och det går inte att skriva om det. Idag för ett år sedan åkte jag och T hemifrån. Vi lämnade av (eller hade lämnat av?) Lisa hos syster J och June var kvar hos sin pappa och jag hade en känsla av att ledas fram till slakt. Vi körde åtta mil till Karlskrona och där avslutades det hela med ett klonk och med en sövning som jag vaknde upp ifrån och kände mig liksom.. avslutad. Ren, tom.

 

För ett år sedan födde jag mitt tredje barn, Anton. Han var död sedan några veckor tillbaka, en liten perfekt bebis med öron och fingrar och pyttesmå tår och det är min största sorg. Jag ha trott jag har känt ångest tidigare, men den här var monumental, hela jag, varenda fiber i mig var ett enda stort NEJ JAG VILL ÄNDRA och när det inte gick att ändra, obeskrivligt.

På ett år hinner man med att tänka mycket, och att tänka jättelite och låtsas att allt är bra. Och att tänka på saker och ting fast utan att känna, och sen våga känna och sen inte våga igen. Och man hinner på ett år med att upptäcka, och reflerktera över sina försvar, och bli lite kompis även med dem för ingen är fullkomlig och vad skulle jag vara utan mina försvar? Värnlös, kanske.

Och på ett år; jag har hunnit med att bli vän med mig, att liksom förlåta mig. Jag har lärt mig att springa. Jag har blivit gravid och fått missfall igen, fast den sorgen försvann i skuggan av min oerhörda sorg över det barnet som faktiskt var på väg att bli ett barn.

 

Och idag, med en bebis i magen och sprallar och två helt stora och vackra ungar: det blir en sorglig dag idag men imorgon är det fint igen. För jag är inte längre Hon Som Fick Missfall Helt Sent som måste svara att det är okej för nu är det bra. På riktigt.