det vet jag eftersom jag i vild panik höll på att backa in i en bil på parkeringen där ikväll. Vild panik förresten, det var väl mer såhär, att mina stressnivåer var uppe på rött och det tjöt i en sån ångvissla och hjärnan bara hejdå nu får du sköta det här på en halvdan autopilot tackskaduha.
Så Lisa vaknade efter en timmes sov, jag hörde henne andas fastän jag var på nervåningen och jag tänkte att fastän hon fått bricanyl ringer jag sjukvårdsupplysningen. Och där sa tanten att åk in direkt och då blev det som bomull i hela hjärnan: kläde, ingen behå jo behå för fan ny blöja äh skitisamma packa det istället vänta vad är väskan ska jag ha med välling var är den extranappar! måste ha extranappar och jag ska ju ha strumpor också och mössan varifan är lisans mössa och bilnyckeln och våtservetter och välling och extranappar och har jag kläder skit i jacka ut fort fort fort.
Och så körde vi då, jag och hesa lisa och adrenalin hjälpte inte och doktorn sa att Bricanyl hjälper ju bara om det är förkylningsastma, det är ju inte det här? och stackars Lisa ville att de skulle ta bort alla sina verktyg och jag smygsurfade på mobilen och sen fick hon cortison och sen var sjukhussagan all.
Och på hemvägen lyssnade jag på p1, en dokumentär och en man som berättade om hur hans dotter blivit mördad och att hennes lille son visat sin morfar hur det gick till när man dödade någon. Och då grät jag så det lät. Det är synd om mänskorna, fast mina ungar lever så mig är det inte synd om ett dugg.