allting. Som idag, när jag skulle språka lite med en gammal bekant. Denna bekanting är en a-människa av sällan skådat slag, med fantastiska looks och vacker sångröst och iq på typ 5000 och sådär. Jag skulle berätta om mitt liv och så snörvlade jag, sneglade ner på min postförlossningsmage och skrev ner mitt liv. Alltså som i att ironiserade över hur jag har det med barn och att bo hemma och så, som om det var bara på skoj och något som bara plopp hänt mig. Som om jag blvit drabbad av en flytt hem till hålan.
Så är det ju inte, jag är ju i vanliga fall jättestolt över mig själv och min utbildning, över mina fantastiska ungar och min man. Jag trivs ju här (nåja) och har valt att flytta. Valt det som i att det här är inget hoppla-va-hände-NU-då.

Efteråt har jag en dålig i smak i munnen, och undrar vad som hände. Varför gjorde jag så? Försökte låtsas att det här livet liksom bara är på skoj för att det finns barn och studieskulder. Så jävla töntigt gjort av mig, nu ä rdte jag som slutar skoja basta.