Blåsa bebisen i ansiktet?
Jag har fört sånt jävla liv här, jag trodde liksom att de flesta gjorde det efter att ha försökt vyssja skrikbebis i några veckor i rad. När inget hjälper vill man ju inte vara med längre, för att uttrycka sig milt.
Jag har sparkat i soffan, boxat i väggar, slagit mig själv, dragit i mitt hår, skrikit av galenskap - och jag förstår dem som skakar sina barn, känslan liksom (behöver jag skriva att jag förstår men att jag inte godkänner det eller fattar folk det ändå?).
Men det kan ju förstås vara så att jag är en sällsynt uschlig människa eller förälder eller att jag är av en slags svagare sort? Jag vet faktiskt inte, men jag tror det är betydligt vanligare att man gör sånt: blåser bebisen i ansiktet, gungar vagnen mer än vad nöden kräver, tänker saker som att man ångrar bebisen, än vad man ger sken av.
Eller så är det bara så att jag berättar för mycket, lite sådär som jag gör.
Men du... vet du vad? Jag är också precis så som du skriver, så då är jag lika kass som du då! ;-)
Precis så är det!
Vi är absolut likadana allihopa, och de sominte är det - har aldrig haft en skrikbebis. Så jävla enkelt är det. Kram!
Precis så är det. Och det är ju bättre att blåsa än att skaka om man säger så...:)
Amen to that!
Alla vi med barn av den skrikande sorten har varit på vippen - alla vi som fixat det med att bara banka VÅRT huvud i väggen borde vara stolta som tuppar - JÄMT.
Ja, vi ska vara jävligt stolta, det tycker jag med.
Och jag tror att kanske inte alla, men väääähähähäääldigt många varit där. Men de känslorna är så svarta och fula, man vågar inte prata om dem. Kanske så.
Cruella blev mitt alter ego efter en osedvanligt skrikig middag som inbegrep för sent lagad vegetarisk lasagne, gnälliga matvägrande barn, tallrikskastning (jag), skrikande bebis som satte i halsen och kräktes, mer skrik (från mig).
Min fyraåring kom in i badrummet och sa att det ringar på dörren, det hade inte hörts i det allmänna larmet. Det var grannen under som undrade om jag behövde hjälp.
Tja, var ska jag börja, hade jag väl mest lust att säga, fast det gjorde jag förstås inte utan smajlade fett ansträngt och drog i hop akten.
Somliga av familjens barn minns detta som i går.
Hahaha, Cruella i love you. :D
