min lilla stora starka, roliga, smarta, fina unge. För sex år sen idag var hon ungefär ett halvt dygn gammal och jag var upp och ner, fast i världens mest sällsamma känsla: oerhörd kärlek, främlingskap, fascination - en helt ny människa! En liten person, ett barn! Och dessa läten, små små ljud som djur gör och däremellan desperata skrik och sedan: tystnad och klunkande fnysningar.
Och från det lilla lilla fjunisiga till detta: en sexåring (utan lösa tänder) som kan cykla och som kan simma som en säl och springa snabbt snabbt och berätta roliga skämt och som vill ha massa kompisar för nu är morsan faktiskt rätt trist.

I sex år har jag älskat den där lilla människan, den lilla personen med sitt rufsiga hår och vackra ögon och sin släta hy. Tjejen som är så finurlig och tjatig och pratig och sjungig och gungig och så försiktig och varm och snäll, så snäll och omtänksam och omtyckt.

Lilla June. Junisen.