ha yoggi! Jag ska ha jåagubbe! Jag ska ha knäckebrrrrööö!

Jag: Är det puffar du vill ha?

Här häller jag samtidigt upp fil till mig, öser puffar i Lisas yoggi och börjar helt njutningsfullt ösa hemrostad müsli påmin fil. Åååh vadgott det sk abli, mmm och sicket kulinariskt geni man är va, helt härligt präktig och allt med pumpafrön i skafferiet, jojo (tänk er ett självbelåtet flin här, samt en ganska helig min).
Amen kolla då:

 

Lisa: Men mamma! Varför häller du bajskorvar på din fil?