att en av de bästa sakerna med att föda barn är att se hur kär pappan blir i bebisen. Jag skulle kunna föda hundra barn bara för att få se det där ljuset tändas i hans ögon, för att se hur förvånat förälskad han blev omedelbart. Det fanns liksom ingen startsträcka utan som ett lokomotiv träffade kärleken honom rätt in i honom, prick där kärleken bor.

Annars skulle jag vilja skriva en förlossningsberättelse men jag vet inte hur man beskriver det riktigt, det som händer när man föder barn. Det gör ont som fan och jag kissade i sängen, javisst. Efteråt masserades min livmoder och då fanns koagulerat blod inuti, jamen ni fattar det guckiga och vidriga.
Men känslan liksom, och det låter så himla rymdblomma och månstråle och delfinmnniska om det här, men känslan av ett barn som gör sin förlossnmingsgrej, alltså jag vetifan. Det är så fantastiskt, det är det här som skulle kunna bli min religion.

Och då vill jag, govänner, påpeka att Lisa är fem dagar gammal idag. Och såhär tänkte jag redan dagen, helt fånigt och utflippad men tja. Det går inte beskriva sånt här utan att vinna klyschbingo, så är det bara.