Varma koppen
och två mackor, det är alla tajders det.
På tv nu är det två tjejer som har värsta råångesten. Nån äter hår och en annan borstar tänderna och hänger hos tandläkaren jämtjämtjämt och det smittar av sig. Deras ångest, den liksom påminner mig om när jag bodde på danagatan eller tranemansgatan i helsingborg. Eller kanske mest om svängsta, svängsta var den sämsta tiden i mitt liv. Sämre än misshandlar-to-be-killen, sämre än när J fick sin 30-årskris och tog ut den på mig, sämre än singel i stan och hej näringsbristtiden.
Svängsta var ett helvete, ett helvete. Jag har aldrig tidigare, varken före eller efter, varit så sjuk som då och jag fattade ingenting själv. Jag fattade ingenting.
Och jag gjorde saker som jag skäms så mycket för att jag inte ens vill tänka på det, både mot andra och mig själv, men mest mig själv. Och jag stal för att jag svalt och jag gick och skulle sova kl sex på kvällarna för jag var tvungen att sova eller gå, sova eller gå.
Varför blir det så? Frågan är retorisk, för jag kan mycket väl analysera och se vad som kan ha påverkat mig, men liksom ändå. Varför blir det så? Och vafan gör jag om mina ungar får samma?
Men en bra sak då: det är aldrig försent och jag är mer hel nu än jag varit tidigare. Jag är tjosan och hejsan med mig själv och jag pratar med min hjärna när det dyker upp konstiga tankar och jag dricker inte sprit och jag är liksom. Mer än bara hopalappad.
Den här bilden tog jag innan ikväll, och så sa jag till June att: Du LÄR ju ha världens sötaste mamma!
June bara: Eh nej? Ååååh! Skicka INTE den bilden till nån.
På tv nu är det två tjejer som har värsta råångesten. Nån äter hår och en annan borstar tänderna och hänger hos tandläkaren jämtjämtjämt och det smittar av sig. Deras ångest, den liksom påminner mig om när jag bodde på danagatan eller tranemansgatan i helsingborg. Eller kanske mest om svängsta, svängsta var den sämsta tiden i mitt liv. Sämre än misshandlar-to-be-killen, sämre än när J fick sin 30-årskris och tog ut den på mig, sämre än singel i stan och hej näringsbristtiden.
Svängsta var ett helvete, ett helvete. Jag har aldrig tidigare, varken före eller efter, varit så sjuk som då och jag fattade ingenting själv. Jag fattade ingenting.
Och jag gjorde saker som jag skäms så mycket för att jag inte ens vill tänka på det, både mot andra och mig själv, men mest mig själv. Och jag stal för att jag svalt och jag gick och skulle sova kl sex på kvällarna för jag var tvungen att sova eller gå, sova eller gå.
Varför blir det så? Frågan är retorisk, för jag kan mycket väl analysera och se vad som kan ha påverkat mig, men liksom ändå. Varför blir det så? Och vafan gör jag om mina ungar får samma?
Men en bra sak då: det är aldrig försent och jag är mer hel nu än jag varit tidigare. Jag är tjosan och hejsan med mig själv och jag pratar med min hjärna när det dyker upp konstiga tankar och jag dricker inte sprit och jag är liksom. Mer än bara hopalappad.
Den här bilden tog jag innan ikväll, och så sa jag till June att: Du LÄR ju ha världens sötaste mamma!
June bara: Eh nej? Ååååh! Skicka INTE den bilden till nån.
Kommentarer
Postat av: cruella
Jag tror att om ens ungar får samma så går man efter dem. Man blir värsta släpankaret. Och man lär bli förbannad (själv och av dem).
Den dagen har nog av sin egen plåga. Jag hoppas den aldrig kommer.
Det är så bra att det är bra nu, C.
Postat av: johis
Du är stabiliteten själv. Ömka Dig inte. Med sån solklar distans till tidigare svackor är Du maximalt rustad för det liv som du tänkt dig nu. Du har ridit ut saker som blotta tanken på för andra skulle knäckt dem. Säger inte det Dig nåt.
F.ö tycker jag J är onödigt svårflirtad ;D
Postat av: c
Johis vafan jämt är du helt snäll mot mig. Gulle dig. :)
Och cruella jag tror du har rätt i det. Hu ja.
Postat av: johis
Snäll? Inte.
Ok. Inte med flit iaf ;D
Besitter möjligen visst mått av vetenskaps- och empiribaserad vishet.
Trackback
