Jamen det spritter i mig
Alltså det här med mig och T och med barnen och sådär, det är en känsla av att ha hittat hem. Det är långt ifrån perfekt, mitt liv eller vårt liv tillsammans men det gör liksom inget. Det gör inget för vi är glada ändå, fastän kylen kanske läcker eller om vi bråkar så jag slår näven i bordet och har ont i flera timmar efter. För det viktigaste har vi: glädje, kärlek så det smäller fyrverkerier om det och så har vi ju mig då, jag som är så rolig.
Minus just exakt nu då, när jag bara kex och gräddbakelser och druckit miljoner liter kaffe och är så yr och trött att jag blir kaffesugen bara av det (men den lätte tänker jag inte gå på!).
Hurra för kärlek och lycka! I löööv! Jag tror jag är hemma igen imorgon, hör av mig då. Här är fullbelagt och jag delar rum med tre rossliga tanter. Och, bara för att jag gjorde mig rolig innan- mina salter är rubbade. Mohaha, jag är så tröööög! Vet du, doktorn hade en halv teori om bvitaminbrist igen. Enkelt men smärtsamt åtgärdat :)
Lovely!
Och jag tror dig. Du skriver rätt ofta om kärlek och lycka i förhållande till din livssituation och jag får en vag känsla av att du känner dig ifrågasatt.
Jag hoppas att jag har fel, men OM det är så att det finns ifrågasättare runt dig så tycker jag att du bara ska skita i det högaktningsfullt.
Maria - salter schmalter, bara de kan ge dig nåt så du får må fint, visst? :)
Kajsa - Ja ganska ofta känns det så, och varför jag lika ofta håller med om att jag måste övertyga omgivningen om att vi ÄR glada begriper jag inte? You tell me. ;)
Det är himla konstigt att det kan bli så. De som känner dig vet ju hur du har det, och vad utomstående tror sig veta är ju egentligen ointressant!
Men jag känner igen fenomenet och har tyvärr inga bra svar på hur man motverkar det.
Gör sig av med förståsigpåare och tyckare kanske? ;-)
Men så är det ju såklart, rensa upp och sådär. Såklart. Och det är ju jätteenkelt. Hähä.
