(ja jag prennar, oklart varför) skriver de, mitt bland allt jävla fjant om festliga dukningar och vilka byxor som är finast, om alkoholister. Framgångsrika och snygga alkisar som supit i smyg och senare skrivit böcker om det.

Det är fascinerande, för varje gång jag läser en missbrukares historia är det alltid som att Ja, jag vet precis vad ni pratar om - jag känner den känslan i min egen kropp.

Precis som när jag rökte första gången och bara: Åh! Herregud vad gott!

Så var det också att dricka första gången, som att hitta hem - att ha hittat det roligaste som fanns i världen.

 

Egentligen hann jag aldrig bli någon återställaralkis, jag var ingen som riskerade att hamna i rännstenen mer än om jag tagit en bläcka och kanske somnat där. Men jag var den som kom till missbruksenheten där jag skulle göra min kandidat och jag stank av dagen efter, för jag hade naturligtvis inte tagit det lugnt på festen kvällen innan - för det kan jag inte. Och som vännen A påpekade, så har man ju alkoholproblem om man hamnar i problem för att man dricker. Jag har sårat massor av människor, uppfört mig illa och underligt, hamnat i konstiga och helt farliga situationer. Supit upp alla mina räkningspengar, tappat bort nycklar och saker och människor och framförallt förtroenden.

 

Det är ju lätt att vara nykter när man jämt är gravid, så harjag tänkt ibland. Men faktiskt är det inte så svårt. Det svåra är väl isåfall det där, att det är så gott med rött vin. Och skönt, den där känslan efter första glaset när nacken blir helt varm och kroppen blir lite domnad.

Å andra sidan, inte värt det efteråt med den monumentala ångesten jag har efter att ha druckit.

Äh jag vet inte vad jag ville. Jag tänkte detta när jag läste. Amelia av alla tidningar.