June kom hem
Igår hittade jag henne gråtandes på toaletten för att 1. glassbilen aldrig stannar här utanför och 2. Lisa inte ville kelas med henne.
Lilla lilla kottebarnet. Älskade lilla stora unge.
Fina Junis dockan då. Lilla troll. Det är inte alltid så lätt att bli stor. Känslor svämmar över här och där och det är ingen annan som förstår. Puss söta snart 7-åringen från mig!
Lillfisen börjar bli stor. Usch vad svårt det måste vara för henne nu. Snuttan!
Mmhm sånna är dom nästan 7 åringarna, jag har en preciiiiis likadan här hemma! Hon gråter för allt jag hör knappt när hon gråter längre för det sker åttiofjortonmillijoner gånger varje dag!!! För ALLT!
Ja fy fan vad det är synd om henne, det måste vara så himla jobbigt! För det är ju jobbigt för oss som finns i hennes omgivning. det vet man ju hur det är med det, det som får sippra ut av allt det man känner är ju bara en bråkdel av det som finns inuti.
Jag fattar inte att det ska göra så himla ont att växa?