på dygnet och den här gången är det mitt fel, tydligen - vi körde ju till Karlskrona och var hemma mitt i natten.. Hur som helst, han sover och det är mer än okej. Alltså, i vanliga fall är han hemma en vecka och sen är det liksom dags att sakna varandra igen. Nu, nu går han hemma och varenda gång jag säger aj eller pustar eller så (dvs en gång i sekunden), vänder han sig blixtsnabbt om och säger: Vad är det? Ska du föda? Är det dags?
Jag vill slå ihjäl honom.

Såhär såg jag ut när jag gick på prommis. Haja hur gravid jag är om jag går ut sådär och inte bryr mig. Jag kammade håret, det var den enda fiffningen.



Och sen fick jag ta en till när jag böjer mig ner för att ta på dojorna. Gravidböjningen är den bästa böjningen, för då kan vad som helst hända. Man kanske kräks lite på sina tår. Eller ibland kanske man kissar lite. Eller så gör man en fantastisk grimas med ett ljud till som inte liknar något annat.  Till exempel.


Ja okej, men jag ser ut så och det är inte mitt fel.

Förresten var jag tvungen att linka hemåt efter kanske två kilometers promenad, för dels är pinocchiobenen helt stela och styva och onda och dels blev jag akutnödig. Satans konstiga toavanor.