så har jag det nu: Lisa äter flaskmat om dagarna (eller inte bara, vi fasar ut amningen och det går sådär, fan så ont det gör i bröna emellanåt) och så ammar jag på kvällar och nätter. Amäh haja hur jävla lovelyfull det här är.
Och bebisen då, som är helt som en tremånaders som kommit igenom den där hemska tillväxtprylen, och nu jollrar hon (joller är så gulligt så jag DÖR) och stirrar på sina händer och kanske ska hon snart börja med det där andra som hon tydligen borde kunna, typ snurra runt och sånt.

Och. Och nu sover hon i sin vagn. Och jag vet inte, det är bara så jävla lugnt att vara morsa till två helt plötsligt. Eller det är ju kaosigt också, men den där paniken och ångestråttan som hela hela tiden sprang i magen och bet och bet, det värsta av det är borta för nu vet Lisa att hon inte dör av att ligga själv lite och June vet att jag älskar henne också och inte har glömt bort henne (hon vet det med jämna mellanrum iallafall) och man kan säga att det liksom lägrat sig ett lugn här längs sölvevägen.
Och varje dag tänker jag med tacksamhet på det, hur lugnt det är, och enkelt i jämförelse.