Jag vågade stanna i det,

som man säger på behandlingsspråk. Alltså jag var kvar i sorgen istället för att springa bort den. Eller städa bort den (fast jag gjorde ett tappert försök). Så jag har varit i sorgen idag, tänkt bittra tankar om hur jag tusen hundra hellre skulle suttit här och gråtit bortskämda tårar över en bebis som inte ville komma ut på bf-dagen. Jag har tänkt på ett klonk, på doften av förlossningen. Jag har tänkt på minneslunden men inte kommit mig för att köra dit för jag har inte orkat med att ordna barnvakt åt barnen. Jag orkade inte ens lägga Lisa på dagen idag, hon fick vara uppe tills hon stupade i bilen och då körde jag runt tills June också somnade i bilen för jag orkade inte, det fick vara bra så.

Jag är mycket trött. Och lite såhär samtidgt: vad skönt att denna dagen snart är slut.

Kommentarer
Postat av: M

Jag har gärna barnen om du vill åka dit och jag kan skjutsa dig om ngn annan har dem och vänta i bilen om du vill vara ensam där. Jag gör det jättegärna.



Och du, modigt att stanna kvar. Hoppas det lättade lite på trycket för idag så det blir en millisekund kortare imorgon.

2011-11-11 @ 21:59:54
Postat av: Elins

Ett steg närmare, det kommer att bli lättare. Kram från en som också har varit där.

2011-11-11 @ 22:19:49
URL: http://elinitis.wordpress.com
Postat av: Sandra

Många tårara för dig idag.

2011-11-11 @ 23:09:59
Postat av: Cecilia

Starkt av dig att rida ut sorgen och känslorna med det. Allt måste ut. Stor kram till dig!

2011-11-12 @ 08:39:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0